Jag fastnade när jag ville skriva den fjärde delen om vår slavonska resa, en resa som innefattade så mycket vackert och förunderligt och vänligt. Men hur skriver man om Vukovar eller Ovčara? Hur skriver man om övervåld, koncentrationsläger och massakrer? Hur skriver man om hur den jugoslaviska armén i den serbiska nationalismens händer blev till en mordmaskin?
Är det länge sedan? Nej, bara lite över trettio år och varje år ser jag lyktorna längs Vukovarska i november här i Zagreb till minne av massakerns offer. Men detta var första gången jag satte min fot i staden Vukovar. Det var en grå dag, som om vädret hade velat lägga en sorgslöja runt allt. Vi såg det sönderskjutna vattentornet som står där som en symbol för förstörelsen men kanske också för motståndet mot våldet. Och för minnets krafts skull.
Vi besökte minnesplatser, skrämmande fängelselokaler med bilder från serbiska koncentrationsläger på väggarna. Jag minns inte vad jag läste, bara fasan.
Vi såg bilder på den sönderslagna staden där döden härskade.
Vi for ut på landet till Ovčara, platsen för den grymmaste och största massakern. Vid vägskälet står en skulpturgrupp som avbildar eller återger skeendet.
Inne byggnaden var det dunkelt och på väggarna finns bilder av de ihjälslagna och längs väggarna i halmen finns lite kvarblivna ting från de mördade.
