I korgarna

Miki sitter i det öppna fönstret. Ja, han satt där en stund också för några timmar sedan, när det var ljusare, men nu sitter han alltså där igen medan mörkret faller över husen och ”parken”.

1IMG_1681

Han spanar och sniffar och jag tror det är katterna i katthusen därnere han försöker ta reda på något om, men egentligen vet jag inte. Vi vet alla så lite och tänker så ofritt, så instängda i olika små tankekorgar. Och det ständigt pågående förmedlandet av färdigtuggade idéer genom rymderna gör sannerligen inte våra tankar friare. Inom varje korg vet alla eller nästan alla vem vi ska tycka illa om i offentligheten, vilka brott vi ska se som bagateller och vilka vi ska se som grova. Det är lite skillnad mellan korgarna, ja, ibland kan skillnaden verka stor, eftersom allvar och bagatell byter plats och det onda har ett annat ansikte, men tankens lättja och brist på både frihet och längtan efter frihet är densamma eller liknande. Och ändå är det helt säkert att något är värre och ondskefullare än något annat.

Miki läser inte några meddelanden om vilka av världens ledare som är värst eller sämst och vilka man i en viss korg borde tro på. Hans tanke är nog friare än människornas. Fast jag vet inte om han använder den till att tänka.

Läs mer

Och vägen tog oss dit den ledde

Söndag. Igår kväll sa jag till Vesna att jag dagen därpå tänkte åka till Britanski trg för att titta lite på söndagsmarknaden. Hon sa att hon kanske också skulle. Och så blev det natt och imorse bestämde vi oss för att ses där mot slutet av förmiddagen. Miki och jag tog spårvagnen och åkte och åkte och bytte vagn och åkte. När vi steg av vid Britanski trg klev vi nästan rakt på Vesna som suttit i samma spårvagn fast i en annan ända. Vi började gå lite planlöst bland stånden och Vesna tog lite bilder. Miki och jag avvek till den ena utkanten för att han blev alltför intresserad av duvjakt och det blev lite svårmanövrerat bland alla fina porslinssaker och tunna glas. Till sist satte vi oss alla tre i kaffeserveringen alldeles intill stånden. Där satt vi en stund och drack kaffe och pratade och observerade folk- och hundliv. Och så fick Vesna och jag något som man med lite god vilja skulle kunna kalla för en idé, fast egentligen var det väl bara en vag impuls och den förde oss rakt uppåt mot grönskan och berget som ligger och lurar alldeles bakom torget. Zagreb är fullt av små vägar som leder rakt ut i det gröna, det är ”en stad med många dolda skatter” för att tala kroatiskt turistguidespråk. Nå vi gick uppför den obetydligt lutande backen, uppåt utan någon som helst ansträngning, vi gled uppåt utmed en lugn gata med lite halvhöga, delvis rätt slitna men till stor del ganska vackra hus.

1IMG_1637

Vi sa något om att vi aldrig varit just där förut. I närheten ja, men inte just där. Och vägen bar oss vidare och det blev allt grönare och träden kom närmare och husen blev färre. Och vi var med ens i en skog eller i en stor lite förvildad park med bäckar och små träbroar.

2IMG_1642

Miki hittade mycket att lukta på och vi andades den sköna skogsluften och Vesna och jag pratade om att vi en annan gång med lite bättre skor skulle kunna gå ända upp mot Sljeme den här vägen. Och vi förundrades över hur staden ligger så helt inbäddad i naturen. Är Zagreb verkligen en stad?

3IMG_1646

Vi nådde något som vi uppfattade som en lämplig vändpunkt och så gjorde vi det som man gör vid vändpunkter. Fötterna gick av sig själva och tiden verkade ha mycket lite att göra med oss och vandring. På nervägen stannade vi vid en brunn där Miki druckit på uppvägen och han drack igen och satt en stund på kanten och spanade. Han tycker om att sitta högt och ha utsikt.

4IMG_1669

När vi nådde ner till Britanski trg igen kände vi att vi var lite hungriga, så vi köpte varsin burek och gick sedan längs Ilica och kikade in på de olika små bakgårdarna för att se om det inte fanns någon bra servering där vi kunde få en öl till vår burek. Nästan genast – vid portgång nummer två – hittade vi vad vi sökte, så vi gled in på den stillsamma lilla gården där det stod några bord. Vi slog oss ner och efter en inte helt kort stund kom en ung man genom portvalvet och frågade vad vi ville ha. Vi beställde och så tog vi fram vår mat och började äta och strax var ölen också där.

