Modersmjölken: Nora Ikstena

Nu har det gått mer än en vecka sedan min text om romanen ”Modersmjölken” av Nora Ikstena publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu får den komma till mig igen. På bilden har jag lagt en liten snäcka – occhio di Santa Lucia – och den betyder det den betyder.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

Vår värld – i oktober

Världen är nu för mig Sigečica, detta utkantshörn av Zagreb. Här utspelar sig numera allt eller nästan allt. Här handlar jag min mat, här dricker jag mitt kaffe med den ena eller andra på någon av de små barernas terrasser. Här går jag mina rundor med Miki. Här bor vi och äter och sover.

Ännu är grönskan tät och bananbladen stora och kraftfullt ljusgröna och valnötterna på marken är fortfarande goda och friska.

Ofta går vi längs Pašmanska där den där väggen med rosmarin och alltid blommande rosor finns.

Morgonrunda i parken

Sedan jag vet inte när går Miki och jag en runda i den (ganska) stora parken vid Vukovarska. Det är vackert och också stilla där, trots trafikbruset utanför.

Då och då träffar vi någon hund med människa. En del av dem tycker Miki mycket om, särskilt den där lilla svartlockiga tiken som jag glömt namnet på. Ibland träffar vi ingen och imorse var det tomt när vi var där. Jag satte mig en liten stund på en bänk och läste lite nyheter och meddelanden och Miki sniffade runt tills han tyckte det räckte. Då ställde han sig framför mig och tittade uppfordrande. Är det här en promenad eller vad?

Så vi gick vidare mellan sol och skugga. Träden är mycket höga här och många av dem är katalpor, dessa träd från myten.

Vanorna ger en viss stadga i otrygga tider.

Inne i morgonstunden

Eftersom allt ter sig så bräckligt, särskilt mitt förhållande till världen, så känner jag nu en lätt panik inför åskvädret som härjar här utanför. Miki har i skräck dragit sig tillbaka till badrummet. Vi väntar på ett slags läkning, himlen får inte slitas upp så här.

Jag försöker finna ett slags inre ro genom att i tanken med hjälp av några bilder gå tillbaka till morgonen. Då sken solen, då var det ännu varmt, då vilade tillvaron stilla i sig själv. Vi satt på Simpas terrass, längst ute på hörnet, där dit solen når bäst. Jag lät huvudet vara tomt och fritt från tankeskräp och Miki och jag såg varandra i ögonen.

Och ”parken” låg där den låg och jag drack mitt kaffe och fåglarna gick och plockade fågelplock under träden.

Och Miki såg en vit liten hund passera förbi på ganska stort avstånd.

Ralf Rothmann: Att dö om våren

Genom en vän har jag fått veta min recension av Ralf Rothmanns ”Att dö om våren” (Im Frühling sterben) härförleden publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag den till mina platser.

Huvudhandlingen i romanen ”Att dö om våren” utspelar sig under andra världskrigets sista vår. Platserna där det mesta äger rum är en by i Schleswig-Holstein, ett stycke av nordvästra Ungern under Nazi-Tysklands sista offensiv och ett kolgruvedistrikt i Ruhrområdet. Huvudpersonerna är två sjuttonåriga pojkar, som i krigets allra sista skede tvångsinkallas till SS. Om de försöker fly blir de skjutna. De är kanske inte barn, men nästan. De två pojkarna heter Walter och Friedrich (Fiete) och de arbetar som mjölkare på en ganska stor gård. De är vana vid hårt arbete och knappa förhållanden. Kriget är, när berättelsen börjar, ganska avlägset och märks mest på bombplanen som passerar och på enstaka förkolnade byggnader och strömmen av flyktingar österifrån.

”Precis bredvid infarten till mejeriet, i det gamla stallet, bodde det flyktingar, en familj per spilta och i kvällsstiltjen kunde man höra barnens och kvinnornas röster och ett dragspel. Trots att det var förbjudet att laga mat där, kom det rök ur de gallerförsedda fönstren och det luktade stekt lök och varm lut.”

