Livets fårskock

Nyss gick jag längs en gata som jag inte satt fötterna på sedan de tidigaste åren här, de ännu skenbart – allt som har med trygghet att göra är alltid skenbart – stabila Londi-åren och jag tänkte förstås på Londi när jag gick där längs Kruge. Jag tänkte utan att tänka, tankarna gled runt av sig själva, som ett slags mild vetskap. Plötsligt – ja, det var faktiskt plötsligt – fick jag syn på ett trähus av den där Turopolje-typen, som jag ägnat så många rundfärder i omgivningarna åt tillsammans med Vesna och Miki under hösten som gick.

1IMG_6340

Åsynen av huset gav mig ett slags sinnesfrid för egentligen var jag på väg till en lite olustig provtagning (nej, jag tänker inte ge några detaljer om just detta), som sedan ändå inte blev av på grund av ett missförstånd. När jag senare gick ut från dom zdravlja med oförrättat ärende, tänkte jag att jag kanske håller på att lära mig något, även jag sedan också hånlog lite inåt mig själv: ”Vad ska du ha denna lärdom till?” Nå, men vad är det jag lär mig då? Eller vad har jag lärt mig nu igen? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka få vissa saker gjorda, innan man kan börja med andra. Sådant föder ett slags meningslös och linjärt inriktad brådska. Nej, nu får ni inte missförstå mig som att detta skulle betyda passivitet eller uppgivenhet. Sakerna förhåller sig helt annorlunda. Jag vill göra allting – ”allting” betyder det det betyder – undan för undan, liksom i bredd men utan tankens beskäftiga brådska. Den enda brådska jag vill låta finnas är ett slags omutlig strävan: jag gör det här, det där, det där andra och femtioelfte, men inget får störas av några dumma önskningar om högre hastigheter än de möjliga. Så här: det där gick inte nu, då gör jag det där andra och sedan det där. Jag försöker fördela kraften så att jag inte hoppar över att göra något som någon annan (som jag bryr mig rimligt mycket om) behöver av mig bara för att det skulle vara skönt att vara färdig med något visst annat. Viktigast av allt är att ingenting som skulle kunna härja i själen som ”viktig” brådska får något som helst företräde. Jag vill röra mig lite sökande från stock till stock på den strömmande floden, inte framåt, inte bakåt, inte åt sidan utan lite obestämt och intuitivt hit och dit som någon som varsamt och noggrant driver en fårskock framför sig. Livets fårskock.

Läs mer

Tillvarons bräcklighet

Underliga dagar, allt verkar kunna hända när som helst. Livets ljusa och mörka ränder löper mycket tätt. Stormar har farit över våra trakter och här i kvarteret har flera stora träd brutits av som stickor med plötslig brutalitet.

1IMG_6337

Floderna stiger över sina bräddar i delar av Kroatien och Bosnien. Det är vatten överallt. Och olyckor sker och plötsliga sjukdomar störtar ner över enskilda människor. Allt känns mycket bräckligt och ändå har den här dagen varit märkligt lycklig för mig. Gång på gång har jag mött någon vän jag inte sett på länge. Glada återseenden. Och på lördag kommer Ivana hit till Zagreb och vi ska ha hundträff med Miki och ett gäng andra härliga hundar. Glädje och sorg ligger så nära intill varandra och livet känns så fullt och så helt utan all överskådlighet. Längre än någon dag framåt går det egentligen inte att planera något. Nej, jag talar inte klimatpanik eller liknande, jag talar om tillvarons generella bräcklighet, som alltid är här, men som vi ser olika klart från stund till stund. Ibland är alla täckelser borta. Och nu är ibland.

Läs mer

Vädrens makt

Sedan igår eftermiddag är försommaren någon annanstans. Här spänner stormen musklerna och det tjuter i fönsterspringorna. Igår kväll hade vi två och en halv timme av ”stenålder”, svart som i en säck och huset blev knäpptyst och jag insåg hur mycket oväsen själva huset för i sin vardag. Jag letade fram några stearinljus och tände dem, men nära fönstret blåstes de ut gång på gång. Miki och jag gick ut en blöt och flygig sväng, grenar brakade ner i mörkret och jag såg Gabriel stå i öppningen till Simpas dunkla uterum. Han ropade något i sin mobil. Jag ritade en fråga i luften, men han visste förstås inte hur länge vi skulle vara strömlösa.

