Jag tar av mig väggarna

Nu är vi i Igors kråkslott och natten faller på. Jag är omskakad, Miki kanske inte lika, det är som om de tättslutande väggarna kring mig lossnat och jag kan nu ta riktigt djupa andetag.

Tåget från Vinkovci var rejält försenat men jag kunde inte tycka något särskilt om det. Vi klev på när vi kunde och det var ganska tomt på tåget så vi fick en hel kupé. Miki bökade en del men satte sig efter en stund till rätta på sitt örngott insvept i sin fladdrande gardin. Ja, öppet fönster, ingen konstgjord luft.

Jag tyckte att den första sträckan efter att vi kommit ut från Zagreb var ny, men kanske inbillade jag mig. Allt är ju nytt och jag är en annan, kanske ny. Efter Dobova, där vi blev hängande länge, kände jag igen mig och när jag åker längs Sava i Slovenien är jag hemma på ett speciellt sätt. Någonstans före Sevnica mulnade det och himlen blev suggestivt mörk. Mellan Sevnica och Zidane Most tog jag min klassiska bild av träddungen vid vattnet. Träden har vuxit ännu en bit.

Resan blev utsträckt i tiden men jag kände ingen otålighet. Vi kom fram till Ljubljana och jag köpte biljetter till Tivoli där Igor bor. Efter två minuter var vi framme. Först åt vi lite och sedan hade Igor ett ärende till stan och genom det fördes vi ut på en lång ringlande vandring.

Vi gick över broar, in i gränder, drack aperol oväntat länge i en bar i det gröna och letade oss sedan hemåt längs Emonas murar från romartid.

Inför en resa

Jag lastar min lilla åsna som Iorlikt böjer på huvudet medan han betraktar sina saker. Kan jag ta med det där benet? Ja.

Vi vet inte om tågen fortfarande går mellan länderna. Jag har ännu i åtminstone halvfärskt minne när tågen till Sarajevo plötsligt drogs in eller gick under. Finns stationen kvar? Och om både station och tåg finns, kommer vi då att bli påsläppta? Och finns platsen eller platserna vi vill nå ännu kvar där de en gång låg? Det enda säkra är Sigečica, det är här, dess mark kan vi gå på och dess luft är omkring oss. Allt annat är bortom.

Papusza – Zigenarsaga

Imorse letade jag här efter dikter av Papusza/Bronisława Wajs. Jag hittade tre inlägg om poeten, en med bilder ur den vackra filmen ”Papusza” som jag såg här i Zagreb 2015 (tror jag) på det underbara Kino Europa som inte längre finns. Det märkliga var att alla dikterna var borta och när jag letade fram mina gamla manuskript och på nytt skrev av dikterna på de tömda platserna, så försvann de igen som om platserna där jag skrev varit djupa hål eller alldeles blanka halkiga ytor. Jag lämnar därför dessa förrädiska platser och försöker nu ge en ny plats åt dikterna.

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv.

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, docka på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren.

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt
ber på hösten gyllenlöven
och en svart zigenerska
till Gud.
I skogarna,
vid korsvägarna,
där vindarna sjunger högt,
bönfaller zigenerskan Gud,
och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande
zigenarnas tid förbi.
Men jag ser dem:
de är snabbare än vattnet
när det flyter fram
klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°°°°

Bronisława Wajs (Papusza)
Jag är där vinden är – och andra sånger (2014)
Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård
Förlag: Tranan

