Miki och jag har nu tagit oss från söder till norr nästan till fots. Javisst, bara nästan, tåg är nästan till fots, särskilt lokaltåg. En vecka tog det, så vi har varit med om ”allt”, vi har inte passerat förbi utan varit i. Världarna ligger fint skiktade i minnet nu, men jag vill för att jag tycker om det berätta lite kort om hur det var, var vi var och ibland med vem eller vilka.
Måndagen den tjugonde lämnade vi Zagreb, eller i alla fall Kornatska i svinottan. Vi steg på tåget som var ganska glesbefolkat och så for vi igenom det sköna Slovenien, längs floderna, först längs Sava till Zidani Most, sedan längs jag vet inte vilken flod förbi Laško och Celje, sedan över Drava vid Maribor. Hela tiden lugnt och vi visste båda att här har vi varit mer än en gång…
Och så var vi i Spielfeld-Straß och folk steg på för att kanske vandra eller cykelvandra i några närliggande berg.
Miki satte sig med två österrikiska herrar och lyssande på deras samtal. Jag blundade lite och hörde en av dem säga: Mich fasziniert es wie ruhig dieser Hund ist. Ja, Miki har en stor ro i sig. Vi kom förbi Graz där jag i ett tåg i motsatt riktning en gång för kanske tio år sedan hörde en halvfull ganska gnällig ung man upprepa frasen: Aber wo können wir uns treffen? ”Treffen” hade ett långt utdraget första ”e” enligt traktens sed, kanske kan ni höra det? Ja, och så passerade vi Mürzzuschlag, där jag alltid undrar över detta ”Zuschlag”. Vad är det som händer? I Wien köpte vi biljetter till Brno iförda mask och brnjica. Och så bar det av igen. På det tåget hade vi det härligaste resesällskap, en kinesiska som saknade sin hund hemma i Kina, och två portugiser, far och vuxen dotter som skapade ett underbart puss-och kramkalas i den trånga gången. Jag fick inte upp mobilen förrän den varma stormen höll på att lägga sig.
Och så kom dagarna i Brno, ja, en dag och två nätter. Jag visar på nytt den emblematiska bilden med Miki, Cyril och Irina i Alfa Passage, den där sena kvällen på vägen från baren till Irinas och Libors kök. Men jag berättar i stället något kort om Mikis och mitt besök i bokhandel som syns bilden.
Michal, ägaren, är en gammal vän till René och jag kände nu igen honom från begravningen. (Ja, ni får tycka att detta låter konstigt.) Och jag mindes att han var den man som fallit på knä vid kistan, den ende som gjorde det och den ende som egentligen inte kunde det, för han hade svårt att komma upp efteråt trots käppen. När vi kom in i bokhandeln satt Michal och hans unga beträda och åt glass. Michal tittade på mig och sa: Bodil (med rätt uttal). Vi hälsade lite svårt och vingligt bland bråten och så fick jag sätta mig på något obestämt, inte just en stol, och Michal räckte fram slutet på glasstruten till mig men jag sa något avvärjande så Miki fick stumpen och den unge mannen skickades att köpa kaffe åt mig i baren intill (före detta Švanda) och så frågade han vilken färg jag ville ha på chokladen. Lite osäkert sa jag: brun. Vi talade kroatiska med allt möjligt tjeckiskt instucket från Michals sida. Fem minuter senare var den unge mannen där med kaffe och en liten samling bruna praliner som jag fick serverade i hyllan bland en rad originella föremål som jag nu inte minns utom käppens krycka som var ett förgyllt fågelansikte. Vi pratade om Trogir, där jag aldrig varit, och om Zagreb, där Michal bara varit vid ett kort besök i barndomen. Den unge mannen skickades efter vin: två flaskor vitt, en med rödvin och en med någon spritsort. När han kom tillbaka ställdes allt framför mig och jag fick ett glas. Michal sa att han tyvärr inte kunde dricka för hans hälsa tillät det inte, så det var jag som fick dricka och Michal rökte lite och drack Mattoni, det där utmärkta tjeckiska vattnet. Vi talade lite om ”Dášeňka” av Karel Čapek som jag såg i hyllan snett framför mig. Den vill jag köpa på hemvägen för den boken saknar jag.
Dagen därpå bröt vi upp mot Dresden, gjorde ett ultrakort stopp och Prag där vi träffade Peter. Efter det kom vi så småningom att resa längs Labe/Elbe och i kvällningen nådde vi Dresden, där Alexander mötte oss. Och så följde två kvällar och en dag – ja, två nätter var också med – i Dresdener Neustadt och på kvällarna satt vi mycket med Alexander och hans vänner och drack öl och pratade om världens gång, om Thomas Mann, om DDR, om Fontane kanske också, och om denna förfärliga tid av krig och ondska.
Och så blev det en ny tågresa, jag nu med 9-Euro-Ticket, så jag åkte mycket billigare än Miki. Vi steg av lite här och där i Oberspreewald i sorbiska trakter. Vi drack kaffe i Ruhland och åt en måltid i Senftenberg. När det började dra mot kväll nådde vi Berlin och blev hämtade från någon station, minns inte vilken, av Jelena och Arne och så var vi hos dem i Rosenthal, som egentligen är en gammal by, en härligt brandenburgsk by med en kyrka från 1200-talet och en stenlagd bygata. Där levde vi ett skönt trädgårdsliv med avbrott för promenader ut genom Schrebergärten mot fälten. Dagen därpå åkte vi med Jelena och badade i Tegeler See. Ni ser Jelena en bit ut i viken.
Miki badar ju inte så han grävde sig svalkande gropar i sanden eller kröp runt i vassen och så lyckades han springa med smutsiga tassar över någon grannes filt. Men det blev ingen större skandal.
På söndagsmorgonen insåg jag att vi inte skulle kunna ta oss till Ystad samma dag, så jag riktade in mig på en övernattning i Saßnitz, men också det höll på att gå fel för att något hade hänt med spåren eller ledningarna – minns inte vad – så vi kom bara till Lietzow med tåget, fast sedan om vi ändå till Binz men där var det slut och vi stod inför ett slags utmaning: Skulle bussen från Binz till Saßnitz ta med hundar? Min hjärna surrade lite för att söka andra utvägar ifall det skulle gå snett. Den surrar ännu. Men det gick bra – bara en lätt svedd nervstump hos mig – och Miki fick åka för en euro och något mer. På kvällen gick vi längs havet eller längs en gata lite ovanför havet. Jag tänkte på alla de gånger i forntiden då jag kommit till denna stad. Den var så lik sig och liksom enbart skenbart västlig och modern. Jag mindes min skräck inför de gråa väggarna och de där underliga nattliga vandringarna ut till Stralsund-Rügendamm för att det visst saknades en förbindelse mellan Saßnitz och Stralsund vid vissa tider…
Morgonen därpå kom vi lite för sent ut till färjeläget i Mukran och där var det nära ögat igen, men ”miracolo!” vi släpptes på ”als letzte Passagiere”. Ja, så kan en resa från söder till norr se ut.
