Författare: Bodil Z

Gabi och jag hade en rad mål för vår resa: Đakovo för den märkliga katedralen som är ”den vackraste mellan Venedig och Istanbul", Osijek för att det är en praktfull stad, den största i Slavonien, Vukovar för sorgens och smärtans skull, Vinkovci för att vi valt staden till vårt natthärbärge och för att det är ”den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år”, Ilok för att det är Kroatiens östligaste stad, en välkänd vinstad ovanför Donau… Så ungefär hade vi tänkt eller läst, i alla fall jag tänkte i sådana banor och Gabi nog i liknande. Men resans höjdpunkt kom att bli en annan: En förmiddag var vi på väg mot Ilok. Vi for utmed Donau och plötsligt sa Gabi att hon skulle behöva en kopp kaffe, så vi stannade till där vi var just då, i den lilla staden Šarengrad. Så här ser det ut där vi stannade:

Gabi klev in i livsmedelsaffären där och frågade efter ett kafé medan Miki och jag väntade i bilen. Strax därefter kom hon i sällskap av en man som sa att det visserligen inte fanns något kafé i Šarengrad, men att han kunde följa oss nerför backen mot floden till en trevlig dam som säkert skulle vilja bjuda oss på kaffe. Gabi och jag tittade lite sökande på varandra, men bestämde oss snabbt för att pröva. När mannen sa att damen har fyra hundar blev jag lite nervös, men han sa några lugnande ord: ”De är snälla.” Och så var vi framme vid grinden och Dinka – för så heter damen – kom som genom ett trollslag ut på trappen och hundarna stormade glatt skällande fram och vi blev insläppta och hundarna verkade genast komma överens.

Ja, allesammans sprang uppför trappan på baksidan av huset och hälsade sedan ganska noggrant på varandra. Miki verkade full av tillit.

Medan Dinka välkomnade oss och visade oss runt i sin trädgård och bland de olika uthusen försvann tankarna på kaffet och Gabi och jag fylldes med spännande berättelser om platsen och floden och vi fick veta att Dinkas farfar varit skeppare på Donau och att han varit en fantastisk expert på att navigera längs en svårframkomlig kanal någonstans i Rumänien.

Vi fick också höra om alla gäster från när och fjärran som kommer till huset och övernattar på sina cykelturer längs floden. Ja, det löper en bekant cykelrutt här fast när Gabi och jag tänkte på alla lastbilarna och de smala passagerna så undrade vi lite, undra kan man ju alltid. Dinka berättade också att hon tillsammans med vänner brukar paddla med ett slags av traktorslangar tillverkade flottar längs floden. Det tar fem timmar från Vukovar till Šarengrad. Ja, oj, detta krävs det mod och viljestyrka för och ett slags glad äventyrslust, men det var inte svårt att se på Dinka att hon hade allt detta.

En av sakerna hon visade oss var dockteatern. I ett av de mindre uthusen finns den och här spelar hon för traktens barn. Sagor i en sagovärld.

Imorgon, eller när det blir, vill jag berätta mer om Dinka och hennes värld.

Jag fastnade när jag ville skriva den fjärde delen om vår slavonska resa, en resa som innefattade så mycket vackert och förunderligt och vänligt. Men hur skriver man om Vukovar eller Ovčara? Hur skriver man om övervåld, koncentrationsläger och massakrer? Hur skriver man om hur den jugoslaviska armén i den serbiska nationalismens händer blev till en mordmaskin?

Är det länge sedan? Nej, bara lite över trettio år och varje år ser jag lyktorna längs Vukovarska i november här i Zagreb till minne av massakerns offer. Men detta var första gången jag satte min fot i staden Vukovar. Det var en grå dag, som om vädret hade velat lägga en sorgslöja runt allt. Vi såg det sönderskjutna vattentornet som står där som en symbol för förstörelsen men kanske också för motståndet mot våldet. Och för minnets krafts skull.

Vi besökte minnesplatser, skrämmande fängelselokaler med bilder från serbiska koncentrationsläger på väggarna. Jag minns inte vad jag läste, bara fasan.

Vi såg bilder på den sönderslagna staden där döden härskade.

Vi for ut på landet till Ovčara, platsen för den grymmaste och största massakern. Vid vägskälet står en skulpturgrupp som avbildar eller återger skeendet.

Inne byggnaden var det dunkelt och på väggarna finns bilder av de ihjälslagna och längs väggarna i halmen finns lite kvarblivna ting från de mördade.

Under vår slavonska resa hade vi Vinkovci som hem och sovplats och det var här vi tillbringade våra morgnar och kvällar. Om Vinkovci kan man läsa detta: ”Vinkovci su najstariji grad u Europi kontinuirano naseljen 8200 godina.” (Vinkovci är den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år.) Här är vi inte långt från Vučedolkulturens vagga och kanske känner ni till den lilla keramikduvan, vučedolska golubica, som blivit ett slags symbolfigur för denna kultur.

Men tillbaka till själva staden i dess stillsamma och samtidigt ganska ystra nutid. Låt oss börja med en stilla utblick från vår balkong den första kvällen. Vi satt där i den milda luften och såg ut i ljusdunklet, Gabi, Miki och jag.

Efter en liten vilopaus gav vi oss ut på stan för att se hur kvällslivet såg ut. Det började bli ganska sent – vad det nu är – och bara en bar eller vad det nu var var öppen, men här var alla. Det sjöngs och dansades och röster ropade ut i natten. Vi höll oss lite i utkanten inte minst för Mikis öron som ju hör mer än människors.

Vi gick vidare efter att ha druckit lite sportski gemišt och njutit nog av scenen. Lite på måfå gick vi genom den stora stadsparken som kanske är ett tog. Mörkret vilade över det mesta men här och där var en fasad belyst. Vi läste lite på skyltarna men glömde snart det lästa. Och så började vi leta oss hemåt lite gata upp, gata ner som det föll sig. Ja, ungefär så här kom våra kvällar i Vinkovci att se ut – livets sköna upprepningar, fast vi valde en lugnare bar för de övriga kvällarna, vi ville ju gärna höra vad vi sa.

Om morgnarna gick jag min morgonrunda med Miki. Ja, egentligen är det svårt att kalla det för en ”runda” eftersom vi egentligen följde den långa Ulica I. G. Kovačića, en sådan där härligt lite ungersk gata med låga anspråkslöst vackra hus, en gata nästan helt utan tvärgator. Det är en gata man följer.

Den ena morgonen fick en man på motsatta sidan av gatan syn på att jag tog bilder på husen. Han vinkade och ropade att jag skulle komma över för han ville visa mig något. Först pratade vi lite om varför jag fotograferade och jag sa att jag gjorde det för att husen var vackra och för att jag tyckte om gatan. Han nickade log lite, men sedan sa han måste visa mig huset där stadens störste brottsling bott. Jag var kanske inte så nyfiken men jag såg att han var ivrig att låta mig se det. Vi kom fram till ett av de större husen – inte särskilt vackert, bara lite pråligt, tyckte jag – och han pekade brett mot det. Här! Och så berättade han en historia som jag bara förstod till hälften, så den slipper ni höra. Jag tackade och vi tog farväl.

Och, nej, jag visar ingen bild på det huset.