Författare: Bodil Z

Viktor Žmegač

Bodil Z 3 kommentarer

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.

ungersk grammatik som estetik

Bodil Z

Regnet trummar mot rutan även denna dag och jag blickar framåt mot det där som på svenska går – i stövlar – under namnet ”uppehållsväder”. Miki och jag går ut bara för att det ingår i rutinerna, inte för att det är roligt ute. Den enda någorlunda behagliga stunden ute var när jag drack kaffe med Đurđica i betongarkaden vid Dash. Hajdi var hemma så Miki fick alla klapparna men också enstaka arga blickar. Ja, det blev lite trångt i passagen.

Jag vill inte visa er något gråväder, så i stället får ni se en underbart vacker modell av en vinkel i den ungerska grammatiken i italiensk tolkning. Ja, Alex läser en kurs i ungerska som en del av sitt lingvistikstudium i Padova…

Upp till berget igen

Bodil Z

Igår eftermiddag gjorde Miki och jag den där långa spårvagnsresan upp på berget till vännerna där. När vi kom upp till Mihaljevac hade vi redan åkt med tre spårvagnar och gått till fots längs hela Draškovićeva. Jag såg från nummer fjorton att den lilla bergsvagnen nummer femton stod inne, så vi skyndade på stegen och hoppade på. Kort därefter bar det av uppför. Vid det tredje stoppet klev vi av och jag lät blicken svepa över åsarna och byarna som klättrar på dem. Miki undersökte marken. Och så var vi framme hos Christine. När lille Leon efter en stund vaknade från middagssömnen, tog vi som kunde på oss ytterkläderna. Vi släpade ut vagnen eftersom Leon fortfarande var sömnig, men eftermiddagen är så kort nu, så vi ville ta för oss av det som var kvar av dagsljuset. Och Leon satt vilande och Miki gick nosande och vi vuxna människor samtalade om livets märkligheter, glädjeämnen och avgrunder. Under tiden sjönk solen och ljuset tändes i husen.

Vi tittade in genom fönstret på ett mycket litet hus; på något sätt verkade huset vara bara detta fönster. Där innanför satt en mycket gammal kvinna i en hög länstol och läste. Vi blev förtjusta över bilden och jag tog ingen bild. En känsla av vördnad förbjöd mig det. Sedan gick vi ända upp till skogsbrynet och lite till. Löven prasslade under våra fötter.

Och så rullade vi nerför backarna igen och vi kom in i huset igen och Christine satte fram mat. Efter maten lekte Leon och Miki länge och fint. Jag ser att de förstår varandra bättre och bättre. De har ett eget språk.

När Miki och jag sedan gav oss av hemåt neråt mot staden stod månen högt över åsarna och jag tänkte att jag älskar denna jord.

På andra sidan Opatovina

Bodil Z

Denna morgon trummar regnet mot rutan och världen är grå och jag plockar med texter och Miki ligger på ulltäcket och blundar. Då och då glider bilder från tiden för nära fyrtio år sedan förbi min inre syn, men jag ska inte säga något om dem. Igår var vi på Carpe Diem på Opatovina med Gabi. Vi människor drack kaffe och sedan rakilja och Miki blev uttråkad och bråkig och sedan ”utlokaliserad”. Ser ni honom kanske där borta? Nej, det var inte synd om honom. Han hade mycket bättre utsikt där. De flesta som gick förbi kom mycket nära honom och några stannade för att klappa eller fotografera honom.

När jag hämtade tillbaka honom igen blev han genast otålig och skränig och nafsade utmanande efter våra jackor och byxben.

Trettio år har gått

Bodil Z 7 kommentarer

Idag är det då trettio år sedan Berlin-muren berövades sin roll som fängelsemur för invånarna i DDR. (Att det inte var riktigt alla invånare i staten som satt fängslade behöver jag inte säga.) Jag ger nu ordet till medborgarrättskämpen Freya Klier och visar ett par korta anteckningar från den nionde och tionde november 1989:

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!

(Den här texten publicerar jag främst för mina läsare på facebook. Ni som genom åren har läst pausträdet känner kanske igen texten och är ni intresserade av att återse mer av Freya Klier är det bara att skriva hennes namn i sökrutan.)