Här tittar ni ut genom mitt morgonfönster i Brežice, en liten liten stad i Slovenien, alldeles på gränsen till Kroatien. Tillsammans med en grupp svenskstudenter från Zagreb har jag rest hit för att ha några dagars gemensamma lektioner och föreläsningar med en grupp studenter från Ljubljana och deras och hela projektets ledare Mita Pahor. Vi bor idylliskt bakom slottet på vandrarhemmet Mladinski Center. Jag har olyckligtvis tappat rösten och snart är det dags för min första lektion – men annars är allting bra och Miki är hos Toma och det känns tryggt.
Författare: Bodil Z
Tema med eller utan variation
Jag bjuder er på nytt på mitt eller vårt lyckliga enahanda, tema med och ibland också nästan helt utan variation; gatorna, trädgårdarna, hörnen, våra fötters gång över jord, grus eller asfalt. Över jord. Man skulle kunna tro att detta är evigheten, men så är det ju inte, en dag ska allt detta tas ifrån oss. Just därför, fast kanske inte bara, är det så värdefullt. Och i vissa ögonblick lyser detta särskilt klart. Tanken slirar lite men så fortsätter den självsvåldigt och säger att en del som skriver avbildar tiden, den egna – så att andra längre fram ska kunna förstå hur just den eller den tiden varit – men det finns också de som försöker avbilda det stora nuet eller tillvaron grundtoner och vad det ger till andra är kanske igenkänning eller en möjlighet till evigt återvändande.
Nyss satt Miki och jag på Simpas terrass. Lille Luka kom förbi i sin brum-bil och hans far gick två steg bakom. Miki och Luka hälsade på varandra och vi vuxna växlande några ord. Ja, Miki räknar jag tills vidare till barnen. Runt om stod lindarna högtidsklädda i sin fullaste lövprakt, ännu ljusgröna men med vida hjärtan. Vinden rörde milt vid grenarna och löven gungade lätt.
Och jag tänkte på den nyss tillryggalagda promenaden i kvarteren, på hur vi gick längs Paška och hur jag än en gång hade försökt förstå om Caffe Bar Goran är stängt för alltid eller om det lilla kaféet kommer att öppna igen och i så fall när. Men på dörren stod det fortfarande att det är stängt för storstädning och renovering och fortfarande tackades det för kundernas förståelse. Lite sorgligt vore det om det aldrig öppnade igen för Goran är en del av vår värld. Ja, jag tänker så, även om vi har Simpa.
Vid en rosenbuske
Livet är något annat än det man tror att det är, när man säger ”livet är…”. Jag försöker samla ihop spillrorna av dagen som också blev just något annat än det man menar när man säger ”dag”. Inga stora katastrofer har inträffat, jag har bara fått en påminnelse om alltings bräcklighet. Och det underliga därvid är inte påminnelsen utan att det alls ska behövas påminnelser. Varför vet jag så lite?
Jag lägger en bild av en enkelt vacker och vild rosenbuske som jag tog vid Murterska igår kanske. Rosorna är underbart friskt röda och rosenbladen är inte fler än vad som behövs för att sluta cirkeln, som jag kallar ”cirkel” bara för att jag inte kommer på något bättre ord. Rosenbusken får visa det jag inte lyckas säga om tillvarons dunkla väg och sköra vingar.
Kolbäcksgränd 10
Samtidigt som jag tillbringat en glädjerik och intensiv helg med min kusin Karin och min trogne krullpojke Miki – vi har strövat i Gornji Grad, ätit på Amfora, druckit gemišt på Cooltura och pratat ”om allt” – har jag återupplevt några ögonblick från min barndom. Ja, jag har fått några helt nytagna bilder från Kolbäcksgränd i Bagarmossen, som en vän som bor där i närheten har tagit och sedan skickat till mig.
På den första bilden ser man Kolbäcksgränd 10, min första adress i livet. Vi bodde på andra våningen till vänster, sett ”härifrån”. Inne i den vita rutan, som nog inte fanns då, är barnkammarfönstret. Där innanför bodde mina bröder och jag. Det smala fönstret utanför rutan är köksfönstret, det är jag ganska säker på. Jag känner också igen – tror jag i alla fall – det lilla trappsteget upp till porten.
Den andra bilden verkar vara tagen ungefär från porten och ut mot lekplatsen, som i min barndom inte alls var så parkaktig, i alla fall minns jag inte att det fanns så många träd. Jag kan se skridskobanan framför mig, för på vintrarna spolades hela eller nästan hela lekplatsen och jag åkte skridsko där. Och borta i hörnet till vänster bodde min bästa vän Lena och någonstans till höger bodde en annan Lena och Christer, som jag lekte med ibland.
På den sista bilden ser man Kolbäcksgränd någonstans ifrån hörnet där mjölkaffären var. Och man tittar bort mot Höghuset, som faktiskt ser lika stort ut på bilden som det gjorde i min tidiga barndoms verklighet. Där bodde Monica, som jag lekte med ibland, och också Kim och Nella. Och i huset snett emot, alltså längst ut på ”vår” huslänga, bodde Maud och Håkan och deras lillasyster Ylva. Jag glömmer aldrig hur jag skämdes när Maud en gång bad sin mamma om godis genom att falla på knä samtidigt som hon malde fram en ändlös repetitiv tiggarramsa: snälla snälla snälla mamma, kan jag inte få… Jag minns att jag att jag tyckte det var en både omöjlig och obegriplig handling.
Munväder?
Eftersom jag undervisar i svenska här vid universitetet i Zagreb, ser jag inte så sällan på svensk tv – ja, sådant som är möjligt att se från andra länder. Ibland får studenterna välja program och nu senast var det någon som hade hittat debattprogrammet ”Linjen”. Det finns sex program eller teman i serien och jag bestämde att alla skulle få välja vilket de ville. Själv valde jag efter lite tvekan ”Globetrotters och klimatångest”. Och så såg jag programmet. Jag minns att det började med att alla de sex medverkande skulle ställa sig på en linje från norr till söder utifrån var de kom ifrån. Jag hörde dem säga Värmland, Uppsala, Karlstad… Jag förstod inte hur de kunde ställa upp sig med utgångspunkt från detta, men jaja, det var väl inte så viktigt. Lite uppvärmning bara kanske? Efter det fick deltagarna ställa upp sig på en linje efter hur många världsdelar de hade besökt. Det blev mellan fem och två. Så kom uppgifterna deltagarna skulle ta ställning till. En bestod av påståendet ”förra sommaren var jättehärlig”. Några tyckte ja rakt av och någon tyckte det men skämdes lite och några tyckte att man inte kunde tycka att den var härlig utan att värmen var ett tecken på fara. En fråga handlade om ”mina vänners Thailandsbilder” och om man kan gilla sådana på facebook eller ej. Några tyckte det, andra tyckte inte det med motiveringen att flygandet skadar miljön. Ytterligare några frågor ställdes och deltagarna tyckte olika. En sak jag la märke till var att en av de två som varit i fem världsdelar – först tvekade han lite mellan fyra och fem, men så sa han ”fem, kom jag på nu” – var särskilt negativt inställd till flygande. Och den som hade minst att säga emot flygning var han som varit i två världsdelar.