Walter är förälskad i Liesel, en flyktingflicka från Westpreussen, och en kväll när myndigheterna oväntat bjuder till fest med öl och musik – en ny orkester, ”bara blinda och krigsinvalider” spelar i den – frågar han hennes mamma om Liesel får följa med honom dit. Mamman skrattar och säger att Liesel bestämmer själv, men så tillägger hon lite misstänksamt: ”Varför bjuder jordbruksmyndigheten egentligen på öl?” Och snart visar det sig att hennes onda aningar är befogade. Mitt under festen slår fällan igen om både Walter och Fiete och nästan alla andra män i lokalen, unga som gamla. Fiete får en impuls att värja sig, men Walter håller honom tillbaka: ”Köket är fullt med SS-folk. Dom gör slarvsylta av dig.” Inkallelseorder stämplas för båda och morgonen därpå transporteras de bort. Först utbildning och sedan vidare mot Ungern och fronten där. Längs vägen dit ges fragmentariska inblickar i kasernliv och transporter. Vid ett tillfälle står Walter bredvid Fiete och tittar genom ett fönster med sprucket glas ut i regnet bort mot ett koncentrationsläger:

”Under ett hjärtslag kunde man tro att det var en synvilla på den immiga rutan, tvivlande puttade han till Fiete. Men något rörde sig där i gölen, det ryckte under det gyttjegrå jutetyget, ett knä avtecknade sig, eller kanske en armbåge, och något som liknade ett smalt ansikte. Strax därefter hade det redan sjunkit igen.”

Walter blir så småningom kommenderad att vara chaufför bakom stridslinjen i Ungern och Fiete skickas till fronten. Under ett av sina första uppdrag som chaufför tvingas Walter åse en utdragen avrättning av tre fattiga civila i en kvarn. De står på pallar med sträckta linor om halsarna. Den sista överlevande, en gammal kvinna, får Walter i uppdrag att skjuta ner, men han kan inte, fast vad hjälper det henne? ”Men som du vill, då får gumman stå där. Henne får råttorna äta upp”, säger SS-officeren. Mellan dessa bilder av fasa låter författaren landskapets skönhet gång på gång lysa fram.

Vid fronten blir Fiete sårad och kommer till en sjukstuga. För att undgå att skickas tillbaka till fronten smutsar han ner såren så att de ska infekteras, men han lyckas inte och till slut gör han i desperation ett flyktförsök, ett flyktförsök som misslyckas. När Walter återser sin vän är han dödsdömd och ska skjutas följande morgon. Skildringen av Fietes sista natt sträcker författaren ut över nära trettio sidor. Vi ser Walters försök att hjälpa honom igenom den, att lindra lusklådan, hostan och skräcken och så småningom klarnar det för läsaren att Walter är bland dem som får uppdraget att skjuta ihjäl Fiete. Det är fem pojkar som ska skjuta och om någon av dem vägrar, så skjuts han också. Även om alla skotten träffar, dör Fiete inte direkt, men läkaren är noga med att räkna skotthålen. Han petar i dem medan Fiete ännu lever.

Kriget tar slut och Walter tar sig efter en kortare tid i amerikansk fångenskap till Borbeck-Essen i Ruhrområdet, dit hans mor och syster återvänt från byn i Nordtyskland. Men han märker nästan genast att hans mor mest ser honom som ”en mun till att mätta”, så han reser vidare till Schleswig-Holstein och godset där han en gång – för bara något halvår sedan, men egentligen för ett helt liv sedan – arbetat som mjölkare. Han återser Liesel och de blir ett par igen, men utan någon större glädje. En gång ser han också en skymt av Ortrud, Fietes flickvän. Han ser på avstånd att hon är höggravid, men han vänder innan hon känt igen honom.

I epilogen ser vi Walters och Liesels son på väg för att besöka föräldrarnas grav efter år av försummelse. Det är också honom vi möter i bokens inledning, där han grubblar över faderns nästan ständiga tystnad och tidiga död. Efter något år som mjölkare hade Walter på grund av lantbrukets mekanisering blivit gruvarbetare i Ruhrområdet. Det var ju därifrån han kom och där han egentligen hörde hemma, men bombningarna under kriget hade gjort att många gruvor för en tid stängts. Sonen tänker på faderns död kort efter förtidspensioneringen och han minns hans sista ord, som visade att han aldrig kunnat göra sig fri från kriget: ”Dom kommer ju närmare hela tiden! Om jag bara visste var vi kan gömma oss…”

°°

Ralf Rothmann
Att dö om våren, 2019
(Im Frühling sterben, 2015)
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog