Resans första etapp

Jag visste redan att planer är något mycket bedrägligt, men nu vet jag det ännu bättre. I den inbillade trygghetens värld hade jag bestämt mig för en kort första etapp av våga lång resa. Kort och lätt, liksom. Vi skulle bara till Kranj, kanske tre och en halv timmars resa. Resan började lugnt. Vi var tre i kupén, Miki och jag och en äldre man som för sju år sedan hade flyttat till en by strax utanför Našice. Intressant nog för Miki och mig eller för mig genom Miki. Vi pratade lite om Miki, om Slavonien, om livet i byn och allt var lugnt och utan något speciellt. Miki satt på sitt örngott och tittade ut genom fönstret.

1IMG_7031

I Zidane Most steg en äldre kvinna av ”jugoslavisk typ” (nej, jag tänker inte förklara vad jag menar) och Mikis och mina två medresenärer började tala om hur det var förr. Det mesta var bättre. Vi kom förbi Litija och närmade oss så småningom Ljubljana. Kanske tvåhundra meter innan vi nådde stationen stannade tåget. Först hände ingenting, sedan kom någon av konduktörerna och talade om en olycka och att det här kommer att ta tid. Folk blev oroliga och började gå hit och dit i korridoren och fråga varandra vad som hänt. Miki blev nervös och kissade i korridoren. Kvinnan från vår kupé tog hand om honom medan jag sprang efter papper. När jag kom tillbaka hade han bajsat inne i kupén. Jag torkade snabbt upp kisset, sprang efter mer papper för bajset och sedan rörde jag mig envist fram och tillbaka mellan toaletten och kupén, torkade, tvättade, slängde papper ända tills det golvet var rent. Kvinnan höll Miki. Så fick vi reda på att någon begått självmord genom att kasta sig framför tåget som gick i motsatt riktning. Ingen förstod varför vi måste stå kvar, men kvar stod vi och det sås att vi väntade på polisen. Några av oss klättrade ner från tåget och ut på gruset och gräset i kanten av gruset. Vi fick höra att tåget skulle stå där i en timme. Tio minuter senare blev det bråttom in. Vi klättrade och hjälpte varandra att klättra. Sedan hände ingenting på en lång stund. Miki och jag hade nu kupén för oss själva för de andra litade visst inte på min rengöring. Tröttheten föll över mig och jag försjönk i ett slags halvdvala men så med ens var det dags för avfärd. Tåget ryckte igång och körde uppseendeväckande snabbt in på bangården. Folk steg av och på och Miki och jag fick sällskap av en dam från Hannover, som också hade ett äventyr bakom sig, och vi berättade lite för varandra. Så passerade vi Škofja Loka och vi pratade på. Någonstans i bakhuvudet började jag fundera över hur långt det kunde vara till Kranj. Jag sa något vagt till min medresenär om att det nog inte kunde vara så långt kvar dit. Så tittade jag ut genom fönstret och där dök skylten med ”Kranj” upp alldeles bredvid mig. Jag slet ihop bagage, tog Mikis koppel och stormade mot dörren. Ja, vi hann, men lite väl knappt var det allt. På stationen var det öde så när som på två albanskor (ja, de sa att de var det), som inte hade några svar på mina frågor. Vi gick över bron över Sava, för det kom jag ihåg att vi skulle.

2IMG_7055

Sedan frågade jag ett dövstumt och det gick inte heller så bra, fast de pekade in och uppåt mot stan och det var ju en bra idé.

3IMG_7050

Just när vi svängde runt hörnet för att börja gå uppåt mötte vi en äldre dam som såg både pigg och vänlig ut och hon visste allt direkt. Hon hade varit guide i Dubrovnik under jugoslavisk tid. Kanske talade hon andra språk också, men det blev så att hon guidade mig på slovenska med instuckna setbo-kroatiska ord och fraser. Jag förstod ganska mycket för hon var så trevlig och till slut blev det så att hon följde oss ända fram till vårt pensionat på andra sidan bron över Kokra. Ljuset hade fallit på vår väg och allt kändes lätt. Rummet vi fick är vackert och utsikten genom fönstret förtrollande. Det finns mycket högre berg åt andra håll, men den här utsikten vill jag inte byta bort.