På natten sov vi ganska gott efter att vi vant oss vid visslandet från fönstret och dånet från fallande soptunnor på gården. När morgonen kom gick vi längs blöta gröna gren- och lövtäckta vägar.

1IMG_6330

De vackra nya löven och det yttersta av grenarna låg avslitna på marken, ja, inte bara det yttersta. Ibland fick vi kliva över en jättegren och på ett ställe pekade ett stort avbrutet träd mot den skränande gråluddiga himlen.

2IMG_6334

Människorna rörde sig snabbt och deras framåtböjda silhuetter gled hastigt utmed väggarna och runt hörnen. Jag tänkte på den där Rilke-dikten som någonstans i början säger ”Der Sommer war sehr groß” och sedan rinner orden iväg i det vi upplever just nu, även om det inte alls är höst utan maj, sköna maj, var är du? Och Miki och jag undviker yttervärlden så mycket det går. Jag rotar med mitt och Miki krafsar då och då i ulltäcket för att kanske få det att ändra form. Eller så ligger han bara där och tittar menande. Och vinden ylar och kastar saker.

3IMG_6332

Läs mer

Människors ”vetande”

Här någonstans har försommaren ställt upp sitt gröna tält. Ni ser lönnen, den rostklädda gamla piskställningen och de solbelysta balkongerna och ni ser att gräset och ogräset är ett i grönhet. Vem kan behöva mer än det här?

1IMG_6304

Vi strövar här i kvarteren, Miki och jag, och var och en av oss undersöker världen på sitt sätt, med sina medel. En hundnos, en människas ögon och sedan den där bearbetningen vi gör inne i våra huvuden. Stegen på marken är också ett sätt att försöka förstå tillvaron och där är kanske hund och människa ganska lika. Och lövprasslet hör vi väl båda, fast hunden upplever säkert fler nyanser. Och när hundar möts så vet de nästan genast vem de har framför sig, om det är en vän, en fiende eller någon att bara gå förbi. Vi människor har utvecklat många instrument för att förstå varandra eller kanske snarare överlista varandra, men inget är säkert och våra möten består mest i gissningar som inte så sällan överskuggas av att vi tror att vi vet eller ännu värre, att vi är helt säkra på att vi vet. Vi ”vet” på ett förfärande sätt vad det innebär att vara med i den ena eller andra gruppen (partiet, religionen, föreningen). Vi ”vet” med otäck precision hur en människa, som är med där eller där eller känner den och den, ser ut inuti. Detta tvärsäkra ”vetande” om andra människor hör till det mest skrämmande jag kan komma på. Jag vill i stället bära fram rosor och ängsblommor till tvivlet, den försynta osäkerheten, det förutsättningslösa undersökandet av det närmaste hörnet.

Läs mer

Lördag förmiddag

Morgonen var glad och varm och Christine och Leon kom hit ner till oss från berget, där de bor. Vi gick till inhägnaden nere vid Folnegovićeva och kastade färgglada och pipande bollar tills både Miki och Leon sprungit sig mätta. Sedan tackade Leon ja till vagnen och vi andra tre knatade uppåt mot Rapska och mot Simpa, som på sätt och vis ligger vid Rapska, fast också vid Hvarska, men det är ju inget konstigt för hus har ju flera väggar och sidor. Vi satte oss på terrassen och beställde ut kaffe till oss damer och cedevita till Leon och Miki hade sitt vatten i en skål.

1IMG_6317

Och gräset var grönt och tiden gick och Leon släppte ner en liten gul grävskopa i det ena vattenglaset. När man dricker kaffe får man alltid ett glas vatten, så är det. Lite vatten spillde ut på Mikis torra rosmarinpäls och han drog sig tillbaka under en stol. Och så kom Zvonko och så fortsatte kaffedrickandet och några barn och några hundar passerade förbi.

Läs mer