Författare: Bodil Z

Eftersom timmarna hos Dinka i Šarengrad vid Donaus strand var de mest minnesvärda under vår redan i sig härliga resa, så uppehåller jag mig lite till vid den upplevelsen. Tid är ju både något man kan mäta som en sträcka och något som liksom går bredvid det mätbara och kan fyllas utan gräns.

Platsen i sig är något enastående: denna oöverskådligt vida vattenmassa som hela tiden är både densamma och ständigt en annan. Ja, min tanke går till Vasudeva i Hermann Hesses ”Siddhartha”, utan att jag för det skulle mena att jag utsett någon till färjkarl här. Men beskrivningen av floden passar. Och hundarna i det gröna vid floden är just så upptagna av sitt nu som någonsin Vasudeva.

Igår eller i förrgår talade jag om ”Kapetanova kuća”, som en gång varit en restaurang, kanske för Donaufarare, jag gissar alltså nu, för jag minns inte riktigt vad Dinka sa. Så här ser huset ut från utsidan. Tidigare har ni upplevt interiörer med hundar, traktorslangar och oss tre kvinnor.

Ja, och jag visar en bild till på oss inne i huset: Dinka och jag. Och utanför de vackert blåa glasföremålen i fönstret flyter Donau mäktig.

Dinkas värld står öppen för många och det verkar ständigt pågå något där: färder på flottar, dockteater, lekar och fester. Och ändå andas platsen ett sådant lugn, en händelserik frid, om det finns något sådant. Ja, det gör det. Just här. Och på husets tak eller skorsten satt en stork och det verkade också så riktigt. Rätt fågel på rätt plats.

Och vi är välkomna hit igen och i alla fall Miki och jag tänker tacka ja till inbjudan och göra en resa österut igen. Jag avslutar det tredelade Šarengrad-kapitlet med att än en gång visa Dinkas avskedsfoto på oss tre resenärer.

Även om vi bara stannade några timmar hos Dinka i Šarengrad måste jag uppehålla mig ännu en stund där – och kanske ytterligare en, det är svårt att veta. Höjdpunkter eller lyckliga stunder är inget man frivilligt hastar förbi. Ibland händer det saker utanför timmarna och tiden.

Vi gick in från den inre trädgården i ett hus med namnet ”Kapetanova kuća” som om jag minns rätt en gång varit en restaurang, men mer om det senare… kanske. Därinne fick vi bland annat titta på de jättelika slangarna till enorma traktordäck som får bilda ett slags underrede till flottarna som Dinka och hennes vänner befar Donau på. Ni minns kanske att hon nyligen gjort en sådan färd från Vukovar till Šarengrad. Fem timmar hade det tagit. Hundarna inspekterade både slangarna och varandra med kännarminer och Gabi och jag tittade storögt. Hur går dessa färder till i verkligheten? Ja, ännu vet ingen av oss två detta.

Dinka förde oss sedan in i ett rum för att visa oss en kista bemålad med en text på ungerska. Nej, jag minns inte vad orden betyder. Vi fick veta att den kommit dit från Mohács i Ungern och kistan innehöll vintern som vid karnevalstid kastats i Donau. Ja, det är ett av sätten att fördriva vintern och släppa fram våren. Kistan hade sedan kommit att landa vid Dinkas strand och hon hade sedan, förhoppningsvis med hjälp av andra, dragit upp och placerat den i sitt ena uthus som en vacker och märklig klenod. Ja, här lever man nog alltid i undrens tid.

Så gick ner till floden och hundarna vadade genom det höga gräset och vi också – en värld av vatten och grönska.

Tillbaka inne i ”Kapetanova kuća” lyssnade Gabi och jag på fler historier från livet vid floden och vi tog lite bilder.

Och så skrev vi in oss i gästboken, var och en på sitt språk, direkt under en text på koreanska.

(Det blir nog en episod till om Šarengrad, världens undangömda mitt.)

Gabi och jag hade en rad mål för vår resa: Đakovo för den märkliga katedralen som är ”den vackraste mellan Venedig och Istanbul", Osijek för att det är en praktfull stad, den största i Slavonien, Vukovar för sorgens och smärtans skull, Vinkovci för att vi valt staden till vårt natthärbärge och för att det är ”den äldsta staden i Europa som varit kontinuerligt bebodd – i 8200 år”, Ilok för att det är Kroatiens östligaste stad, en välkänd vinstad ovanför Donau… Så ungefär hade vi tänkt eller läst, i alla fall jag tänkte i sådana banor och Gabi nog i liknande. Men resans höjdpunkt kom att bli en annan: En förmiddag var vi på väg mot Ilok. Vi for utmed Donau och plötsligt sa Gabi att hon skulle behöva en kopp kaffe, så vi stannade till där vi var just då, i den lilla staden Šarengrad. Så här ser det ut där vi stannade:

Gabi klev in i livsmedelsaffären där och frågade efter ett kafé medan Miki och jag väntade i bilen. Strax därefter kom hon i sällskap av en man som sa att det visserligen inte fanns något kafé i Šarengrad, men att han kunde följa oss nerför backen mot floden till en trevlig dam som säkert skulle vilja bjuda oss på kaffe. Gabi och jag tittade lite sökande på varandra, men bestämde oss snabbt för att pröva. När mannen sa att damen har fyra hundar blev jag lite nervös, men han sa några lugnande ord: ”De är snälla.” Och så var vi framme vid grinden och Dinka – för så heter damen – kom som genom ett trollslag ut på trappen och hundarna stormade glatt skällande fram och vi blev insläppta och hundarna verkade genast komma överens.

Ja, allesammans sprang uppför trappan på baksidan av huset och hälsade sedan ganska noggrant på varandra. Miki verkade full av tillit.

Medan Dinka välkomnade oss och visade oss runt i sin trädgård och bland de olika uthusen försvann tankarna på kaffet och Gabi och jag fylldes med spännande berättelser om platsen och floden och vi fick veta att Dinkas farfar varit skeppare på Donau och att han varit en fantastisk expert på att navigera längs en svårframkomlig kanal någonstans i Rumänien.

Vi fick också höra om alla gäster från när och fjärran som kommer till huset och övernattar på sina cykelturer längs floden. Ja, det löper en bekant cykelrutt här fast när Gabi och jag tänkte på alla lastbilarna och de smala passagerna så undrade vi lite, undra kan man ju alltid. Dinka berättade också att hon tillsammans med vänner brukar paddla med ett slags av traktorslangar tillverkade flottar längs floden. Det tar fem timmar från Vukovar till Šarengrad. Ja, oj, detta krävs det mod och viljestyrka för och ett slags glad äventyrslust, men det var inte svårt att se på Dinka att hon hade allt detta.

En av sakerna hon visade oss var dockteatern. I ett av de mindre uthusen finns den och här spelar hon för traktens barn. Sagor i en sagovärld.

Imorgon, eller när det blir, vill jag berätta mer om Dinka och hennes värld.