Författare: Bodil Z

Snart har jag gått runt ett varv i Mikael Enckells ”Okändhetens följeslagare”. Jag förstår och förstår inte och ibland är det svårt att se vilket som är vilket. Ibland önskar jag att jag kunde fråga honom om något, men nu kan han inte längre ge några svar. Det kan han nog inte. Ofta inne i den här boken är det som att följa en tråd som allt emellanåt kan te sig för lång för min tankes ork. Jag väljer vid sådana tillfällen mellan att kämpa, läsa om passagen som blivit mig svårgripen gång efter gång. När det inte hjälper mig fram väljer jag att helt enkelt färdas genom texten och – avslappnat – titta åt sidorna under färden. Och det är väl då inte förvånande att jag då får syn på saker som gör sig osynliga när jag anstränger mig för att se och begripa.

Enckell talar någonstans i början av boken om ”det varaktigt obekanta” och om hur man kan finna sig i att inte nå fram, men ändå försöka se många möjliga vägar i riktning mot ”fram”. Början av dessa vägar, kanske bara, men ändå inte så bara.

”Detta är ett utflöde av en anspråkslöshetens filosofi som accepterat, åtminstone till en del, det grundfaktum, att sanningen om tillvarons centralmakt Gud, eller det Primärt Omedvetna, befinner sig utom mänsklig fattningsförmåga.”

Längre fram i boken, kanske i mitten, citerar han Gershom Scholem. Jag klipper ut en bit av citatet och lägger det här:

”inte utan skäl tolkade kabbalisterna ’den kommande världen’ som ’den värld som alltid kommer’.”

Märk här skillnaden – och likheten!

På sidan 128 har jag funnit några spännande tankar om minnet. (Men minnet är förstås ingen perifer gäst här utan man skulle kunna säga att boken egentligen handlar om minnets och det förflutnas betydelse.)Det börjar så här:

”Det sistnämnda visar hur Benjamin uppfattar minnets bas och grundstenar som konkreta bilder och – inte minst – ljud eller dofter vilka, dittills oobserverade, besöker oss och pekar vidare i riktning mot potentiellt tänkbara framtider, aldrig emellertid realiserade, och utanför vårt så kallade verkliga liv.”

Här verkar minnet innehålla frön till ett slags hypotetisk framtid eller ett slags livets konjunktiv. Detta för min tanke till hur de mänskliga språken genom till exempel verbformer har valt helt olika vägar för att uttrycka det som kanske kunde ha varit. Man kan här fundera på hur dessa val kan ha gått till.

Men nu läser jag vidare:

”Minnets arbete är att igen, och återigen, gräva i detta material och där möta alternativ till oss själva, till våra närmaste och till de händelser vi länge sett och tänkt på som entydiga och otvivelaktiga.”

Lite oroande kanske. ”Alternativ till oss själva”? Visar minnet att jag kunde ha varit en annan?

Men nu kommer det jag egentligen fastnade för:

”Det verkliga minnet återför förfalskade helheter till deras råämnen, utgångspunkter och inneboende möjligheter, så som Proust beskrivit i sin roman.”

Det som skakade om mig här var kontrasten mellan ”förfalskade helheter” och ”råämnen”. Jag känner igen det här med förfalskade helheter, det vill säga detta att vi försöker göra minnena sammanhängande eller strukturerade ”för annars vet vi ju inte vad det är vi minns”. Och ändå vet vi ju om den här falskheten, det är lite som när vi försöker återge våra drömmar och vill påtvinga dem ”en riktig handling”. Hur finner vi ”det verkliga minnet”?

Enckell fortsätter sedan om vad Benjamin säger om Prousts stora roman och det hela mynnar ut (nej, det gör det nog inte, men jag gör det lite lätt för mig nu) något om att glömskan är minnets moder. Nej, ingen av dem säger just så, men kanske kan man uttrycka det så.

Jag kommer att läsa vidare i ”Okändhetens följeslagare” och möjligen också säga något om den läsningen.

Det har gått mer än fyra år sedan jag försökte mig på att översätta ett knippe av Salvatore Quasimodos dikter. Alltsammans började i en bokhandel i Trieste som heter ”Libribelli”, en bokhandel som inte handlar med böcker på vanligt sätt utan som är en plats där man kan få böcker som gåva. Vill man så kan man som tack lägga lite pengar i en ask. Det var Alex som tog mig dit i slutet av sommaren 2021. Jag fick med mig två böcker därifrån och en av dem var ”Tutte le poesie” av Salvatore Quasimodo. Flera gånger har jag undrat om det verkligen kan vara alla hans dikter. Egentligen behöver jag inte veta det.

Sedan läste jag dikterna, kanske inte alla, och funderade över vad de sa och hur världen i dem såg ut. Lite tvekande började jag försöka översätta några och så några till och snart var Eva med som medläsare. Efter några månader la jag allt åt sidan, kanske gav jag upp, kanske sköt jag upp. Och åren gick.

Så en dag alldeles nyligen såg jag en dikt av Quasimodo hos vännen Mathias och jag tänkte att kanske. Mycket har hänt under de fyra år som gått och jag är förstås en annan, lite oroande oigenkännlig för mig själv. I alla fall har jag lärt mig att detta att översätta poesi är omöjligt och det är lugnande. Till det omöjliga står dörren öppen. Så jag har återvänt till mina gamla försök och betar nu omkring i dem dag för dag och Eva är med som då. Och jag vet att stor poesi alltid måste eller får översättas på nytt och att ingen dikt på ett språk helt kan motsvaras av det man säger på ett annat språk. Runt varje dikt måste en flock av försök stå eller kanske snarare röra sig. Bara så är det omöjliga möjligt.

Här kommer nu en dikt av Quasimodo som jag tycker särskilt mycket om. Tyvärr följs den inte av någon sådan här rörlig flock utan av ett ensamt men ändå nytt försök. Åt andra överlåter jag att låta flocken växa.

°°

Rifugio d’uccelli notturni

In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.

Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.

Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.

°°

Tillflykt för nattens fåglar

Där uppe finns en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som armborst.

Tillflykt för nattens fåglar
den genljuder vid midnatt
av vingars snabba slag.

Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnande i natten.

°°

Och på bilden ser ni staden Modica, denna nästan skrämmande vackra, uråldriga stad på södra Sicilien. Hur kan den vara så stor? Ingen vet. Och om Quasimodo har jag läst att han egentligen inte ville vara född där, han hade hellre velat att hans vagga stått i Siracusa. Om det är sant, så måste jag häpna. Hur kan man inte vilja vara från Modica? När jag ser på bilden svindlar det för mig. Detta myller, detta djup, denna jordfärg.

Egentligen har jag redan börjat läsa ”Okändhetens följeslagare”, den bok som Mikael Enckell lämnade efter sig till mig när han lämnade jordelivet, men fortfarande är jag osäker på hur jag ska komma åt vad han säger i den. Därför tar jag nu ett steg bakåt in i den förra av hans böcker jag läste. Jag talar om ”Perspektiv från andra sidan” och jag är just nu frestad att först läsa om den i dess helhet, men jag bestämmer mig ändå för att inte göra det.

Jag ska bara bläddra lite och känna igen mig. Det första stycket jag citerar har jag redan citerat tidigare, så igenkänningen är stark:

”Bortom porten, i ’trädgården’, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilerar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.”

Min tanke glider över det där om ”enheten mellan motsatserna” i Hesses ”Siddhartha”, men det är kanske inte det Enckell menar här: Motsatserna eller motstridigheterna är kvar som skiljande och skapar den här spänningen som är så svår att uthärda att vi lägger tunga skynken över den.

Så hittar jag under mitt bläddrande något nytt, något jag inte tänkt mer än ytterst lite på:

”’Moderniseringen’ av uttryckssättet hos Björling förnyar och vitaliserar vår kontakt med det tidigare föråldrade, men ändå verksamma nätet av kanaler till mycket tidiga personlighetskärnor.”

”Tidiga personlighetskärnor” är hämtat från psykoanalysens värld som jag är en främling i men som jag då och då kan ge mig tid att undra över. Poeten Gunnar Björling är egentligen ständigt närvarande i Mikael Enckells verk, också när han alls inte nämns, så det har något för mig bekräftande att höra hans namn här. Men det jag studsade till inför var: ”det tidigare föråldrade”. Där rutschar tiden iväg åt två håll eller kanske flera. ”Före” och ”efter”, ”nytt” och ”gammalt” blir svåra att hålla kvar på de platser jag trodde de hade. Detta är en öppning mot något okänt eller större.

Jag väljer ett tredje textställe att titta lite närmare på:

”Litteraturen förmår inte, lika lite som livet, slingra sig ur den unika personliga erfarenhetens järngrepp, vi undkommer vid läsning och närläsning inte den ifrågavarande författarens alldeles speciella särprägel, lika litet som vi kan frigöra oss från den bestämda läsarens egenart hur vi än önskar och vill vara allmängiltiga och övergripande.”

Någon av kött och blod skriver och någon av kött och blod läser. Detta kan inga teorier lura bort oss ifrån och teorierna härstammar ju också från någon av kött och blod. Detta är lugnande eller är det möjligen också oroande?

Av en slump får jag syn på att ett av de sista kapitlen i boken heter ”Om Fritz Lang och konsten att se in i framtiden”. Jag blir nyfiken även om jag läst kapitlet, så just det kapitlet måste jag kanske ändå läsa om innan jag på allvar kan fördjupa mig i ”Okändhetens följeslagare”?