Det är en gränslöst vacker morgon, det är påskafton och nyss rörde Miki och jag oss försiktigt i små cirklar och ovaler i det limbo som nu är vår värld. Länge uppehöll vi oss i ”parken” som med mitt nya sätt att se tillvaron nog kan få heta parken utan alla förminskande tecken. Så, ja, vi gick under lindarna i parken och Miki fick lukta så länge han ville på varje tuva.
Miki undersökte grässtråna och jag undersökte hans undersökande. Kanske sökte vi under.
Världen växte under våra steg och jag bara anade hur långt det kunde vara till vår port. Jag såg upp i lindarna och märkte att deras löv är nära sin hjärtfulländning. Och jag tänkte att om någon månad kommer sedan den berusande blomstertiden då de varma nätterna går under i lindblomssötma. Allt detta finns ännu.
Och nu är vi här i balkongrummet igen. Miki ligger utsträckt på sidan här på golvet och jag sitter och syr om en ansiktsmask som inte riktigt passar. Jag använder tråd från en av de där en-kunas trådrullarna jag köpte på Hrelić för några år sedan och nålen är från det lilla syetuiet som jag tog med mig som minne från Čápkova. Det var det etuiet vi i en annan tid hade med oss på resorna genom Europa: René, barnen och jag. Utanför är det tyst sånär som på lite fågelkvitter.