Författare: Bodil Z

Vi håller oss vid synranden för andra som möjligen passerar någonstans. Världen ligger platt och utsträckt och mycket få bilar far förbi längs Vukovarska, så vi vågar oss nära den stora trafikleden. Ja, ”trafik”, vad var nu det? Maskros och tusensköna blommar i gräset och kanske är allt nu vårt på denna vår ”Osterspaziergang”.

Under ett ögonblick möter vi oss själva i speglingen i ett fönsterglas. Jag missar precis att få med texten ”Ostanite doma” på bilden, men jag lovar att skylten finns där strax bakom.

Miki blev ullsuddig och jag ser onaturligt glad ut. Ja, vad ska man göra? Hur blir man efter veckor av isolering? Så här kanske. Tack och lov för maskrosorna!

Och där borta i fjärran höjer Medvednica sin skogiga rygg. När kommer vi dit igen? Inga bussar eller spårvagnar går längre och kanske blir berget också förbjudet område, det går inte att veta. Men gräsplättarna finns och gatorna och parkeringsplatserna. Och sommarvärmen.

Det är en gränslöst vacker morgon, det är påskafton och nyss rörde Miki och jag oss försiktigt i små cirklar och ovaler i det limbo som nu är vår värld. Länge uppehöll vi oss i ”parken” som med mitt nya sätt att se tillvaron nog kan få heta parken utan alla förminskande tecken. Så, ja, vi gick under lindarna i parken och Miki fick lukta så länge han ville på varje tuva.

Miki undersökte grässtråna och jag undersökte hans undersökande. Kanske sökte vi under.

Världen växte under våra steg och jag bara anade hur långt det kunde vara till vår port. Jag såg upp i lindarna och märkte att deras löv är nära sin hjärtfulländning. Och jag tänkte att om någon månad kommer sedan den berusande blomstertiden då de varma nätterna går under i lindblomssötma. Allt detta finns ännu.

Och nu är vi här i balkongrummet igen. Miki ligger utsträckt på sidan här på golvet och jag sitter och syr om en ansiktsmask som inte riktigt passar. Jag använder tråd från en av de där en-kunas trådrullarna jag köpte på Hrelić för några år sedan och nålen är från det lilla syetuiet som jag tog med mig som minne från Čápkova. Det var det etuiet vi i en annan tid hade med oss på resorna genom Europa: René, barnen och jag. Utanför är det tyst sånär som på lite fågelkvitter.

Dagarna går med arbete, mina minimalistiska städprojekt, tre gånger gympa om dagen, Hoffmann-översättningen, samtalen hit och dit genom världen och så Mikis och mina promenader. Varje gång vi kommer in igen känns det som om vi räddat oss till vår ö.

Annars kastar vi boll genom rummen, de rum som ryms på 46 kvadrat. Och så håller vi playa i balkongrummet någon stund på eftermiddagen.

Ja, och jordbävningsväskan står inte längre vid ytterdörren. Hoppas det är klokt.

Jag ser oss gå längs den vågiga linjen mellan hopp och fruktan. Försommaren är här, det här året med större tystnad, så därför kanske vackrare än andra år. Miki och jag går längs Brijunska och jag fäster blicken på den mildfärgade tvätten på linan och Miki fäster nosen eller väderkornet vid något.

Tystnaden kommer ur bilarnas frånvaro eller i alla fall deras relativa frånvaro. Kanske är inte bara ljudvärlden renare utan också luften. Jag hör utländska vänner tala om att ”åka hem”. Plötsligt vill många just hem. Var är Miki och jag hemma? Här? Eller ska detta nu prövas och vägas och mätas? Världen har krympt till tillflykter och gömställen.

Jag går och vet inte och ofta vet jag inte heller att René nu är död. Ikväll dricker jag mate, ja yerba mate. I Renés kök på Čápkova hittade jag en påse mate, som jag tog med mig för att dricka någon gång. Och nu dricker jag det och undrar vad vi hade sagt till varandra i den här tiden, den tid som kom efter.

Balkongrummet, som jag nu ibland – i obetänksamma ögonblick? – önskar vore en sådan där vanlig riktig balkong, är numera, om jag slår upp de stora fönstren, vår trädgård, vår playa, vårt utsiktstorn. Det råder ett slags försommar och på eftermiddagarna trängs vi med solen under den varmaste timmen, men det finns ju också andra timmar. Ibland sitter vi bara och lyssnar på människornas och hundarnas röster här under oss i ”parken”, som nu ändå är en riktig park, liten men riktig och allt är lövgrönt som i visan om Herr Olof och älvorna.

Ja, vi går fortfarande ut, för det måste vi ju, eller i alla fall Miki, men det är ett arbete. Även om de flesta av människorna här i kvarteret är både hänsynsfulla och disciplinerade måste man ändå anstränga sig för att inte runda ett hörn på fel sätt eller tanklöst befinna sig på en smal trottoar som någon annan valt att gå längs i motsatt riktning. Men vi strävar på och känner oss väl ofta rätt sträva i vårt sätt att vara.