Författare: Bodil Z

Jag fastnade när jag ville skriva den fjärde delen om vår slavonska resa, en resa som innefattade så mycket vackert och förunderligt och vänligt. Men hur skriver man om Vukovar eller Ovčara? Hur skriver man om övervåld, koncentrationsläger och massakrer? Hur skriver man om hur den jugoslaviska armén i den serbiska nationalismens händer blev till en mordmaskin?

Är det länge sedan? Nej, bara lite över trettio år och varje år ser jag lyktorna längs Vukovarska i november här i Zagreb till minne av massakerns offer. Men detta var första gången jag satte min fot i staden Vukovar. Det var en grå dag, som om vädret hade velat lägga en sorgslöja runt allt. Vi såg det sönderskjutna vattentornet som står där som en symbol för förstörelsen men kanske också för motståndet mot våldet. Och för minnets krafts skull.

Vi besökte minnesplatser, skrämmande fängelselokaler med bilder från serbiska koncentrationsläger på väggarna. Jag minns inte vad jag läste, bara fasan.

Vi såg bilder på den sönderslagna staden där döden härskade.

Vi for ut på landet till Ovčara, platsen för den grymmaste och största massakern. Vid vägskälet står en skulpturgrupp som avbildar eller återger skeendet.

Inne byggnaden var det dunkelt och på väggarna finns bilder av de ihjälslagna och längs väggarna i halmen finns lite kvarblivna ting från de mördade.

Under vår slavonska resa hade vi Vinkovci som hem och sovplats och det var här vi tillbringade våra morgnar och kvällar. Om Vinkovci kan man läsa detta: ”Vinkovci su najstariji grad u Europi kontinuirano naseljen 8200 godina.” (Vinkovci är den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år.) Här är vi inte långt från Vučedolkulturens vagga och kanske känner ni till den lilla keramikduvan, vučedolska golubica, som blivit ett slags symbolfigur för denna kultur.

Men tillbaka till själva staden i dess stillsamma och samtidigt ganska ystra nutid. Låt oss börja med en stilla utblick från vår balkong den första kvällen. Vi satt där i den milda luften och såg ut i ljusdunklet, Gabi, Miki och jag.

Efter en liten vilopaus gav vi oss ut på stan för att se hur kvällslivet såg ut. Det började bli ganska sent – vad det nu är – och bara en bar eller vad det nu var var öppen, men här var alla. Det sjöngs och dansades och röster ropade ut i natten. Vi höll oss lite i utkanten inte minst för Mikis öron som ju hör mer än människors.

Vi gick vidare efter att ha druckit lite sportski gemišt och njutit nog av scenen. Lite på måfå gick vi genom den stora stadsparken som kanske är ett tog. Mörkret vilade över det mesta men här och där var en fasad belyst. Vi läste lite på skyltarna men glömde snart det lästa. Och så började vi leta oss hemåt lite gata upp, gata ner som det föll sig. Ja, ungefär så här kom våra kvällar i Vinkovci att se ut – livets sköna upprepningar, fast vi valde en lugnare bar för de övriga kvällarna, vi ville ju gärna höra vad vi sa.

Om morgnarna gick jag min morgonrunda med Miki. Ja, egentligen är det svårt att kalla det för en ”runda” eftersom vi egentligen följde den långa Ulica I. G. Kovačića, en sådan där härligt lite ungersk gata med låga anspråkslöst vackra hus, en gata nästan helt utan tvärgator. Det är en gata man följer.

Den ena morgonen fick en man på motsatta sidan av gatan syn på att jag tog bilder på husen. Han vinkade och ropade att jag skulle komma över för han ville visa mig något. Först pratade vi lite om varför jag fotograferade och jag sa att jag gjorde det för att husen var vackra och för att jag tyckte om gatan. Han nickade log lite, men sedan sa han måste visa mig huset där stadens störste brottsling bott. Jag var kanske inte så nyfiken men jag såg att han var ivrig att låta mig se det. Vi kom fram till ett av de större husen – inte särskilt vackert, bara lite pråligt, tyckte jag – och han pekade brett mot det. Här! Och så berättade han en historia som jag bara förstod till hälften, så den slipper ni höra. Jag tackade och vi tog farväl.

Och, nej, jag visar ingen bild på det huset.

