Om att ”leva helt i nuet”

Ibland säger någon – oftast lite slentrianmässigt – att det är ”mer naturligt att leva helt i nuet” och att vi om vi inte gör det, vilket vi väl ofta inte gör, borde försöka leva ”mer i nuet”. En del säger – stolt – att de själva lever helt i nuet, och det verkar som om detta att leva i nuet vore något självklart bra och liksom mera ursprungligt. Man tränar sig till och med i att leva helt i nuet.

I parken imorse tittade jag på Miki medan han noggrant luktade av marken och då slog det mig att han inte levde bara i nuet. Han läste om gångna händelser och förlopp. Jag vet inte vad han sedan gjorde av det, men jag insåg att han på något sätt tog in det förflutna i sitt nu, kanske för att ställa upp hypoteser om en framtid. Och jag tänkte att det är så vi jordevarelser gör. Medan vi är i vårt nu så plockar vi omkring bakåt i det förflutna genom att lukta, lyssna, läsa, se på filmer. Och genom det så blir vårt nu större och rikare.

(Nu är det nog bäst att sätta punkt för vi befinner oss högt uppe i en värmebölja igen och den här dagens eftermiddagen tornar upp sig. Idag ska det visst bli 37° i skuggan och skugga är inte alltid lätt att finna.)

Else Lasker-Schüler och jag i Rumänien

Sedan min ungdom ägnar jag mig åt Else Lasker-Schülers dikter och just under det gångna året mer intensivt än någonsin – fast det där sista är möjligen en överdrift. Kanske fanns det en period när jag var lite över 20 så där som var intensivare… I alla fall har jag översatt och översatt om mer än 200 dikter av henne under året som gått. Jag vet inte riktigt hur långt det jag nu kallar ”ett år” har varit, men jag vet att jag nu har den bästa tänkbara läsare, kritiker och samtalspartner (jag hemlighåller tills vidare namnet) i det här ”arbetet". Ja, jag vet inte om det är just ett arbete, kanske borde jag kalla det något annat.

För några månader sedan korsades mina nätvägar med bibliotekarien och författaren Daniel Onacas och en följd blev att han till rumänska översatte en text jag en gång skrivit om Else Lasker-Schüler. Den första hälften av denna text finns nu i det senaste numret av litteraturtidskriften ”Leviathan”.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild av inledningen i nätutgåvan. Den riktiga pappersversionen är nu på en Europaresa av obestämd utsträckning i tiden. När den når mig kommer jag att läsa så där i blindo som jag på ett särskilt sätt tycker om att göra.

I den långa värmevågen

Vi lever sedan länge i den där långa värmevågen. Dagarna finns inte riktigt. Morgonen är betydelsefull innan solen står för högt över parken. Men det är kvällarna in i nätterna som är den sanna livsluften. Det är då jag sitter med Vesna på bänken i parken och hundarna leker omkring i det höga gräset eller ligger på vägen eller under bänken. Då och då passerar långsamma promenader av människor och hundar förbi. Ibland blir det lek, ibland blir det bråk mellan hundarna. Jag förtiger vad Miki gjorde igår natt.

Men igår gjorde jag också det där omöjliga: Jag tog spårvagnen till Most mladosti och sedan trampade jag på under solen längs nasip.

Det gick bra för det var ännu förmiddag. Fast när jag kom fram till Bundek var jag i vattnet så gott som genast. Och jag märkte att vattnet börjar förlora sin svalka, men lite är kvar. (När jag fått min andra dos AZ och väntat lite ska jag till Jarun…När jag fått min andra dos…blabla)

Inga hundar i eller vid vattnet den här gånger – för varmt. Jag tog inte med någon bok, badade fem gånger utan större uppehåll. Mitt mål var att jag skulle tillbaka innan det blev 35° i skuggan – vilken skugga? Jag vet inte om jag lyckades. Tillbakavägen blev tung – bilden här får berätta hur.

Nu ska jag inte bada på ett tag. (Jag är inte missnöjd, bara lite trög.)

Corona – jämförelser

För en tid sedan sa presidenten på tv att Kroatiens restriktioner mot corona varit för hårda och att de inte gett några vidare resultat. Och så jämförde han lite siffror, främst dödstal och klämde till sist i med Kroatien har 2000 döda per miljon medan Sverige – som knappt haft några restriktioner alls – har 1400 per miljon.

Jag kanske måste säga hur våra restriktioner sett/ser ut: Under den första vågen våren 2020 var lokaltrafiken i Zagreb indragen och man fick inte lämna sin kommun, mycket snart kom regler om avstånd, uppmaningar till handtvätt, handsprit i affärer, masktvång i livsmedelsaffärer och apotek m.m. kom, minns inte exakt när, och ”tvång” betyder tvång, alltså att man straffas om man bryter mot regeln. Vi hade ingen första våg, bara mycket få fall. Sedan kom sommaren och då öppnade man en del och det gick ganska bra, så kom hösten och någonstans i november började läget försämras och restriktionerna hårdnade. (Under år 2020 hade vi också två svåra jordbävningar.) Vintern medförde många dödsfall. Och våren blev svår. Nu är det mycket bättre men masktvång i lokaltrafiken och i affärer gäller fortfarande.

Nå, detta går säkert att kontrollera mer i detalj, men nu vill jag inte bli långrandig.

Jag minns också att jag flera gånger hörde från svenska epidemiologen att Sverige ju klarat sig bra med sina frivillighetsregler och att det dött många fler i olika länder i Europa till exempel.

Nu kommer jag till mitt ärende:

Det finns inget direkt samband mellan restriktioner och dödsfall. Däremot finns det ett direkt samband mellan restriktioner och smittspridning. Det är där det är meningsfullt att göra jämförelser.

Sedan finns det naturligtvis annat som borde tas med i beräkningarna vid en jämförelse. Ekonomi, sjukvårdssystem, genomsnittlig bostadsyta och en rad annat som rör ekonomi men också sådant som umgängestraditioner.

En jämförelse mellan Sverige och Kroatien när det gäller antal smittade ser ut så här:

Sverige: 10 miljoner invånare, 1 088 014 smittade (senaste siffrorna på covid worldometer)
Kroatien: 4 miljoner invånare, 359 259 smittade (senaste siffrorna på covid worldometer)

Sedan är det kanske mer relevant att jämföra Sverige med övriga nordiska länder, eftersom man då utgår från liknande ekonomiska förhållanden. Men det tar jag inte med nu.

Innan linddoften bränns bort

Ännu har hettan inte bränt bort linddoften. Den stiger ännu från natt till natt och överrumplar mig om och om med sin tunga, sötmedrypande trolldom. Den är en egen dimension – ännu några nätter, men sedan kommer hettan att bränna sönder den och utplåna den för den här sommaren.

Miki och jag lever under hettans makt, men vi hittar hål i dygnet. Vi går upp allt tidigare om morgnarna (nej, inte särskilt tidigt ändå) och vistas länge under parkens träd och på gatornas skuggsidor. Eftermiddagarna sover vi bort. Ibland äter jag gazpacho och Miki tuggar helst bara på ben han hittar. Sent på kvällarna går vi ut och stannar ute länge, in i natten.

Den här veckan är Tama hos Vesna, så vi är med dem i parken. Hundarna leker eller vilar eller promenerar värdigt under catalpor och lindar och då och då dricker de vatten. Vesna och jag går så där sakta som luften bjuder och ibland sitter vi en stund på en bänk. Jag undrar vad vi talar om.