Författare: Bodil Z

För de svenska biblioteken – ett rop på hjälp

Bodil Z 4 kommentarer

Än en gång ser jag Bibliotekstjänst missbruka sin roll som vägledande för de svenska bibliotekens inköp:

Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Betyder detta att eftersom ”Woyzeck” hör till ”klassiker som redan är kända”, så ska verket inte finnas på svenska bibliotek? Och hur vågar en tjänsteman från en serviceinrättning för bibliotekens inköp uttala sig så här om vad som ”passar i utbudet för Sveriges bibliotek”? Vad är detta för en trångsynt förmätenhet?

I stället för en recension har man fällt in redaktionsnotis i Btj-häftet. Förutom att ange några formella fakta om boken skriver man så här i denna:

Woyzeck av Georg Büchner (1813–37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Berättelsen om den ensamme soldaten Franz Woyzeck som i ett anfall av svartsjuka mördar sin älskade Marie, är ännu i våra dagar i hög grad levande – bl.a. lät Steve Sem-Sandberg 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen W. – Red

Denna notis talar så vitt jag kan se emot det Ahlgren påstår. För inte kan någon väl mena att ”en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia” inte passar i svensk nyöversättning på svenska bibliotek?

°°

Det är sannolikt meningslöst att vända sig till Bibliotekstjänst om detta, så nu undrar jag vad det kan finnas för institutioner i Sverige som skyddar biblioteken. Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.


I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.

Jag tycker mig se att i det ovannämnda fallet handlar om en avvikelse från att ha som mål ”att bidra till kunskapsförmedling”. Detta kan vara värt att fundera på.

Men vart kan man vända sig för stävja denna förflackning och uttunning av de svenska bibliotekens utbud? Kungliga Biblioteket? Svenska Akademien? Statens kulturråd?

Mattan

Bodil Z

Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.

Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.

En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.

Fuskvalens märkliga charm

Bodil Z

Med risk för att bli tagen i upptuktelse eller utskälld för okunnighet eller naivitet från mer än ett håll måste jag ändå ställa den här frågan. Varför är det alls något att ta för en handling av någon som helst betydelse, detta att ryssarna ställer till med ”folkomröstningar” i områden som de tillfälligt har skaffat sig ett slags brutal makt över? Omröstningar under vapenhot och andra hot. Varför tycker den civiliserade delen av världen att detta är något att över huvud taget notera? Eller varför tycker man att det kan vara något man kan behöva rätta sig efter? Varför hålls det, om man alls ska nämna det, inte bara fram som ytterligare ett ryskt brott?

Jag häpnar över att man i den fria eller civiliserade världen är så mån om att följa regler som öppnar dörrarna för ondskans framfart. Annars kan man vara nog så långsam eller tveksam eller plötsligt ”sträng” och ”hård” som exempelvis när Ukraina vill försvara sina sönderbombade städer på plats. Då hötter Amnesty och FN med pekfingret och häver ur sig floskler. Har detta med mod att göra eller snarare brist på mod? Den fria världen följer gärna alla regler om regeln inte riktas mot någon som föraktar alla regler. Varför är den icke-onda sidan så feg?

Att bomber och väpnade angrepp inte går att bortse ifrån utan måste tas på allvar förstår jag lika väl som någon annan, men dessa motbjudande teaterföreställningar, varför röner de någon som helst uppmärksamhet?

Dagestan

Bodil Z

Dagestan är en av Rysslands eller Moskoviens kolonier. Landet ligger i östra delen av Kaukasus och här lever närmare tjugo olika folkslag av vilka de största är avarer (möjligen besläktade med det gamla ryttarfolket som dök upp i Centraleuropa under tidig medeltid), darginer, lezginer och kumyker. Avariska, darginska och lezginska är nordkaukasiska språk som bland annat utmärker sig för en stor ljudrikedom (upp till 60 konsonantljud) och kumykiska är ett turkspråk. Dessa fyra folkslag utgör alla över 10% var av Dagestans befolkning. Ryssarna utgjorde 2010 3,6% men ändå har ryska språket i egenskap av kolonialmaktens språk en stark ställning i landet.

Befolkningstillväxten är bland de starkaste i det moskovitiska imperiet. Landet har cirka tre miljoner invånare och över hälften av dem lever under den internationellt fastställda fattigdomsgränsen.

Machatjkala heter huvudstaden och den ligger vid Kaspiska havets västra strand och har något under 600 000 invånare. Andra större städer är Chasavjurt, Derbent (som är över 5000 år) och Kaspijsk. De flesta av landets invånare bor dock inte i större städer.

Oblast Dagestan kom under ryskt herravälde 1813 men under 1800-talet kom det till en rad uppror mot kolonialmakten och bland annat utkämpades det rysk-osmanska kriget 1877-78. Under Sovjetunionen omvandlades alla moskéer till kommunistiska kulturcentra. Efter 1990 kom landet efter inledande försök att söka sin självständighet (Dagestankriget 1999) att bli en så kallad delrepublik i det ryska imperiet. De val som ägt rum under perioden fram till nu präglas av fusk och förfalskningar.

I sitt brottsliga angrepp på Ukraina tar Ryssland en oproportionerligt stor del av sina soldater från Dagestan och nu när den ”partiella mobiliseringen” är i gång så försöker ryssarna tvinga hela den manliga befolkningen mellan 18 och 65 år till fronten, oftast illa utrustade. De skickas som kanonmat. Människor i landets städer protesterar och demonstrationerna växer och jag läser idag att polisen i huvudstaden använder elpistoler och batonger mot demonstranterna. Detta enligt människorättsgruppen OVD-Info. Det sägs att ett hundratal personer gripits.

Ner med det ryska kolonialväldet! För ett fritt Dagestan!

Duga Resa i september

Bodil Z

Inlandskroatien är en underskattad värld av berg, skogar, fält och floder, särskilt av floder. Floderna väver sitt nät genom landet till glädje för den som vet att glädja sig över sådant. Denna dag har Nilla, Miki och jag låtit den härliga grönskimrande floden Mrežnica förtrolla oss.

Vi tog tåget till den lilla, men väldigt stadsmässiga, staden Duga Resa som ligger en dryg timme i sydvästlig riktning från Zagreb. Solen lyste från den blåaste himmel och sommarvärmen blåste ut sina kanske sista fläktar. Vi gick längs stadsgator från andra tider.

Men viktigast här i staden är floden Mrežnica som nästan överallt anger tonen och formar världen. Detta är en flodvärld. Miki spanar på hägern som spanar efter fisken i vattnet.

Vi gick oändligt långt åt fel håll längs dammiga grusvägar tills äntligen någon visade oss rätt väg till den undangömda restaurangen Prva Postaja. Över bron eller broarna och sedan uppåt tills vi nådde en gångväg som löpte längs floden utmed en fördämning med fabriksruiner som såg på oss från andra sidan. Industriromantik!

Sedan uppåt, uppåt tills vi så småningom nådde Prva Postaja högt över allt, högt över floden, högt över de övergivna textilfabrikerna.

Vi åt, vi drack och såg oss också mätta på landskapet och himlens blåaste prakt. Jag vet inte om ni förstår vilket paradis detta är. Duga Resa i september. Och till sist simmade jag i en dunkelt grön fåra i flodens djupaste.