5IMG_1679

Det kändes som att vara på landet eller i en mycket liten småstad, men bara några tiotal meter ifrån oss på andra sidan portvalvet såg vi spårvagnarna rusa förbi utmed Ilica. Och seneftermiddagen sänkte sig över oss.

Läs mer

Fest på Simpa

Här är visst fotbolls-VM. Främst märker jag det på att Ivan har på nytt har gripits av den där överdådiga gästfriheten. Det är alltså Ivan som har Simpa, min husbar. Och när det är några större mästerskap eller något annat han tycker är festligt, så tar han fram sin grill och ställer upp den i ett hörn av baren eller ute på gräset framför ingången till uterummet. Och så grillar han assisterad av sin vän Krešo eller någon annan i gänget, fast Krešo är nog ett slags expert eller lite pyroman så där inom rimliga och glada gränser.

1IMG_1624

Ivan synar köttet med expertis och välbehag innan han lägger ut det på gallret. Och så grillas det och fat efter fat bärs ut till barens gäster och ingenting kostar något. För detta är en av Ivans fester. Đurđica och Miki och jag råkar också befinna oss där fastän vi inte bryr oss särskilt mycket om fotbollen och vi får ett fat bräddfyllt med kött, ćevapi och korvar med rå lök och lite bröd. Det ni ser på bilden är redan ganska avätet. Och påfyllning fick vi och Krešo lekte elegant servitör.

2IMG_1632

På bildskärmen uppfattade jag lite flyktigt att Danmark ledde över Kanada och någon sa menande att Danmark ligger ju nära Sverige. Jo minsann. Medan Đurđica och jag (och Miki) satt där var det ännu ganska tomt för ”den riktiga matchen” hade inte börjat.

3IMG_1634

Nu har den det och Miki och jag sitter uppe i balkongrummet med vidöppna fönster och låter den balsamiska kvällsluften flöda in i rummet. Ännu har nog inget mål gjorts för det enda jag hör är hunden Aron som skäller från sin balkong. Fast nu tycker jag mig höra lite starkare sorl från Royal här tvärs över parkeringsplatsen. Kanske var det just nära att något hände. Det är ju ofta det i sådana här spel.

Läs mer

en mild dag

Dagen har varit ett underverk av mjukhet, ljusgrå, mild och alldeles stilla. Människorna verkar vänliga på ett särskilt stillsamt vis i den här luften. Och jag har under dagen flätat en fläta av flit och lättja: gått igenom tentor, suttit på Simpa och dinglat med benen från terrasskanten och pratat lite svävande med Zora och Đurđica, köpt hemgjord rakija av Ivan. Miki låg länge lugn på terrassen och spanade bort mot kinesrestaurangen i hörnet av ”parken”, där katterna ofta håller till i buskagen. Han låg lugn tills jag på prov testade att släppa honom för att låta honom leka med Hajdi, som lekte med bollar på ett märkligt välordnat sätt. Miki snodde åt sig den ena bollen, släppte den snabbt igen och for iväg mot kinesrestaurangens bakgård och slog ett litet hål i den ljusgrå dagens stillhet. Jag sprang efter förstås och hittade honom just som han försökte tränga sig in i genom en dörrspringa till ett av uthusen. Jag tog ett stadigt tag i den krusiga ullkroppen och så hade jag honom igen och på med kopplet. Vad ska man göra? Frihet finns för dem som frihet rätt kan bära, nej, jag bara skojar om livets förutsättningar och lite om biskop Thomas. Friheten är naturligtvis orättvist fördelad som allt annat, men denna dag är så rofylld att frihet och fångenskap gömmer sig i varandra. I denna stund sitter de på samma zebra och zebrans päls är ingen fångkostym. Förlåt min brist på allvar fast ändå är detta det stora, allra djupaste allvaret. Världen ligger stilla i ett dis av mildhet och dröm. Sådana här dagar finns egentligen inte, men nu har en förirrat sig just hit. Några ljusa strimmor skimrar vid horisonten, det har varit solnedgång och det vid den rätta tiden.

På bilderna ser ni Miki på bottenvåningens avsats här i huset, bland träden en skymt av ett av kinesrestaurangens uthus och på bordet den där hemgjorda rakijan.

