Petra Hůlová – Allt detta tillhör mig

Nyss när jag plockade med de böcker jag tog med mig från Brno förra våren – ja, det var Renés böcker och jag kan ju inte tjeckiska, men… – mindes jag att det fanns en bok av Petra Hůlová bland dem som stod i det ena fönstret där på Čápkova och att jag hade funderat på att ta den men sedan låtit bli. Så nu har jag tagit fram min favoritbok av henne ur bokhyllorna: ”Allt detta tillhör mig” heter den på svenska. Och här har jag hittat en gammal recension jag skrivit om den:

Mongoliet är ett land som min tanke sällan snuddat vid. På min inre bildduk har jag i dessa sällsynta ögonblick sett bruna stäpper och snabba små hästar och jag har föreställt mig brännande hetta och isiga vindar. Någonstans har huvudstadens namn flimrat förbi, men utan bild. Och Gobiöknen har funnits där. Och Djingis khan.

Den tjeckiska författarinnan Petra Hůlová (1979) levde i Mongoliet i ett år någon gång vid sekelskiftet. Hon hade förberett sig för tillvaron i det för henne och oss avlägsna landet genom sina studier i mongolistik i Prag. 2002 kom hennes debutroman som skildrar fyra kvinnogenerationers liv där, i tältbyn och i huvudstadens slitna utkanter och på vägarna – som endast sällan är vägar i vår bemärkelse – däremellan.

Romanen för oss mycket nära en mongolisk tillvaro och då särskilt den mongoliska kvinnans trängda, beska lott, som är så mycket hårdare än mannens utan att mannens egentligen kan sägas vara lättare. Den första rösten vi hör är en flickas – långt senare får vi veta att hennes namn är Zaja – och hon berättar om sin familj, sin uppväxt i tältbyn, om livet i staden som så småningom för henne till prostitutionen, den enda ”framgångsvägen” för en kvinna som dessutom är ”erliits” – hon är inte renrasig mongol utan frukten av moderns förhållande med en utländsk man. En av hennes tre systrar är också ”erliits”:

”Det var nåt som inte stämde, det visste både Nara och jag, för vanligt hår var svart som natten, svart som vår Magis fläta, hon som alltid var älskad av alla.”

Så småningom tar ett par andra röster en efter en över berättandet: Zajas mor, dotter och systrar ger oss sina bilder av tillvaron som både bekräftar och motsäger Zajas historia. Så är det ju med allas våra historier och jag påminns om chocken då det en dag gick upp för mig att min syster och jag inte haft samma barndom, inte samma föräldrar, inte samma bröder, fast vi objektivt sett har det. Hůlová för oss genom hela livet: de små flickorna vilda ritter över stäppen, upptäckten av sexualiteten, tvånget att hitta en försörjning, barnafödande eller barnlöshet, åldrandet, sönderfallet och döden. Och vad det vill säga att vara kvinna i en värld där kvinnan är mindre värd än mannen. Men mannen är också ofta ett offer och hans liv är kringskuret. Antingen vinner han på hårdhet som också drabbar honom själv eller så går han under i vodkastinn alkoholism eller så blir han bespottad och föraktad för något han inte rår över. Zajas far beskrivs så här:

”Tuleg, en man som sådde två, uppfostrade fyra och skördade en. En man som alla viskade om.”

Språket är sakligt men blodfullt och levande. Och Petra Hůlovás tjeckiska finns inne i Sophie Skölds svenska och i dem båda simmar mongoliska ord för kärnföreteelserna omkring som färgstarka glänsande fiskar och för oss tätt intill den mongoliska verkligheten:

Och ute på stäppen och in bland gererna i ajmaken viner sjoroon.

En ger är ett tält och ajmaken är byn och vad sjoroon är hör man. SJOROON!

Mycket av det som skildras är elände och utvägslöshet och någon gång ett slags segt passivt motstånd som när Zaja i romanens slutrader tänker:

”Det spelar ingen roll att mitt hår är grått och slitet. Det spelar ingen roll att vilken unge som helst kan springa ikapp mig. För allt detta tillhör mig.”

Fast det finns även verkligt ljus och glad styrka, särskilt i barndomsskildringen:

”Vi red med pappa ända till horisonten, jagade dom svettdrypande hästarna mot den jättelika ursinniga röda solen som långsamt kröp ner i jorden, utan att vi kunde nå den.”

Och också erotiken har en plats, ett tuppfjät från bristen och nöden. I ett av de sista kapitlen får vi uppleva en skymt av en kärleksscen uppe på det stora klippblocket ute på stäppen en bit bortanför ajmaken. Skålstenen kallas den för att dess ovansida är mjukt urholkad. Där uppe i stenens inbuktning upptäcker Zaja en dag en man och en kvinna:

”Då och då dök en hand eller en välvd rygg upp över kanten, och vinden bar med sig kvinnnas flämtningar.”

Och Zaja tänker att mannen där uppe i skålen ”i hemlighet skämmer bort kvinnans sköte”. En vacker bild, full av magi.

°°°°°°

Petra Hůlová
Allt detta tillhör mig, 2011
(Paměť mojí babičce, 2002)
Översättning: Sophie Sköld
Förlag: Rámus

Kommentera