Igår eftermiddag gjorde Miki och jag den där långa spårvagnsresan upp på berget till vännerna där. När vi kom upp till Mihaljevac hade vi redan åkt med tre spårvagnar och gått till fots längs hela Draškovićeva. Jag såg från nummer fjorton att den lilla bergsvagnen nummer femton stod inne, så vi skyndade på stegen och hoppade på. Kort därefter bar det av uppför. Vid det tredje stoppet klev vi av och jag lät blicken svepa över åsarna och byarna som klättrar på dem. Miki undersökte marken. Och så var vi framme hos Christine. När lille Leon efter en stund vaknade från middagssömnen, tog vi som kunde på oss ytterkläderna. Vi släpade ut vagnen eftersom Leon fortfarande var sömnig, men eftermiddagen är så kort nu, så vi ville ta för oss av det som var kvar av dagsljuset. Och Leon satt vilande och Miki gick nosande och vi vuxna människor samtalade om livets märkligheter, glädjeämnen och avgrunder. Under tiden sjönk solen och ljuset tändes i husen.
Vi tittade in genom fönstret på ett mycket litet hus; på något sätt verkade huset vara bara detta fönster. Där innanför satt en mycket gammal kvinna i en hög länstol och läste. Vi blev förtjusta över bilden och jag tog ingen bild. En känsla av vördnad förbjöd mig det. Sedan gick vi ända upp till skogsbrynet och lite till. Löven prasslade under våra fötter.
Och så rullade vi nerför backarna igen och vi kom in i huset igen och Christine satte fram mat. Efter maten lekte Leon och Miki länge och fint. Jag ser att de förstår varandra bättre och bättre. De har ett eget språk.
När Miki och jag sedan gav oss av hemåt neråt mot staden stod månen högt över åsarna och jag tänkte att jag älskar denna jord.
