Igår eftermiddag kom Federico hit från Trieste, så vi gav oss in till stan igen. Vid den här tiden på året är jag nästan aldrig i stan om inte någon kommer på besök. Vi hade väntat ut värmen lite innan vi tog spårvagnen in till Trg. Så lunkade vi på skuggsidan upp till Gornji grad och sökte oss på nytt till Didov san – om något är bra blir omväxling rätt oviktig. Vi åt där gott och länge och hasade sedan nedför igen och tog spårvagnen hem i kvällningen. Miki och jag lät dagen sluta där men Alex och Fede avslutade kvällen på Cooltura.
Ja, och idag tog vi ett krafttag för att komma upp någorlunda tidigt. Det är söndag och vi ville till Hrelić och Hrelić är en het plats som nästan helt saknar skugga och vatten. Vi var redan lite svettiga efter vandringen längs nasip men stärkte oss med kaffe och Miki fick köpt vatten.
Medan vi satt där och samlade oss inför strövandet över det heta grus- och lerfältet med alla de märkliga sakerna kom den vanliga zigenska blåsorkestern in bland borden och liksom pressade sitt musikaliska erbjudande över allt och alla tills barägarinnan körde iväg dem medan hon ursäktade sig till gästerna som brummade mot henne.
Och så var vi ute i hettan och provade kläder, plockade bland saker och jag köpte ett kilo mycket fina tomater för en euro. Nej, Federico köpte till sist inte den där färgglada jackan.
Efter ett tag, någon timme kanske, blev det för hett och tröttsamt för Miki så han och jag slog oss ner i skuggan på ena sidan av en bar. Jag hittade en låda att sitta på och Miki hade sitt vatten i skålen som vi fick till skänks av en man på nasip.
Sedan satt eller låg vi två där och slappade i väntan på att de båda tappra kämparna skulle dra ytterligare några varv.
Vi avslutade det hela med en måltid i en av ”restaurangerna”: langos (denna ungerska specialitet som är ganska ny här och heter pogača) och korvar och öl och vatten. På hemvägen tog vi bussen till spårvagnen så vi slapp hettan på nasip. När vi kom hem var det dags för eftermiddagsvila.