En utfärd

För så där en vecka sedan föreslog Toma att vi skulle ”åka någonstans”, inte långt men någonstans. Jag sa genast ja för ”någonstans” låter ju spännande och exotiskt för mig som alltid är här. En stund senare var Toma på Hvarska och Miki och jag hoppade in i bilen. Toma svängde av från Hvarska och in på Lopudska och i korsningen med Vukovarska frågade han: Ska vi åka till Kosari Bok? Gärna, sa jag. Kosari Bok är en zigensk stadsdel i sydost. Miki och jag bor också i sydost men Kosari Bok är sydost om oss. Mycket snart var vi där och vi åkte lite hit och dit eftersom vi kom in i den ena oskyltade återvändsgränden efter den andra. Det var ganska mycket folk i trädgårdarna eller framför husen och Toma sa något om att man kunde se att det var fredag eftermiddag, så det var väl det. Solen stod ganska lågt och lyste behagligt på hus, gårdar och vägar. Vi såg en bar i en berså men hittade ingenstans att ställa av bilen, så vi släppte den tanken och letade oss ut från bebyggelsen och var strax alldeles nära Sava, fast det var bara något vi visste, inte något vi såg. Vi klev av och gick lite längs en gräsväg.

Miki tyckte det var spännande, han märker ju mycket mer av det som finns i markerna. Jag tänkte på att vi nästan var i stan, på hur lantliga Zagrebs utkanter är. Egentligen är det ganska lite som är stadsaktigt här. Solen sjönk ännu lägre och borta i fjärran syntes Medvednicas silhuett.

Vi steg in i bilen igen och åkte en liten bit och var ”plötsligt” i Savica Šanci. Dit brukar jag ju gå till fots – förr med Londi, nu med Miki – från ett annat håll. Senast var Miki och jag där med Gabi, tror jag. Eller med Vesna. Nu gick vi ett stycke in i vattenområdet över några små broar. Vi såg en utter som jag tog en bild på, men jag visar inte den för den blev inte så bra. I stället får ni se den här.

Man har inte roligare än man kan

Den här dagen har jag ägnat åt ett misslyckat försök. Jag har en plan att åka med Miki till Trieste för att hälsa på Alex och Federico. Planer kan man ju ha. För snart fyra veckor sedan fick jag andra vaccindosen, så nu har jag inte längre något skäl att vänta med att ansöka om det där pappret (covid potvrda) som ska släppa mig över gränserna. Det är väldigt varmt och kladdigt i luften så jag sitter hellre på Simpa eller under träden i parken än sysslar med att jaga papper på labyrintiska kontor. Men idag så. HZZO heter hälsovårdsministeriet i förkortning och dit skulle jag vända mig hade jag fått veta. Jag tog spårvagnen till Kruge där den för mig närmaste underavdelningen är belägen. Jag hittade en informationslucka och frågade en man om jag kunde få det där intyget. Han mätte mig med blicken och sa att jag måste till kontoret vid Jukićeva. Jag ville ställa en fråga till men han tittade avvisande på mig, så jag gick. Några ögonblick funderade jag på var Jukićeva kunde ligga och så kom jag på det – för länge sedan har jag trängts i de dammiga korridorerna där. Jag tog nummer 13 till Vodnikova och hoppade av där och letade mig bakåt till Jukićeva. Utanför den ena byggnaden där stod en klunga människor och jag tänkte: Där.

Jag frågade några om covid potvrda och en dam pekade på en lite slingrig kö. I dessa tider köar man utomhus och det är egentligen behagligare, även om ”behagligt” väl inte är det mest träffande ordet. Det var svårt att hitta skugga men efter en stund hade jag en ganska bra plats under ett träd.

En kvinna kom ut genom porten – nej, hon är inte med på bilden – och ropade till oss som stod där att vi som ville ha det där intyget skulle lägga våra sjukvårdskort i en låda hon hade på magen. Jag gjorde som de andra och någon sa att det skulle ta en kvart. Det var hett och en del gjorde solfjädrar av sina dokument, andra drack vatten och jag gick in på gården bakom för att undersöka om det var svalare där. Det var det kanske, men jag är inte säker på det.

Kvinnan med lådan kom ut igen och delade ut kort och intyg. En del fick inga intyg, bland dem jag, i stället fick vi telefonnummer till en avdelning som har hand om dessa intyg. Man måste nämligen beställa dem innan man kan få dem och telefontiden var förstås över för dagen. Så imorgon väntar nya äventyr…