Författare: Bodil Z

Salvatore Quasimodo: Rifugio d’uccelli notturni

Bodil Z 2 kommentarer

Sedan en tid lever jag i tre poeters världar. Jag läser deras dikter genom att översätta dem, det är ett sätt att komma nära. Med mig på den här svenska sidan om språkstängslen finns Eva, ja, ni vet vilken. Else Lasker-Schüler har jag alltid läst, det vet ni nog också, men den här sommaren kom också Giuseppe Ungaretti. Jag satt många kvällar på en pir i Trieste med Alex och vände och vred på hans ord tills han talade svenska. I Trieste hände också en annan sak: en dag tog Alex mig till ”Libribelli”, ett rum där man får böcker om man väldigt gärna vill ha dem. Jag valde två och en av dem var en samling dikter av Salvatore Quasimodo.

Och nu försöker jag komma in i Quasimodos diktvärld. Ofta verkar dörrarna stängda, men jag har en långmodig sida som hjälper mig när det blir så här. Och jag ser att Quasimodo inte är så lik Ungaretti som jag först trodde. Ungaretti är en diktskulptör, han tar bort och filar av tills dikten syns. Quasimodo är mera beslöjad och har man lyckats lyfta på en slöja, så finns säkert nästa där bakom. Hittills har jag översatt eller tolkat eller vantolkat arton av hans dikter. Varje gång jag läser om dem ändrar jag något. Det kanske mest utmärkande draget hos poesiöversättningar är väl att de aldrig kan bli färdiga. Aldrig. Så här ser ”Rifugio d’uccelli notturni” ut i min översättning denna förmiddag:

Rifugio d’uccelli notturni

In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.

Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.

Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.

°°°°°°

Tillflykt för nattens fåglar

Där uppe står en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som ett armborst.

Tillflykt för nattens fåglar
genljuder den vid midnatt
av vingars snabba slag.

Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnade i natten.

Pozdrav iz Rijeke

Bodil Z

Inte så sällan är det så att vykort kommer fram efter att resenären återkommit hem. (Eller i alla fall kunde det vara så på den tiden när man skickade vykort.) Detta kan göra att nu och då byter plats eller åtminstone att tidsskikten blir lite hala. Jag tänker nu för en kort stund låtsas att det är i förrgår och skicka ett vykort från vår privata strand i Rijeka några timmar innan vi klev på tåget mot Zagreb. Jag hoppas att ni tycker om den här sortens vyer och kort. Ni ser Miki och ni ser Cres och Istrien. Och ett stycke av Kvarnerbukten.

Trieste och Rijeka

Bodil Z

Ofta när jag går på Triestes eller Rijekas gator tänker jag på hur många likheter det finns mellan de två städerna. De verkar liksom byggda efter samma plan och på liknande marker. Det har mer än en gång hänt mig när jag svängt runt ett hörn i den ena staden att jag förväntat mig att komma in i en gränd eller på ett litet torg i den andra. ”Här är inte där”, har jag gång på gång tvingats att tänka. Och den här sommaren har jag varit ganska länge i båda och därför kommit ännu närmare likheterna men också skillnaderna. En gång ska jag tänka igenom detta på allvar och rita upp det så klart jag kan med hjälp av bilder och text och associationer. Idag nöjer jag mig med fyra bilder: två av en sort och två av en annan. Jag säger inte var bilderna är tagna mer än att de är tagna i Rijeka eller Trieste.

De första två är från det inre av städerna:

När det gäller de andra två behöver jag inte säga var i städerna de är tagna:

Rijeka – Zagreb

Bodil Z

Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.

Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.

Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.

</a

I vagnen hade vi ett ungt par bredvid oss tvärs över gången. De tittade redan från början på Miki och så började vi prata om honom och efter en stund hade han flyttat över till dem. Han vet hur man gör när man trivs.

Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.

I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.

Vår sista dag i Rijeka, kanske

Bodil Z

Om inget mer oväntat händer så är det här den sista hela dagen i Rijeka för den här gången. Regnskurarna har vandrat genom staden men värmen ligger där den ligger. På förmiddagen inträffade något av mig inte helt begripet i vår annars så lugna trappuppgång eller vid porten.

Jag fick veta att två större polisfordon stod direkt utanför porten och blockerade den och det talades om illegala flyktingar från Turkiet, som skulle vistas på våningen under oss. Vi blev tillsagda att inte gå ut så vi väntade någon timme.

När vi blev utsläppta gick vi en sväng till stationen och köpte äntligen de där ”riktiga tågbiljetterna” till Zagreb. På tillbakavägen gick vi förbi Žabica, busstorget, det är svårt att undvika det, och sedan följde vi kajkanten och ”mötte” ett av godstågen, för en gångs skull inte ”hundra” vagnar långt.

Eftersom jag ville veta lite mer om hamnkvarteren strövade vi omkring lite i hamnen och utmed de olika avspärrningarna.

Ibland hittade vi ett hål som vi kunde passera igenom. Miki var intresserad och ivrig för det rörde sig här och där i skrymslena och skjulen. Kanske råttor eller möss. På ett ställe hittade vi ut till vattnet. Och se, det var vackert.