4IMG_7036

Efter lite plockande med packningen och efter att Miki fått sin mat och jag ätit upp det jag hittat i kylskåpet på förmiddagen, gav vi oss ut på stan. Vi gick över Kokra igen och tittade ner i djupet från bron och sedan följde vi en stillsam förstadsgata tills vi nådde det långa torget i stadens mitt. På måfå eller på känsla valde jag efter en stund ut en bar där jag beställde mig en gemišt, som inte heter så på slovenska, och satt vi och tittade på dem som satt i närheten eller dem som gick förbi.

5IMG_7058

Läs mer

Miki, min reskamrat

Imorgon bär det av norrut. Kanske blir det en tågresa på fyra dagar kanske fem. Jag ser på min reskamrat och frågar honom om han vet vad en ”brnjica” är. Han ser långt på mig och håller ihop munnen. Jag packar halvt förstrött, tänker och tänker inte på vägen vi har framför oss. Det mesta är ganska obestämt, men jag vet att vi kommer att ta den västra vägen, eftersom vi inte lyckades helt bra med den östra förra sommaren. Vi vill undvika så mycket vi kan av Österrike och Tjeckien, där det där med ”brnjica” är mest påträngande och Miki vägrar ju fortfarande att ha en plastkorg runt nosen. Jag packar ner ett örngott för honom att sitta på. Miki går runt och luktar och undrar lite över mitt sysslande, men jag kan ju inte berätta något begripligt om den förestående resan för honom. Så är det ju och mer begripligt än så är ju inte heller livet, tänker jag och plockar med våra pass. Jag har, lite överraskande, köpt biljetter till Kranj, så imorgon ska vi inte långt, vi ska bara lukta lite på vägen. Kanske blir det åskväder, så jag tar med en större plastpåse mot regn…

1IMG_7012

Läs mer

Tankar och ord i kvällen

Det är en sådan där kväll när hemkänsla och främlingsskap vävs tätt tätt, väft i varp. Kanske är de till och med samma sak, om man vrider på dem lite mellan ljus och mörker. Sedan eftermiddagen försvann har planlösheten styrt mina steg och saker har bara hänt utan några egentliga beslut. Först kom Toma förbi och vi gick eller åkte till Cooltura, han hade bilen med. Där drack vi ett sommarglas inför Mikis och min avresa. Vi pratade om planer och planlösheter, om vad klokhet egentligen är och liknande dumheter. Vi var på gott humör och allt verkade ligga där det låg eller skulle ligga. Så bröt vi upp och han tog bilen och Miki och jag travade hem. Hemma åt vi lite och sedan plockade jag ihop lite sopor att slänga. Jag lämnade fönstrens vidöppna för jag tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. När vi kom till någonstans längs Olibska såg vi Luca och hennes hund Ron på andra sidan gatan. Vi började prata tvärsöver gatan, men så bestämde jag mig för att korsa den. Miki stretade lite i kopplet men strax var vi över. Luca pratade om sin sorg igen. Hennes man dog plötsligt i vintras och hon kommer inte förbi detta snitt genom livet. Strax innan hon skulle svänga in på Paška, vände hon sig mot mig och frågade om vi inte skulle dricka något i Olivträdsbaren (den heter inte så, men jag kallar den lite otympligt så). Jag sa ja och så satte vi oss vid ett av borden ut mot parken eller vägen genom parken. Hon berättade historien om hans död igen och sedan berättade hon andra händelser ur deras gemensamma liv – trettiofyra år hade de levt tillsammans. Nu minns jag särskilt det hon sa om en händelse för tjugo år sedan som inträffade efter att Marijan (ja, alla heter Marijan, jag kan inte göra något åt det) varit mycket nära döden vid en stor operation. Det var hans födelsedag och han bjöd in jag vet inte hur många gäster, men väldigt många på den fina bosniska restaurangen Sofra. Luca hade då tyckt att det kanske var för många och att det ju skulle bli förfärligt dyrt men han hade då sagt: Ne slavim rođendan, slavim život! (Jag firar inte födelsedagen, jag firar livet!) Hon tittade på mig med tårar i ögonen och jag svarade med tårar i ögonen att det var vackert. Så reste vi oss och tog farväl och Miki och jag styrde stegen hemåt. Jag tänkte på Luca och hennes amputerade liv och sedan tänkte jag på vår snara avfärd norrut och jag kände ett slags underlig hemlängtan till marken jag gick på. Jag är på ett förfärande sätt hemma här, så hemma att jag blir hemlös om detta skulle brista.

