Babylons återfödelse

Och så blev det dags att spinna vidare på Babylon-tråden. Minst två och ett halvt år sedan sist. För er som inte vet vad Babylon är så kan jag berätta att det är ett språkkafé som en gång innehöll många språk: ungerska, kinesiska, portugisiska, ryska, slovakiska, svenska och säkert några till. Sedan föll det babyloniska huset sönder undan för undan men den svenska delen fortsatte envist genom åren, först på Kino Grič tills det stängdes och sedan på Caffe bar Vespa där vi var senast vintern 2019-20. Och nu igen. Alla som egentligen hade velat komma kunde tyvärr inte eftersom trafiken gick trögt genom staden på grund av Erdoğans besök här.

Miki och jag gick till fots genom Zrinjevac, dock inte av tvång utan för att det är skönt att gå i parker om kvällen.

I porten till passagen som leder upp mot Vespa träffade vi Irma och en stund senare dök Pavle upp och så gick vi de sista stegen mot vårt tillhåll.

Så småningom var vi samlade, ja, de som inte fastnat i någon trafikstockning, och så kunde vi sitta där vid det vanliga bordet på de omöjliga bänkarna och stolarna. Och så pratade vi om allt det där som hänt eller som kanske kommer… Och Miki spanade efter katter i mörkret.

#

Äsch, putin

Inte helt sällan stöter jag fortfarande på någon som säger: ”Jag stöder Ukraina, men…”Jag säger då: ”Så du står liksom mittemellan putin och Ukraina?” eller ”Det passar ryssarna perfekt.” eller ”Det passar putin perfekt.” Min samtalspartner svarar då och slår kanske svepande ut med armen: ”Äsch, putin… det handlar ju inte alls om putin.” Jag svarar då: ”Så putin inget med kriget i Ukraina, med angreppet på Ukraina att göra?” Nu minns jag inte fortsättningen, fast jag skulle kanske kunna gissa, men jag låter bli. Det är för lätt.

Är detta något nytt att de här halvanhängarna (kryptosvikarna) av den ukrainska saken, gärna med ukrainska flaggor klistrade lite här och där, låter putin bli till något ovidkommande? Vad är det då som är vidkommande? Ja, ni gissar rätt: Nato, USA, kanske EU… Ukraina angreps för ett halvår sedan och plågas sedan ett drygt halvår av Ryssland för att… Nato…USA…EU… Ryssarna marscherade in i Ukraina och började bomba städerna och människorna i dem… för att Nato…

Ryssarna våldtar ukrainska kvinnor, mördar och lemlästar barn, torterar krigsfångar, bränner skördar, jämnar städer med marken… för att Nato… för att USA…

Varför är det möjligt att komma med sådana påståenden? Och varför kan man mitt i mördandet och den utstuderade grymheten rycka på axlarna och säga ”äsch, putin”? Och sedan promenera ut med en ukrainsk flagga på portföljen eller profilbilden. ”Stackars Ukraina”, säger några, ”det är Nato som lurar ukrainarna att slåss mot sina bröder, tänk om det kunde bli fred.”

Jag ska bara…

Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.

Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.

Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.

Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.

Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.

Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.

När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.

Ännu en dag i Arkadien

Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.

Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.

Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.

Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.

Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.

Kolonialism

Oftare än ofta tror sig människor tala om Ukraina medan de i stället, i ett slags kolonialmaktsblindhet, nästan enbart talar om Ryssland, USA, Nato, EU. Det är alltför få som inser att det viktigaste och mest angelägna perspektivet på Ukraina är det ukrainska.

Många kommer med fördömanden av kolonialismen, men var finns dessa fördömanden när det gäller Ukraina? Man talar gärna om ”den koloniala” blicken, men sitter den inte nu plötsligt i den talandes egna ögon?

Och: Ukraina är ett stort och betydelsefullt land som frivilligt har avstått från kärnvapen. När kommer det någon uppskattning för detta från annars hängivna kärnvapenmotståndare? Det kommer ingen eller nästan ingen, utan i stället krav eller förväntningar på att Ukraina – för världens skull – ska huka sig under det ryska kärnvapenhotet, som ”tyvärr” finns.