Författare: Bodil Z

Lite försenat, det var igår det var hans födelsedag, vill jag visa en av mina recensioner av Dezső Kosztolányis texter. (Under tiden som gått sedan jag skrev den har jag hunnit gå under lövverket – lombok alatt – längs Szabadkas gator.)

Den ungerske författaren Dezső Kosztolányi lärde jag först känna med ”Kyssen”, en samling noveller och dikter, som kom i svensk översättning 2011, cirka hundra år efter att de skrevs. Titelnovellens centralscen utspelar sig i mörkret i en tågkupé, som en mor, hennes kanske fjortonåriga dotter och en ung man delar. Plötsligt kastar sig flickan över den unge mannen, pressar in sin tunga i hans mun, en tunga som ”styvnade som en blodigel”, han värjer sig med ett kort vrål och strax ingriper flickans mor. Mannen känner ett våldsamt äckel men väl inte enbart, för vid en senare tillbakablick, tänker han, ”ty lusten, som det ante honom, kan inte bo långt ifrån äcklet.” Och: ”Stjärnor och smuts är vårt öde.”

Kosztolányi har ibland jämförts med stora författare från ungefär samma tid som till exempel Oscar Wilde, Hugo von Hofmannsthal och Gabriele d’Annunzio. Som dessa leker han på ett elegant sätt med skönheten, avgrunden och döden. Man har sagt att formen kom före innehållet för honom, men en driven form står knappast i vägen för något innehåll, snarare öppnar den för möjligheter. Formen och döden var de källor hans verk sprang ur. I en dagboksanteckning kan man läsa: ”Jag har alltid varit intresserad av bara en sak: döden. Inget annat.”

Romanen ”Lärkan” är försedd med ett både originellt och initierat förord av Péter Esterházy. Handlingen utspelar sig i den fiktiva staden Sárszeg, som, har jag läst, är kalkerad på Kosztolanyis födelsestad, det nuvarande serbiska Subotica (på ungerska Szabadka). I Sárszeg för oss författaren in i en blandning av stillastående händelselöshet och de förunderligaste ting. Staden regeras av trångsynt traditionsbundna regler och alla vet blott alltför mycket om alla. Ändå förtrollar staden läsaren och det är lätt att känna det som om man går på dess gator, korsar dess torg eller sitter i vimlet på restaurangen ”Kungen av Ungern”. Den då och då beskrivna och helt föreställbara längtan till Budapest ändrar ingenting i detta.

Romantiden är strängt tillskuren till att omfatta den första septemberveckan 1899 och det inre persongalleriet består av en familj på tre personer, det yttre av en del av staden Sárszegs större och mindre celebriteter. Huvudpersonen är Lärkan, som av sina föräldrar fått detta namn ”för mycket längesedan när hon fortfarande sjöng.” Navet i berättelsen utgörs av Lärkans fulhet och brist på framtidsutsikter, familjemedlemmarnas ömsesidiga och skadliga men ändå ohjälpliga beroende. För det finns ingenting annat tänkbart som hade kunnat vara bättre än detta gemensamma haltande fram mot slutet. Lärkan som i berättelsens nu är trettiofem år, en redan åldrande kvinna, som tidigt lärt sig att på fotografier visa sig ur den fördelaktigaste vinkeln, den med ansiktet bortvänt, vinner egentligen inte läsarens sympati i någon högre grad. Hon är beskäftig och inskränkt och hennes omtanke om föräldrarna är förkvävande. Hennes olyckliga öde har lagt ett smutsgrått lager över allt som sker i deras liv.

Veckan som skildras i romanen är både en del av vardagen och det stora undantaget i makarna Vajkays liv. Under denna vecka är romanens huvudperson så gott som hela tiden frånvarande, hon är bjuden till släktingar ”på slätten för att vila upp sig”, som föräldrarna säger. De två stationsscenerna är ödesmättade och intrycken som förmedlas är avfärdens fattiga gnutta av hopp och återkomstens totala hopplöshet. I mellantiden händer emellertid det märkliga att föräldrarna liksom mot sin vilja blommar upp och börjar roa sig. De går på restaurang och finner till sin förvåning maten där god och omgivningen spännande. De går på teatern och låter sig förföras av både det som utspelar sig på scenen och det som sker i salongen. Och fadern, Ákos Vajkay, slår sig, till en början genom övertalning från forna dryckesbröder, lös och tillbringar en hel natt med kortspel och intensivt drickande tillsammans med ”Pantrarna”. När han kommer hem på morgonen i ett tämligen redlöst tillstånd, utspelar sig en scen som kastar ett förfärande skarpt ljus över familjens liv, en scen i vilken också bokens annars så vackert flödande språk slits i stycken. Ákos vinglar omkring i huset och vrålar hulkande till hustrun att de inte älskar dottern: ”Vi skulle vilja att hon inte var här, som nu. Vi skulle inte ens bry oss om ifall den stackarn d…”. Den skräckslagna hustrun inser att det han ylar om inte är gripet ur luften och de två står fyllda av fasa framför varandra och stirrar ner i sin gemensamma avgrund.

Men vi ska inte tro att Lärkans öde är svårast, bara gråast. Genom den syfilissjuke Olivér Hartyányi, som sitter i sin mjuka fåtölj medan han känner hur hans kött sakta faller sönder, visar oss författaren detta.

