Författare: Bodil Z

För kanske tjugo år sedan läste jag de här raderna:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Dessa rader är från en roman av Salman Rushdie, en roman som inte fångade mig utom just det här stycket som jag inte kommer att glömma förrän jag har glömt allt annat.

Jag tänker ofta på det här stycket nu när pandemin har förts till Indien och indierna dör i massor av brist på syrgas. Än så länge händer det mesta i städerna där det finns sjukhus och syrgas, om än i alldeles otillräcklig omfattning. Men när farsoten når byarna i väglösheten står människorna utan all hjälp.

Varje dag lyssnar jag på doktor John Campbell i norra England när han talar om covid. Jag lyssnar på honom för att han har detta ovanliga: kunskap, öppenhet, ödmjukhet och ett stort hjärta. I dessa dagar talar han mycket om Indien…

Dagen har varit höghimlad och blå och inget som är värt att berätta har hänt, inget jag vill berätta i alla fall. Den rätta inåtvändheten har visst infunnit sig. Fönstret framför mig är så smutsigt att det ger solskydd. Praktiskt. Vi är ute mycket, Miki och jag, och det finns mängder av små ting att glädja sig åt. Jag kan inte formulera några önskningar – vill inte se bråddjupen runt dem. Det som inte blommat ut blommar nu.

Jag har antagit ett slags ”modus meditativis”. Inom mig är det stilla, vilket inte betyder att jag inte gör något, men görandet befinner sig i andra rum av mitt jag. Där läser och översätter jag och skriver ett och annat, ja, och jag gör tråkiga saker också som jag inte nämner nu. Ute är det försommarvärme, så Miki och jag är ute mycket och morgonrundan – före frukost – kan sträckas ut i timtal. Parken är nästan alltid ett av de första målen och det är där vi har störst möjlighet att träffa Lola och Žina (eller Džina? eller Đina?), de små hundarna som jag en gång i fantasin kalla Bollen och Totten. Lola är alltså Bollen, den vita med bruna fläckar. Här får ni uppleva ett möte – se så stor Miki är!

Jag pratar en stund med husse om hundarna och deras egenheter. Kanske blir det det enda lite längre (fem minuter) samtalet den här dagen. Det går inte att veta.

När vi lämnat parken går vi längs Olibska och svänger in på Rapska och sedan svänger vi igen och följer Pašmanska. Ja, den vanliga vägen. Solen vilar på oss, vi hälsar på några vi känner och vi drar benen efter oss längs gatan. Miki hittar saker att lukta på och jag ser på de blommande träden och träden som fällt sina blommor och nu står nygröna. I slutet av Pašmanska når vi vår gräsplätt, där solstrålarna alltid samlas om det alls finns några ute. Men det finns också träd som kan skugga. Det är en plats för betraktelser och själsvila, ja, kroppen vilar väl också när själen gör det så här bland träden. Vi delar på oss för jag tycker bättre om solen än Miki.

Jag sätter mig på marken och lutar mig mot en trädstam och låter solen halvlysa på mig. Jag blundar och är. Miki ligger en bit ifrån på en skuggigare plats.

Några damer går förbi och ropar till mig över gräshörnan: ”Vilken söt hund ni har!” Eller snarare säger de något som skulle kunna översättas till ”Så söt hunden är åt er!”. Bra uttryck, tänker jag och tackar.