Molo Audace en av dessa varma svarta kvällar…
Författare: Bodil Z
Till Muggia
Igår eftermiddag tog Alex, Miki och jag båten il Delfino Verde till Muggia som ligger ett stenkast i sydvästlig riktning från Trieste, egentligen på andra sidan bukten. Det var hett så vi satt i pinjeskuggan ända tills båten kom i hamn. När vi kom ut på vattnet hade vi en spännande utsikt över Il Faro della Lanterna, El Pedocin, Ausonia, hamnen och i bakgrunden Carso.
Resan tog bara en halvtimme, lagom för mig som egentligen inte tycker om havsresor bara sådant här strykande längs kusten. Så snart hade vi mark under fötterna igen och vi klev in i hjärtat av den lilla staden. I Muggia byter land och vatten ständigt av varandra.
Muggia bär sitt venetianska arv med den äran och staden är kanske den mest italienska i området. Den slovenska minoriteten är mycket liten och kanske inflyttad på senare tid.
Jag läste det här om befolkningen och språket på nätet:
”La popolazione è quasi per la sua totalità di madrelingua italiana. È altresì molto diffuso il dialetto muggesano (mujesan), una varietà locale di transizione tra il dialetto triestino, ormai dominante, e l’istroveneto.”
(Så gott som hela befolkningen har italienska som modersmål. Dessutom är dialekten muggesano [mujesan], som är en lokal övergångsform mellan den numera dominerande triestinskan och istrovenetianskan mycket spridd.)
På ett särskilt sätt intressant det där med ”istroveneto” eftersom så lite är kvar av den i Istrien efter fördrivningen av italienarna.
Jag har också hittat en notering om en äldre numera utdöd dialekt som kallas ”muglisano”: ”Alla fine dell’Ottocento il dialetto muglisano, una parlata ladina simile al friulano, si estinse.” (I slutet av 1800-talet dog muglisano, en ladinsk språkvarietet som liknar friulanskan, ut.)
Staden är mycket liten så vi hann vara nästan överallt i det som utgör själva kärnan. Gatorna och gränderna (calli) har en ålderdomlig atmosfär, kanske med ett stänk av det gamla Dalmatien eller Syditalien. Tiden går lite långsammare än i Trieste.
Sista båten hem till Trieste gick tyvärr så tidigt som åtta men vi hann med lite trixande få oss två portioner ”cozze” och lite vitt vin serverat på Trattoria alla Marina.
Bagno Ausonia
Trieste har flera anrika stadsbad. Igår gick jag till Ausonia på egen hand medan Alex arbetade, Miki vilade och Federico reste till Sardinien där han ska arbeta för familjen ett tag. Genom åren har jag badat i Ausonia många gånger men mest i maj-juni eller september, alltså under lågsäsong. Nu är det hett och dyrare än när jag annars varit där, några gånger gled jag nog också in gratis, men igår kostade det sex euro och det var förstås mycket mer folk än vid mina andra tillfällen, men de flesta är från trakten, turister går knappast hit. Men kanske ska jag gå över till El Pedocin, som är mycket billigare och förstås ännu triestinskare – om det går.
Ausonia kom till 1934 och är mer fashionabelt än El pedocin som är från något av 1900-talets första år. På El Pedocin badar kvinnor och män åtskilda, men jag har brukat gå till Ausonia för att jag vet var ingången är, Pedocin är fortfarande en sluten värld för mig. På vykorten ser ni Ausonia i andra tider.
Ristobar Campeggio Obelisco
Igår kväll – ja, nu verkar det visst som om det nästan bara finns kvällar, men där bedrar skenet – for vi efter ett dopp i Grignano upp mot Opicina till ”Ristobar Campeggio Obelisco”. Ja, det är alltså en campingrestaurangbar inte långt från obelisken ovanför Trieste, fast vägen dit är tämligen undanskymd och krokig och den leder förbi ett övergivet och nu förfallet hotell. Vi åkte dit för att äta fisk, eftersom man äter den bästa fisken i Trieste där. Alex hade frågat om hundar var välkomna och fått svaret ”javisst”. När vi kom dit och rotade fram en plats åt oss mötte vi en underbar stor hundbjörn, Camilla, som tog mycket plats, men änglalikt snäll och tålmodig.
Vi beställde en oöverskådlig mängd av fiskar, bläckfiskar och skaldjur. Jag tog inga matbilder, men Federico och Alexandra fick visa allvarliga miner.
Vad ska vi äta? Hur gott är det?
Miki låg duktigt under bordet och under nästan varje bord fanns en hund.
En del hundar satt lite högre.
Och det blev natt.
I San Lorenzo/Jezero
Igår kväll for vi upp i Carso till den natursköna Val Rosandra/Dolina Glinščice nära den slovenska gränsen för att äta en speciell sorts gnocchi i byn San Lorenzo/Jezero på Trattoria Al Pozzo di Gustini Pierpaolo. Nästan allt ovanför Trieste är slovenskt även här på den italienska sidan och om man lever i Trieste pendlar man egentligen oavbrutet mellan den latinska och den slaviska världen.
Det var svalare uppe på höjden än nere i staden och vindarna från bergen fläktade runt oss milda men inte varma. Miki ägnade sig åt skuggjakt ut mellan spjälorna i staket som omger restaurangen och vi människor åt och drack och pratade om saker jag inte minns just nu.