Kanske var det så att Đakovo höll oss kvar i sitt vänliga grepp lite längre än väntat, kanske var det något annat som gjorde att det dröjde ganska långt in i eftermiddagen innan vi gav oss av mot Osijek. Gabis gps pratade som vanligt ungerska: ”forduljon balra” och ”forduljon jobbra”, sa den omväxlande beroende på åt vilket håll vi skulle. Och vi nådde Osijek, Slavoniens största stad, långt uppe i hörnet mot Ungern och Vojvodina (Serbien). Här finns eller har funnits ungerska och tyska minoriteter, ja, donauschwaberna utgjorde länge en stor del av befolkningen, men nästan alla fördrevs efter andra världskriget. Staden har rötter i romartid, men själva platsen var befolkad långt innan dess, men detta läser ni bättre om någon annanstans. Osijek ligger vid Drava som är mycket mäktig här. Det är svårt att tänka sig staden utan floden – och jag har ju ett speciellt förhållande till floder. Bron ni ser på bilden är så vitt Gabi och jag förstod en gång- och cyklistbro, så inga bilar.

Jag tog de bilder jag tog så jag får väl hänvisa till guideböcker om ni vill veta vad de som vet tycker att man ska se, men visst är det här ett behagligt torg? Lätt att vara på och inget hus är för högt.

Vi gick förbi huset där Njemačka zajednica – Deutsche Gemeinschaft har sina samlingslokaler. Jag följer dem på facebook eftersom jag är den jag är den jag är och jag vet att de flesta i föreningen är mycket gamla och att många knappt talar tyska, inte ens den där spännande essegg-dialekten. De sjunger sånger och bakar kakor och kokar soppor och minns, minns också tider före deras egen.

I stadens nu pågick rader av bröllop medan vi var där. Det smällde och smattrade av fyrverkerier mitt i dagsljuset och jättelika kroatiska flaggor vajade i luften och musikgrupper spelade folkliga melodier och folk dansade på gator och torg. Staden levde högljutt och glatt.

Vår vistelse i Osijek blev kort och vi lät den sluta med en blick över Dravas vatten. Vårt mål för kvällen var Vinkovci där vi hade vårt natthärbärge.

Slavonien är den östligaste delen av Kroatien, om man vill kan man säga att det är vinen på den kroatiska fågeln. Slavonien har inga exakta gränser, de som finns bestäms av känslor, perspektiv, olika delar av historien och i de östligaste delarna finns Baranja och Srijem. Baranja finns också i Ungern och Srijem finns också – under namnet Srem – i Vojvodina (Serbien). Det är ett bördigt land med ändlösa slätter, långsträckta låga åsar och väldiga floder som Donau och Drava och Sava. Det är en avfolkningsbygd men det flesta av de människor som lever här är lugna, vänliga och hjälpsamma och de firar stora glada fester. Miki är härifrån.

För några dagar sedan gav Gabi, Miki och jag oss ut på en slavonsk resa. Vi hade många mål i tankarna och planerna men hela tiden vreds planerna lite hitåt eller ditåt på grund av de impulser som grep oss. Himlen var mycket hög och blå den första dagen och vår första anhalt blev Đakovo med den överdådigt stora katedralen, ett stort stillsamt torg som liksom låg utsträckt i vila. Vi gick längs något som nog var huvudgatan och insöp den stillsamt livsmättade atmosfären.

Vi var kanske lite hungriga men bestämde oss ändå för att först möta den enorma katedralen, så vi följde huvudgatan mot torget. Ja, och där stod den med tornen pekande högt in i sommarhimlarna. Allvarlig men inte för sträng.

Gabi och jag gick in en och en eftersom hundar oftast inte får gå in i kyrkor och här ville jag inte försöka, man känner sådant på sig.

Ja, interiören blev kanske lite suddig men jag har också en bättre bild. På en skylt läste jag den svindlande texten att katedralen i Đakovo är den vackraste katedralen mellan Venedig och Istanbul. Ta ett djupt andetag och vila i de orden!

Miki inspsekterade i stället katedralens utsidor och luktade lite på hörnen. Efteråt åt vi en enorm festmåltid på Gradski Podrum för en ringa penning och nära hälfen av maten tog vi med oss som kvällsmat. Och all denna vänlighet följde oss också.