Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:
Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb
Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.
Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.
Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.
</aI vagnen hade vi ett ungt par bredvid oss tvärs över gången. De tittade redan från början på Miki och så började vi prata om honom och efter en stund hade han flyttat över till dem. Han vet hur man gör när man trivs.
Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.
I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.
