Författare: Bodil Z

Denna dag gick vi till Dash för vårt morgonkaffe, Miki och jag. Ja, Miki dricker också kaffe, i alla fall ett finger med kaffemjölk. Oftast går vi ju till Makao, men Željko observerar alltid helgerna och idag är det dagen för Oluja, Operation Storm, som är en viktig dag i det kroatiska självständighetskriget. Dagen bär bland annat namnet ”Dan hrvatskih branitelja” (De kroatiska försvararnas dag). Men nu ville jag tala om Mikis och mitt besök på Dash som för övrigt ligger snett över gatan från Makao räknat.

Dash är ett kafé för gubbar, kanske ännu mer än Makao. Om det går. Dash har en hög ”terrass” så det är luftigt under heta dagar, i alla fall så länge den ligger i skuggan. Vi satte oss vid det enda lediga borde, jag hälsade på ”Picasso” som nu nästan bor granne med mig. Darko, kaféägaren, reste sig från ett av borden där han suttit och pratat med någon och tog min beställning. (Bilden ger visst ett slags overklig och svindlig ”vidvinkel” men Miki syns bra.)

När jag fick min kava s mlijekom frågade jag vad det kostade. Fem kuna, sa Darko. Jag gav honom en överraskad blick. Nej, fem euro, så klart, sa han med illmarig min och så skrattade han, nej, kuna, kuna. Darko går sin egen väg. När nu snart alla kaféer också här i vårt utkantskvarter har höjt priset till tio eller kanske till och med tolv kuna, så går Darko åt andra hållet. På den tiden då jag brukade gå hit med Đurđica kostade det sex kuna.

Darko kliade Miki lite i pannan och såg efter att han hade vatten. Jag hade redan hällt upp i askfatet, så ja, det hade han.

När vi reste oss sa Darko adjö och log vänligt. Jag tror han är en god människa och nu pratar jag inte om det här med det billiga kaffet. (Om ni tittar noga kan ni se honom på bilden. Det är han som står upp och har armbågen i höjd med gallret.) Inget ont om Željko och Makao, men hit ska jag gå oftare igen. Jag måste bara passa mig för en viss hund som brukar gå hit med sin husse. Miki och den hunden kan inte vara på samma kafé.

Ja, och här kan ni se att det där med fem kuna för kava s mlijekom verkligen är sant.

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.

Under dagarna i Trieste gick jag eller vi förstås också längs Canal Grande ibland när det inte var för hett. I Trieste går jag alltid längs Canal Grande och detta vatten hör till mina första triestinska minnen. Rudolf och jag funderade lite över hur båtarna kommer från kanalen till havet eller tvärtom. Just nu ser det omöjligt ut. Alex, som ju bor här, sa att man förflyttar sig eller dem vid lågvatten. Ja, så måste det väl vara, för nu kommer bara undervattensfarkoster under bron. Vi skrattade lite åt hur korkat Caffè Illy där framme vid bron är, som inte förstår att man måste ha kunnig personal i detta skyltfönster mot världen och jag skämdes lite över att jag aldrig skickade det där klagobrevet om en hopplös caffè shakerato förra sommaren. Viktigt? Ja och nej. Men Illy ska vara Illy. Annars… Strax där intill ser ni i alla fall det mäktiga Palazzo Gopcevich med sin vackert milt mönstrade fasad.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.