Vi gick förbi de vanliga hållpunkterna i kvarteret. Vi gick förbi ”Patriotens hus” från den mest mystiska sidan.

1IMG_6999

Vi gick förbi huset jag inte kommer att köpa, för att jag inte kan försvara det. Ja, ni minns nog vad jag sagt om detta. Och det lockar mig på ett speciellt sätt eftersom det aldrig kommer att bli mitt.

2IMG_7002

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

3IMG_7004

Och på hörnet vid Šipanska tog jag i hemlighet en bild på det underbara bosniska husets ”porticato” – ja, jag tar i min ordnöd till ett italienskt ord. Här ser allting alltid så rent ut, jag menar rent från insidan och ut. Ytan kommer sist. Det härskar en absolut klarhet över den enkla platsen.

4IMG_7008

Och Miki såg sig om med skuggan bredvid sig och visste ingenting om de planer och den bävan som behärskade mig i det ögonblicket. Han har ju sitt att tänka på.

5IMG_7010

Läs mer

Tid och väder för sömn och arbete

Natten är här, jag minns morgonen, den märkligt svala. I porten sa Stanko ”vrijeme za spavanje” och jag nickade, för visst hade natten varit lätt att sova i och visst är både vädret och tiden vi har nu som gjorda för sömn men också för arbete. Äntligen hade jag trängt genom väggen till att skriva den där recensionen – varför är det alltid en så förfärligt smärtsam uppgift att tala om vad jag läst i en bok? Och äntligen hade jag läst den där långa uppsatsen, äntligen hade jag gjort det och det. Vädret och tiden hade öppnat en tidigare stängd dörr av hetta.

1IMG_6996

Ja, och den här lättflytande kvällen, som nyss försvann, satt Draženka och jag med Miki vid våra fötter på Simpas terrass och drack öl och knöt ihop året som gått sedan sist vi sågs. Vi kände att vi nog ändå borde ses oftare igen. Det är mer som förbinder oss än vi ibland tror oss veta. Det finns en vänskap som är värd att vårda.

Läs mer

Jag vrider tiden bakåt

Tiden känns trång och jag känner mig jagad runt runt inne i ett smalt utrymme. Arbetsuppgifter och saker som måste göras – ålagda eller självpåtagna, påhittade kanske till och med – staplas på varandra och täpper till utsikten runt omkring och framåt. Ja, och snart ska vi dessutom ge oss ut på den långa resan norrut. Vad gör jag för att hitta andrum och balans? Jag vänder blicken bakåt, i det förflutna kan ingen vilja något av mig. I tanken går jag ut med Miki för två eller kanske tre kvällar sedan. Vi går längs Lopudska och natten hänger varm. Vi går förbi den galna kitsch-trädgården med de vita plasthjortarna, stjärnfallet och de gnistrande kiselstenarna. Ja, vi går förbi och stannar i stället vid trädgården bredvid, där allt är anspråkslöst och smått men fullt av levande blommor. Bara ljuset från gatlyktorna är lite överdrivet, men det går kanske att tänka bort.

1IMG_6957

Vi fortsätter gatan fram och stannar vid ”Patriotens hus”, närmare bestämt vid den nya porten. Jag har sett dess långsamma stegvisa tillblivelse under veckor, kanske månader. Envist har gubben stått på sin skrangliga stege dag för dag och murat och murat och fäst guldglänsande plattor med fantasifulla dekorationer på murytan. Snart är porten den starkaste delen av det vingliga bygget och när allt en dag vittrar sönder kommer denna portgång att vara det sista som står kvar och ögonen i de märkliga små ansiktena kommer att stirra länge efter att väggarna är grus och spillror.

2iMG_6958

3IMG_6959

Plötsligt vet jag inte vad ordet ”port” betyder. Är det dörren eller hålet som dörren sitter i? Jag vet inte, men jag kan nog leva med detta tvivel. Kanske kan jag låta hålet och det som fyller hålet vara ett.

Läs mer