en av dessa sista bilder

Egentligen kanske jag inte får göra så här på grund av mitt bräckliga tillstånd, men samtidigt vill jag försöka passera ”alla stationerna” på denna långa mödosamma väg för att jag på något sätt ska komma ut ur tunneln. Jag visar en bild från det som jag i alla fall då såg som den glada och lätta tiden. Det är den femte februari och Miki och jag sitter på tåget mot Ljubljana. På bilden ser ni Miki och Sava strax före Zidani most.

Jag skickar den en stund senare till Zalesky-familjens lilla whatsapp-grupp och kort efter skriver Alex: ”Che signore!” och René skickar två utropstecken. Det blir det sista han säger i gruppen. Två dagar senare är han död. Att Rudolf inte säger något just då beror på att han befinner sig utanför nätet någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

Det här är alltså det sista som hände i vår gemensamma värld. Bilden har för mig blivit ett slags symbol.

Besök på den nygamla Poutník

Flera gånger gick vi ut till Staré Brno för vi ville gå till Poutník där igen. Det finns nämligen en där också och inte bara den inne i centrum och vi hade alla (Alex, Rudolf och jag) varit där med René någon gång. Men snart upptäckte vi att byggnaden var riven och där nu bara fanns en tom yta, en parkeringsplats. Vi frågade oss för och fick så småningom veta att man hade öppnat den på nytt något kvarter bort, så en annan dag bestämde vi oss för att gå dit och känna på platsen och stämningen. Vi var den gången Rudolf, Alex, Federico, Miki och jag. Efter lite spanande hit och dit valde vi ett tungt träbord mitt salen. Någon kände igen oss och hälsade och vi beställde våra öl och lite vitlöksspäckad hermelín.

Vi försökte hålla humöret uppe, men det var ganska svajigt både här och där. Jag tittade på den märkliga nattvardstavlan på väggen i fonden.

Och så såg jag på Rudolf och tänkte på oss alla och på tiden. Miki var lugn under bordet.

Valnötter i vinden

Vi går under valnötsträden här bakom huset, Miki och jag. Han har nosen i marken medan jag låter blicken följa de gungande grenarna och de små gröna frukternas färder uppåt och nedåt och i sidled. Kanske söker jag ro i oron och jag låter vinden skriva min oros bok, mig till ro.

Liten rapport från mitt arbete

Under de senaste veckorna har jag genomfört ett litet experiment i tre av mina undervisningsgrupper här vid universitetet i Zagreb. Jag har bjudit in två framstående svenska skribenter till samtal med studenterna. Utgångspunkterna har varit artiklar eller radioprogram av dessa två, som studenterna satt sig in i och formulerat frågor till. Mötena har skett på zoom och bestått i frågor och svar, i samtal. Det har blivit en verklig energiinjektion för studenterna som uppskattat dessa möten mycket.

Stort tack till Håkan Lindgren och Torbjörn Elensky som givit oss denna gåva! Jag hoppas kunna återgälda den på något sätt.

Bland bilderna i trälådan

Och när vi gick igenom sakerna på Čápkova 18 hittade vi också en liten trälåda med småsaker, mest bilder på barnen eller på René men där fanns också den här på mig, en sliten bild där mycket av färgen flagnat av. Jag tycker jag känner igen min svart-och-brunrandiga tröja och jag tror att jag kan ha varit 28 eller kanske 29. Jag tog bilden med mig till Zagreb utan att riktigt veta varför.