1IMG_1618

2IMG_1612

3IMG_1601

Läs mer

Emma Ahlgren: Isotopia

Dagen har varit lite lam, så jag vill låta den förklinga i en annan tonart. Här är min recension eller infiltration av Emma Ahlgrens poetiska debut Isotopia. Min text finns för övrigt också i Hufvudstadsbladet idag.

1IMG_1598

Med kärnklyvningen som inspirations- eller kraftkälla och underström rusar texterna och orden fram ur poetissans mun. Hon talar om födelsen och födandet, mannen och kvinnan, hantering av män, möten och särslitanden, våra yttersta tider, vår förtvinande plats i kosmos och naturens smala kvarblivna remsa. Och om vardagens attribut och detaljer med säkerhetsbälten, bakplåtspapper, centrifuger och urblekta my-little-pony-trosor på klädstreck eller var det Kalle Anka som blivit blek om näbben där?

Emma Ahlgren älskar språkets möjligheter. Det är nog där den starkaste kärleken i de här dikterna sitter. Hon skapar fantastiska synapser mellan orden, mellan konkret och abstrakt, mellan till leda upplevt och blanknött och det fantastiska som öppnar titthål in i andra världar. Det känns som om hon ibland får glädjefnatt över språkets rikedomar och möjligheter. Läsaren – ja, i alla fall den här läsaren – står ibland handfallen inne i vimlet och detaljerna eller småpartiklarna verkar överlista helheten. Men bara ibland för gång efter annan stiger en enskild dikt upp ur virrvarret som ett högt smalt men säkert timrat torn. Ett sådant torn är den dikt som för mig heter ”Trauma” och den börjar så här:

Trauma är en tungmetall, samlas
och lagras i kroppens fettdepåer, i
generationer. Fetast av allt är
hjärnan där den gärna stelnar.
Vikt: 279 gram.

Lite mot min vilja tänker jag nu att fett är den moderna tidens ersättning för gamla tiders blod; blodet har tjänat ut som bärare av det kroppsliga. Men låt oss återvända till tornen. Det högsta tornet jag ser i diktsamlingen är den dikt som jag nu helt enkelt ger namnet ”Skilsmässa”. Här är allting riktat och samlat och kärnklyvningsmetaforen som starkast och intensivast och härdsmältan i slutraden given:

Kärnfamiljen i Finland klyvs ofta av
en långvarig yxa, alkoholspetsad
till 80 procent manövrerad av y.

Under fission frigörs stora
mängder pockande ånga, luktfri.
Temperaturhöjning ökar risken
för explosion.

X åsamkas störst skada, ofta
lokaliserad i omloppsbanan närmast
kärnan. Ständigt cirkulerande,
nedkylande, överslätande.

De mindre partiklarna, ca 1,6 till antal
omplaceras till de yttre omloppsbanorna för att
undvika värmeskador och kontaminering.

Vid upprepade problem i säkerhetskulturen
skadas partiklarnas innanmäte
utvändigt. Ytan intakt intill
uppvriden nedbrytningstid.

Kylvattnets effekter avtar när y löper
amok i kontrollrummet.
Härdsmältan är ett faktum.

Vi ser y, vi ser x, vi ser de mindre partiklarna kollapsa i kaos av oförmågan att leva och locka till liv. Nå, detta sista var en möjligen lite skev tolkning som slapp ur mig. Det kan man stryka.

Jag ger mig ut i labyrinten mellan tornen och hittar fantastiska ordskapelser som ”mannagryning”, synapser som ”töm skvallerbyttan” eller svåruthärdliga uttryck som ”jag kräks arvsmassa” och jag tänker att om jag med allvar och intensitet läser de här för mig mindre tydliga dikterna 17 eller 27 gånger till, så kommer kanske liknande torn som ”Skilsmässa” att framträda för min inre syn.

”Isotopia”, namnet på diktsamlingen pekar mot kärnladdningar men kanske också mot ”Dystopia”, fast här och där skymtar något lite lustigt eller galghumoristiskt fram som när ”vånda vädras ut i ärmarna” på ett plagg på tvättlinan. Eller i dikten om älgen eller mannen som återuppstått som älg? Jag tycker mig känna en pust från en varmare värld, när jag läser den här raden:

Du brölar fram en erfaren åsikt med tallskott i mun.

°°

Emma Ahlgren
Isotopia, 2018
Förlag: Ellips

Läs mer