Denna morgon trummar regnet mot rutan och världen är grå och jag plockar med texter och Miki ligger på ulltäcket och blundar. Då och då glider bilder från tiden för nära fyrtio år sedan förbi min inre syn, men jag ska inte säga något om dem. Igår var vi på Carpe Diem på Opatovina med Gabi. Vi människor drack kaffe och sedan rakilja och Miki blev uttråkad och bråkig och sedan ”utlokaliserad”. Ser ni honom kanske där borta? Nej, det var inte synd om honom. Han hade mycket bättre utsikt där. De flesta som gick förbi kom mycket nära honom och några stannade för att klappa eller fotografera honom.
När jag hämtade tillbaka honom igen blev han genast otålig och skränig och nafsade utmanande efter våra jackor och byxben.