så långt bort som vi

Vi håller oss vid synranden för andra som möjligen passerar någonstans. Världen ligger platt och utsträckt och mycket få bilar far förbi längs Vukovarska, så vi vågar oss nära den stora trafikleden. Ja, ”trafik”, vad var nu det? Maskros och tusensköna blommar i gräset och kanske är allt nu vårt på denna vår ”Osterspaziergang”.

Under ett ögonblick möter vi oss själva i speglingen i ett fönsterglas. Jag missar precis att få med texten ”Ostanite doma” på bilden, men jag lovar att skylten finns där strax bakom.

Miki blev ullsuddig och jag ser onaturligt glad ut. Ja, vad ska man göra? Hur blir man efter veckor av isolering? Så här kanske. Tack och lov för maskrosorna!

Och där borta i fjärran höjer Medvednica sin skogiga rygg. När kommer vi dit igen? Inga bussar eller spårvagnar går längre och kanske blir berget också förbjudet område, det går inte att veta. Men gräsplättarna finns och gatorna och parkeringsplatserna. Och sommarvärmen.

Kommentera