Ännu en dag vid korvsjöns strand

Ja, lite mer av samma. I oktober biter vi oss fast vid korvsjöns strand tillsammans med sensommaren. Och Savas vatten står högt i Jarun, lika högt som i förrgår och igår, och andra dagar – alla dagar efter regnen. Vattnet i den stora armen där roddare och kanotister far fram är så grönt, så grönt, man blir grönögd av att se på det.

Fast Miki blir nog inte grönögd så lätt. När jag för några minuter slumrade till höll han med nötbrun blick vakt, svanvakt.

Plötsligt for jag upp ur en luftig dröm av att Miki gjorde en hård rusning med skarpt skall mot en osannolikt stor svan som vågat sig upp till vår lägerplats. Svanen blåste upp sig men valde sedan att ge sig av. Sedan låg Miki länge på handduken och såg ganska farlig ut. Men jag väntade ändå med min simtur tills svanen var utom synhåll.

Efteråt drack jag varm choklad med vispgrädde i en av barerna på motsatta stranden. Också där höll Miki svanvakt.

Nora Ikstena – jag tänkte att hon kunde få Nobelpriset

Jag blev nyss påmind om att mottagaren av Nobelpriset i litteratur väljs ut imorgon. Jo, jag hade glömt det och kanske bryr jag mig inte så mycket om det, men nu vill jag ändå slå ett slag för min kandidat – om jag denna kväll får tillträde till internet. Nora Ikstena heter hon och jag tänker inte berätta mycket om henne utan bara visa några brottstycken ur recensionerna jag skrivit om de två böcker jag har läst av henne.

Den första boken jag läste av henne var ”Livets fest” och så här tänkte jag efter läsningen:

”’Livets fest’ börjar och slutar – i drömkursiv – med att ’en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen’, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ’med aldrig skådad styrka’ och utslungar orden:

’Det som är dött må leva, det som lever må dö.’”

Den andra boken av henne jag läste var ”Modersmjölken”. Om den skrev jag så här:

”Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ’Modersmjölken’ jag läser.”

Och sedan detta:

”Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.”

Och detta:

”Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.”

Jarun i oktober

Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.

Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.

Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.

Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.

För de svenska biblioteken – ett rop på hjälp

Än en gång ser jag Bibliotekstjänst missbruka sin roll som vägledande för de svenska bibliotekens inköp:

Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Betyder detta att eftersom ”Woyzeck” hör till ”klassiker som redan är kända”, så ska verket inte finnas på svenska bibliotek? Och hur vågar en tjänsteman från en serviceinrättning för bibliotekens inköp uttala sig så här om vad som ”passar i utbudet för Sveriges bibliotek”? Vad är detta för en trångsynt förmätenhet?

I stället för en recension har man fällt in redaktionsnotis i Btj-häftet. Förutom att ange några formella fakta om boken skriver man så här i denna:

Woyzeck av Georg Büchner (1813–37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Berättelsen om den ensamme soldaten Franz Woyzeck som i ett anfall av svartsjuka mördar sin älskade Marie, är ännu i våra dagar i hög grad levande – bl.a. lät Steve Sem-Sandberg 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen W. – Red

Denna notis talar så vitt jag kan se emot det Ahlgren påstår. För inte kan någon väl mena att ”en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia” inte passar i svensk nyöversättning på svenska bibliotek?

°°

Det är sannolikt meningslöst att vända sig till Bibliotekstjänst om detta, så nu undrar jag vad det kan finnas för institutioner i Sverige som skyddar biblioteken. Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.

I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.

Jag tycker mig se att i det ovannämnda fallet handlar om en avvikelse från att ha som mål ”att bidra till kunskapsförmedling”. Detta kan vara värt att fundera på.

Men vart kan man vända sig för stävja denna förflackning och uttunning av de svenska bibliotekens utbud? Kungliga Biblioteket? Svenska Akademien? Statens kulturråd?

Mattan

Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.

Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.

En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.