I slutscenen ligger Lärkan gråtande så tyst som möjligt i sin säng, som hon genom åren ”hade pressat neråt med sin tyngd som ett lik på sin bår.” Föräldrarna på andra sidan väggen samtalar lågmält:

”‘Hon har flugit hem’, sa modern. ‘Vår lilla fågel’, sa fadern, ‘har flugit hem.’”

°°°°°°

Dezső Kosztolányi
Lärkan 2015
(Pacsirta 1924)
Översättning: Maria Ortman
Bokförlaget perenn

Nyss när jag plockade med de böcker jag tog med mig från Brno förra våren – ja, det var Renés böcker och jag kan ju inte tjeckiska, men… – mindes jag att det fanns en bok av Petra Hůlová bland dem som stod i det ena fönstret där på Čápkova och att jag hade funderat på att ta den men sedan låtit bli. Så nu har jag tagit fram min favoritbok av henne ur bokhyllorna: ”Allt detta tillhör mig” heter den på svenska. Och här har jag hittat en gammal recension jag skrivit om den:

Mongoliet är ett land som min tanke sällan snuddat vid. På min inre bildduk har jag i dessa sällsynta ögonblick sett bruna stäpper och snabba små hästar och jag har föreställt mig brännande hetta och isiga vindar. Någonstans har huvudstadens namn flimrat förbi, men utan bild. Och Gobiöknen har funnits där. Och Djingis khan.

Den tjeckiska författarinnan Petra Hůlová (1979) levde i Mongoliet i ett år någon gång vid sekelskiftet. Hon hade förberett sig för tillvaron i det för henne och oss avlägsna landet genom sina studier i mongolistik i Prag. 2002 kom hennes debutroman som skildrar fyra kvinnogenerationers liv där, i tältbyn och i huvudstadens slitna utkanter och på vägarna – som endast sällan är vägar i vår bemärkelse – däremellan.

Romanen för oss mycket nära en mongolisk tillvaro och då särskilt den mongoliska kvinnans trängda, beska lott, som är så mycket hårdare än mannens utan att mannens egentligen kan sägas vara lättare. Den första rösten vi hör är en flickas – långt senare får vi veta att hennes namn är Zaja – och hon berättar om sin familj, sin uppväxt i tältbyn, om livet i staden som så småningom för henne till prostitutionen, den enda ”framgångsvägen” för en kvinna som dessutom är ”erliits” – hon är inte renrasig mongol utan frukten av moderns förhållande med en utländsk man. En av hennes tre systrar är också ”erliits”:

”Det var nåt som inte stämde, det visste både Nara och jag, för vanligt hår var svart som natten, svart som vår Magis fläta, hon som alltid var älskad av alla.”

Så småningom tar ett par andra röster en efter en över berättandet: Zajas mor, dotter och systrar ger oss sina bilder av tillvaron som både bekräftar och motsäger Zajas historia. Så är det ju med allas våra historier och jag påminns om chocken då det en dag gick upp för mig att min syster och jag inte haft samma barndom, inte samma föräldrar, inte samma bröder, fast vi objektivt sett har det. Hůlová för oss genom hela livet: de små flickorna vilda ritter över stäppen, upptäckten av sexualiteten, tvånget att hitta en försörjning, barnafödande eller barnlöshet, åldrandet, sönderfallet och döden. Och vad det vill säga att vara kvinna i en värld där kvinnan är mindre värd än mannen. Men mannen är också ofta ett offer och hans liv är kringskuret. Antingen vinner han på hårdhet som också drabbar honom själv eller så går han under i vodkastinn alkoholism eller så blir han bespottad och föraktad för något han inte rår över. Zajas far beskrivs så här:

”Tuleg, en man som sådde två, uppfostrade fyra och skördade en. En man som alla viskade om.”

Språket är sakligt men blodfullt och levande. Och Petra Hůlovás tjeckiska finns inne i Sophie Skölds svenska och i dem båda simmar mongoliska ord för kärnföreteelserna omkring som färgstarka glänsande fiskar och för oss tätt intill den mongoliska verkligheten:

Och ute på stäppen och in bland gererna i ajmaken viner sjoroon.

En ger är ett tält och ajmaken är byn och vad sjoroon är hör man. SJOROON!

Mycket av det som skildras är elände och utvägslöshet och någon gång ett slags segt passivt motstånd som när Zaja i romanens slutrader tänker:

”Det spelar ingen roll att mitt hår är grått och slitet. Det spelar ingen roll att vilken unge som helst kan springa ikapp mig. För allt detta tillhör mig.”

Fast det finns även verkligt ljus och glad styrka, särskilt i barndomsskildringen:

”Vi red med pappa ända till horisonten, jagade dom svettdrypande hästarna mot den jättelika ursinniga röda solen som långsamt kröp ner i jorden, utan att vi kunde nå den.”

Och också erotiken har en plats, ett tuppfjät från bristen och nöden. I ett av de sista kapitlen får vi uppleva en skymt av en kärleksscen uppe på det stora klippblocket ute på stäppen en bit bortanför ajmaken. Skålstenen kallas den för att dess ovansida är mjukt urholkad. Där uppe i stenens inbuktning upptäcker Zaja en dag en man och en kvinna:

”Då och då dök en hand eller en välvd rygg upp över kanten, och vinden bar med sig kvinnnas flämtningar.”

Och Zaja tänker att mannen där uppe i skålen ”i hemlighet skämmer bort kvinnans sköte”. En vacker bild, full av magi.

°°°°°°

Petra Hůlová
Allt detta tillhör mig, 2011
(Paměť mojí babičce, 2002)
Översättning: Sophie Sköld
Förlag: Rámus