Författare: Bodil Z

Dessa dagar i benbrottets släptåg dyker då och då mekanikens gyllene regel upp i mitt huvud: ”Det man förlorar i kraft vinner man i väg.” Eller kanske snarare det som är samma regel i regelspegeln: ”Det man vinner i kraft förlorar man i väg.” Först vill jag säga att det är en vacker mening – åt båda hållen. Och sedan vill jag säga att jag nu lever under mekanikens gyllene regel. Jag ser guldet, men jag ser också regeln och den säger: Ju starkare jag blir eller ju säkrare jag går desto mer måste jag klara själv för hur skulle annars hjälpen räcka runt? Så, visst jag förstår och godtar, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt fortsätter att vara lika svårt. Nu kan jag gå ganska ledigt med krycka, så det känns inte rimligt att be andra att ta ut Miki på promenad mer än kanske en gång per dag. De andra rundorna har blivit mina. Och snart är alla mina. Den här veckan åker jag ännu taxi men nästa vecka kanske jag bara tar taxin på hemvägen. Det är lustigt att framstegen ger något så statiskt. Ju mer kraft jag har desto större blir bördan. Fast det är klart bördan också är rolig att bära och att klara sig själv är något att glädja sig åt. Men än så länge innehåller mina Miki-promenader långa stunder på parkbänken med lång lina och Miki tror inte alltid på de här principerna, så ibland sitter vi bara på linlängds avstånd och tycker att vi gör något.

Här sitter jag ibland på en bänk och väntar på att en taxi ska ta mig hem från universitetet.

Jag har aldrig förr i mitt liv åkt så mycket taxi och sällan har jag pratat så mycket kroatiska om allt mellan himmel och jord med så många olika på kort tid. Annars blir det ju ofta så att jag och den jag pratar med väljer andra språk – av bekvämlighet, en bekvämlighet som ju fått den obekväma följden att min inlärning blivit väldigt utdragen och platt. Det är verkligen märkligt vart detta benbrott har tagit mig. Det har blivit en resa som först gick genom underjorden, genom Londis död igen och genom en skugga av min egen, genom dagar och nätter i dvala. Jag har lärt mig hur lite jag förr visste om balans. Hur svårt kan det vara att stå på ett ben? kunde jag förr tanklöst tänka. Nu minns jag hur rädd jag var för att släcka taklampan i balkongrummet om kvällarna under den första gipstiden. Nej, jag var inte rädd för mörkret, jag var rädd för att förlora balansen när jag sträckte ut handen utanför ”balansområdet” och en gång eller kanske två föll jag också, inte hårt eller allvarligt, men tillräckligt för att förstå hur bräckligt allt var. Och ibland blev jag osäker på vad som var upp eller ner och väggarna kunde byta plats med golv och tak. Ja, jorden är rund, har jag hört. Nu kan jag gå – inomhus på platt golv i alla fall – utan krycka och det känns underligt och jag undrar ofta om benen är lika långa. Det brutna känns ibland längre, fast det väl egentligen borde vara tvärtom om det nu ska vara någon skillnad mellan dem, men kanske beror det på att jag inte sätter ner den foten lika stadigt i golvet som den andra. Jag har ett slags luftkudde under den och jag vågar inte riktigt trampa igenom luftkudden. Eller jag har svårt att övertyga mig om att det är möjligt. Fast jag går stadigt ändå och balansen verkar närma sig det där löjligt självklara igen.

Om någon skulle fråga mig: ”Vad är det för dag idag?” och som lite hjälp på traven ”Det börjar på ’t’, så skulle jag svara: Tröttdag. Jag är helt slut. Dagen har varit bra och glad men den har tömt mig på varje uns av kraft. Nej, jag orkar inte prata om vad jag har gjort. Och inför kvällsrundan såg Miki lika trött ut som jag kände mig. Han låg kvar på sidan när jag trädde på honom hans ”ormica” (sele).

Och vi gick bara en bit neråt längs Rapska där den övergår i Folnegovićeva. Jag fattar aldrig var gatan byter namn. Stället verkar glida. Nå, det bästa på promenaden blev stoppet vid soptunnorna. Miki undersökte minutiöst och med expertmin marken runt dem.

Och efter denna höjdpunkt vände hemåt igen. Vi undvek en skällande hund för jag litar inte på min kryckgång vid mer spända hundmöten. Sådant spar jag till stadigare dagar. Ja, och vi tog hissen upp och klev in i lägenheten och jag tog en spegelbild av mig själv sittande taburetten för skoavochpåtagning. Ja, det är Toma som kallar den ”taburet” och det är honom jag har lånat den av. Bra är den. Laku noć!

Dagen började i hällregn och en ganska svår och lite halkig promenad och jag kände tydligare än kanske någonsin detta att ”allt är oss givit och allt kan tas ifrån oss” vilket ögonblick som helst. Benbrottet förtydligar det tillfälliga i överlevnaden. Gång på gång tänker jag: det var nära ögat, men just den här gången gick det bra. Om nästa vet jag ingenting. Om man vill kan man säga att livet har blivit mer spännande och äventyrligt och rutiner och självklarheter ter sig som något utom räckhåll. Allt sker bara en gång, den första gången. Upprepningar är delar av en makalös trygghet och bekvämlighet. Men äventyr innehåller inte bara faror utan också glädje. Överraskningarna strömmar över mig. Men också regnet, så jag vänder blicken mot bilderna från den underbara gårdagen där den ligger tryggt förvarad i det förflutna och riskfria. Gabi, Miki och jag var på Cooltura för första gången på en skiva evighet. Almir bygger ny terrass, så vi fick sitta på insidan men alldeles vid öppningen mot solen och himlen och den nya terrassen.

Idag är det en stor vårdag med högt i tak och glada vindar virvlar runt den ljumma luften. Jag fortsätter mitt återinträde i världen. Alla vägar är längre än före benbrottet och jag tycker mig färdas genom dimensionerna. Nej, jag drömmer inte, jag håller hårt i Mikis koppel och stödjer mig metodiskt på kryckan och jag tar mig framåt. Imorse gick vi längs Rapska ner mot Folnegovićeva. Vi svängde in vid de gamla garagen och jag kastade lite boll – ja, nu har jag boll med mig på promenaderna – och Miki hämtade den eller lät bli.

De blommande plommonträden doftade sitt rus till oss. Och så fortsatte vi nedåt mot gatans slut och svängde in på den där gräsplanen där hundar egentligen inte får vara eller så är det bara förbjudet att vara där på vardagarna när alla bilarna står där längs kanten. Omöjligt att veta och kanske också lite onödigt.

Jag fäste den långa linan vid Mikis koppel igen och kastade iväg en pinne som Miki fångade men lät bli att bära tillbaka, men själv kom han tillbaka, så han fick sin ostbit.

Ja, och så bollade vi runt lite och ibland kom Miki tillbaka med bollen, ibland inte och allt var bra. Och solen värmde allt mer.

Till slut tröttnade Miki på bollen och sprang inte ens efter den när jag kastade. Och jag förstod honom. Hur länge kan en sådan här trasig tennisboll vara rolig egentligen?

Under tiden hade en timme hunnit gå sedan vi gick ut, så jag tyckte att vi kunde vända hemåt. Men när vi kom till Simpas terrass sken solen så vackert att jag bestämde mig för att först ta en kaffepaus. På terrassen satt redan några av husets barnfamiljer eller i alla fall föräldrarna, barnen lekte med bollar i gräset under träden och lille Luka kom fram och hälsade på Miki.