I Naumburg

Naumburg är en stad som intar en särskild plats i mitt medvetande, ett medvetande som ligger inbäddat i det undermedvetna. Innanför sina murar håller den medeltiden i ett fast grepp. I domen kan man finna den undersköna Uta högt upp i halvmörkret bredvid sin man den kraftfulle Ekkehard. Jag såg dem inte denna gång för jag reste med Miki som ju är hund och inte släpps in i kyrkor, men andra gånger har jag sett dem. Vi fick nöja oss med de små monstren som tittade ner från ytterväggarna.

1IMG_2867

Och domens mäktiga yttre stod oss också fritt att uppleva: tornen, de höga gotiska skeppen och den låga romanska delen som liksom verkar ha sina sannaste rum under marken i det kyrkliga undermedvetna.

2IMG_2919

Naumburg ligger i Sachsen-Anhalt inneslutet i Tysklands nordligaste vindistrikt. Här är varmare än man tror det kan vara – mycket sol, lite regn och nu när vi var på besök var det hett, 28° i skuggan klockan sju på morgonen.

3IMG_2922

Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom. Vad gör han i Naumburg egentligen och varför hade han glömt min bokning av rummet bredvid duvslaget?

Frukosten åt vi bland förtorkade oleandrar under vinrankor med mogna druvklasar. Miki försökte jaga eller snarare fånga en katt. Men nej.

4IMG_2914

Ovanför vinrankorna stack höga korsvirkestorn upp och hur långt vi än gick genom staden tycktes vi aldrig komma ur den medeltida kärnan.

5IMG_2906

Inför färden söderut tog vi den lilla pinglande historiska spårvagnen utmed stadsmurarna till stationen. Hettan satt på alla de tomma platserna i vagnen. Svettpärlorna droppade sakta ner på kläderna. Detta är en resa, tänkte jag.

Läs mer

Kväll i Klanjec

Igår sparade jag slutdelen av den lilla resan genom ett hörn av Zagorje, men nu vill jag visa er några bilder från seneftermiddagen och kvällen i den lilla staden Klanjec. Det var bara Toma, Zrinka (vars svärmor vi besökte i byn Donji Zbilj, som ni kanske minns) och jag och hundarna Miki och Muggs som tog den vägen. De andra åkte till Kumrovec. Nå, efter en färd längs slingrande vägar nådde vi fram, steg ur bilen någonstans i den lilla stadens diskreta mitt och riktade blickarna först uppåt mot det stora ljusa franciskanerklostet. Toma funderade lite över varför munkarna inte tog vara på äpplena, varför det låg så mycket fallfrukt under träden vid klosterväggen.

1IMG_3049

Sedan vände vi oss nedåt mot museet som inrymmer skulpturer av stadens son Antun Augustinčić (1900-1979). Och efter det gick vi runt bland skulpturerna i den omgivande parken.

2IMG_3058

Vi gick runt ganska länge och jag tog många bilder, men visar bara en och säger lite hemlighetsfullt att Klanjec väntar på er. Då kan ni se med egna ögon.

Sedan gick vi uppåt längs huvudvägen och pekade på de olika husen och undrade över deras ålder och över Zagorjes småstäder i historien. Toma sa något om att det funnits en repfabrik i Klanjec, eller minns jag fel nu?

3IMG_3067

Vi kom förbi ett hus med en underbart lummig balkong och så utspann sig ett litet samtal om denna lummighet och vilket växtslag det gröna var av.

4IMG_3069

Zrinka tröttnade efter en stund och började gå neråt, men Toma och jag fortsatte uppåt och hundarna med oss och efter en stund nådde vi utkanten på höjden. Jag tog några bilder där uppifrån och vi begrundade utsiktens skönhet.

5IMG_3074

Sakta gick vi neråt igen och nådde så småningom en bar av det slag som Toma kallar ”birtija”. Där satt Zrinka med en öl och varken väntade eller inte väntade på oss. Vi tog också in eller ut varsin öl.

Läs mer

I Zagorje

I förrgår kväll kom vi hem, men minnena från resan genom Europa har nu täckts av ett tunt bildrikt skynke från gårdagens färder genom ett hörn av det vackra Zagorje. Stephanie och hennes far Franjo bjöd på middag på en liten restaurang på toppen av en kulle ovanför den lilla staden Desinić med utblickar över ett grönt böljande landskap.

1IMG_3032

Vi satt runt ett bord med ett äppelträd i mitten och då och då ramlade ett äpple ner på oss. Vi var åtta människor och två hundar och vi människor åt många rätter bland annat underbara štrukli och svalkade oss med gemišt med isbitar i. Toma åt många äpplen till.

2IMG_3023

3IMG_3022

Minnena från tågresorna, från Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana bleknade bort, fast kanske bara tillfälligt. När jag får fast mark under fötterna kommer jag att göra små utgrävningar i det som varit. Jag kommer att försöka förstå hur Miki och jag klarade den långa färden, men igår var allting nu, samvaro, vita slott på gröna kullar och slingrande vägar. Från vårt äppelträdsbord såg vi borgen Veliki Tabor sitta uppklättrad på höjden.

4IMG_3033

Hemvägen blev mycket lång och vi gjorde bland annat en avstickare till byn Doni Zbilj, där vi tittade in hos Zrinkas svärmor. Vi strövade lite längs majsfälten och såg hönorna picka omkring i stor frihet. Miki fick slippa kopplet en stund innanför trädgårdens stängsel, men som alltid försökte han överträda gränsen. Miki lockas mer av frihet och sökande än av mat.

5IMG_3045

Färden fortsatte sedan till den märkliga lilla staden Klanjec, men det säger jag bara så här…

Läs mer

Vägen vänder

Och så vänder vägen och strax ska vi bege oss söderut, hemåt igen. Nyss var vi på Getterön, i tredje vik, på hundstranden, men nu är det slut på allt detta.

1IMG_2695

Planerna är gjorda – mer noggranna än ofta annars – det verkar som om vi kommer att sova i Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana på vägen hem. Ingen vet hur det blir, men om någon av er befinner sig på vår väg, så låt mig veta det. Kanske kunde vi äta kvällsmat i Naumburg eller frukost i Freising tillsammans. Sådana möten längs vägen har sitt alldeles speciella värde, det vet ni nog.

Läs mer

Ner till havet

Vi gick alltid ner till havet, om morgnarna, om eftermiddagarna, om kvällarna. Vi gick över Hästhagabergen. Ofta var detta vi Alex, Miki och jag. Vi människor fäste nästan alltid långa blickar vid bänken på klippan under himlen, jag tror ni förstår frestelsen.

1IMG_2750

Ja, och så fortsatte vi längs stigen och vidare under järnvägen till tunneln genom grönskan även om grönskan var ganska torr och liksom anfrätt och lite lätt subtropisk.

2IMG_2752

Och vi gick förbi Lilla Apelviken och Subbe och just där i hörnet såg vi denna kväll – för nu förvandlas vanan till ett fastspikat nu – Europafärjan färdas över silvervattnet och vi tänkte på att snart kommer denna min barndoms färja att fördrivas från dessa trakter. Dumheten har en stark stämma i världen.

3IMG_2753

Vi gick ner mot havet bland klipporna strax före Stora Apelviken och lirkade oss ner till vattnet över tångruskorna.

4IMG_2758

Och kvällssolen sken på oss och ögonblicken lade sig på varandra i tunna skikt.

51f7e594c-1d49-4057-a88b-be1b14ee6571

Läs mer