Författare: Bodil Z

Möjligheterna ökar. Det går inte snabbt men de ökar och jag ser hur vår värld växer. Igår gick vi på egen hand till parken vid lekplatsen igen och den här gången hade jag med mig den långa linan. Jag fäste den vid Mikis koppel och så kastade jag pinnar från bänken där jag satt. Lite ostbitar hade jag i väskan för att göra det hela ännu bättre.

Och Miki förstod leken och sprang efter pinnarna. Visserligen bar han inte alltid tillbaka dem, men själv kom han alltid tillbaka och det inte bara för att linan sträcktes. Tricket med ostbitarna tyckte han var lockande.

Ja, så vi var väl där nästan en timme och lekte pinn- och ostleken. Och imorse gick vi åt ett annat håll och jag klarade morgonrundan, trots att jag var lite stel efter natten. Sedan kom Toma och tog Miki på en språngrunda och nu kommer strax Gabi och till kvällen tar Vesna hand om promenaden. Så länge vädret är vackert och så länge helgen varar går nog allt bra och sedan kanske jag redan är lite stadigare på benet. Rörelsen går framåt enligt principen ”polako” och jag förväntar mig inte att ni ska tycka att det är spännande.

Ännu ett steg är taget på vägen ut ur benbrottet. Ett mycket litet steg kan det kanske te sig som och ja, det är väl inte stort med någon måttstock mätt, men viktigt eftersom det är ett i raden, ett längs vägen. Så är det med steg, den egentligen betydelsen ligger i den längre eller kortare rad där det har sin plats, inte i steget som sådant. Det fanns steg före det här steget och det finns ett kommande steg och sedan andra. På kroatiska heter ”steg” ”korak” och det ordet är som en kraftfull, något oslipad skulptur som konturskarpt återger stegets grundidé.

Rent konkret består morgonens steg i att jag tagit mig till Simpas terrass på egen hand med Miki. Sakta sakta gick vi runt hörnet och längs husväggen och så runt nästa hörn, Simpa-hörnet, där jag band Miki vid ett av parasollen. När jag såg att han intagit sin spanarposition, gick jag in i baren och beställde mitt kaffe av Hana. Och så ut igen, upp på terrassen och till mitt utvalda bord – Stanko vinkade från en parkbänk och jag nickade till svar – och så satte jag mig på en av stolarna med ryggen mot tegelväggen.

Hana kom ut med kaffet och en chokladbit som extra uppmuntran och jag tog fram en bok: ”Nedräkning” av Birgitta Boucht. Den passar som en smidig handske kring min tillvaro och blir stundtals till ett slags interpretation av den. ”Till Nepal kom vi visserligen inte, men till Zakopane. Där bildade vi bergsänglarnas förening”.

Ännu ett myrsteg är taget. Idag, tidigt på kvällen, gick jag ut med Miki för första gången på egen hand efter olyckan. En av grannarna höll upp porten och vi tog oss ut och gick förbi under Stankos balkong. Han vinkade besvärjande och halvropade ”polako” och vi gick sakta runt hörnet och sedan utmed ”parkens” ena sida. Sedan följde vi Rapska ett stycke. Miki drog men inte så värst hårt och jag höll kopplet sträckt och stödde mig med pedantisk noggrannhet på kryckan vid varje steg. En pojke ville klappa Miki och jag låste för säkerhets skull fast mig invid ett staket och allt gick bra. Vi fortsatte förbi Lopudska och ”Patriotens hus” och inget farligt dök upp i kröken. Sedan svängde vi in vid lekplatsen, dom zdravlja och apoteket och där satte jag mig på en bänk och njöt av min framgång. Miki fick en ostbit för gott samarbete. Jag satt där en stund och tänkte på ingenting och Miki nosade runt lite så långt kopplet tillät honom. Luften var mild och liksom drömsk. Efter en stund kände jag mig redo för hemvägen och vi knatade precis samma väg som på ditvägen. Och allt gick bra. En liten seger. Nu är Miki ute igen men nu är det Mirjana som håller i kopplet, så det går säkert snabbare. Högt över ”parken” är halvmånen förklädd till fullmåne och jag andas in kvällsluften genom fönstret.

Dagen är räddad tack vare Vesna och Christine som tog morgon- och dagsrundorna med Miki och kvällen räddar som sagt i denna stund Mirjana. Och jag har åkt taxi till från universitetet igen. Kanske gör jag det ett tag till.

”Sista kvällen med gänget”, det vill säga det här lilla gänget som består av Nilla, Miki och mig. Imorgon åker Nilla hem och då får vi inrätta på nytt sätt igen, Miki och jag. I alla fall firade vi med en kväll i Simpas uterum.

Och jag går visserligen med krycka men redan lite stadigare än för någon dag sedan och snart slutar jag kanske åka taxi till universitetet. Tillvaron känns oöverskådligt föränderlig. Det som var omöjligt för en vecka sedan är nu nästan lätt. Och nästa vecka anar jag ingenting om.

Morgonen har varit skön och solig och jag passar på att hälsa lite till er ifrån Simpa innan dagens lektioner har knäckt min ork. Nilla och jag fick bord och stolar utställda på terrassen efter gårdagens gråväder. Ja, och så kom Hana med vårt kaffe och Miki la sig till rätta i spanarposition. En av Simpas habituéer, minns inte hans namn nu, försökte övertala mig att klippa Miki lite ”så att han skulle bli mer attraktiv för damerna” och att han kunde ta honom till en bra frisör. Jag tackade nej och sa att han är tillräckligt stilig som han är och att de gråa stråna bara gör honom mer intressant. Och mannen som själv är rätt gråhårig tog det kanske som en komplimang…