Vi fortsätter att bära fram våra offergåvor till Fredens altare. Varje dag sedan slutet av februari gör vi det. Vi bär fram ukrainska städer, ukrainska fält, ukrainska hamnar, ukrainska soldater, ukrainska djur, ukrainska åldringar, ukrainska barn… Vi tycker det är värt att göra det – för Freden. Vi lindar in gåvorna i vackert glanspapper av lögner, förhandlingar med ondskan, samtal med ondskan, bekvämlighet, leda (”hur länge ska man behöva höra om det här kriget?”), semesterdrömmar, ”moral” (”nej, vapen vill jag inte att vi ska skicka, jag är för Freden”). Och vi tycker att vi ”faktiskt har klistrat Ukrainas flagga på vår profilbild” i det ena eller andra mediet.
Och vi pladdrar hjärtlöst, verkligen helt hjärtlöst, om att ”räcker det inte snart, kan de inte ge sig, vad spelar Donbas och Krym för roll?” Och vi vet inte att kriget är verklighet nu, vi slår bort tanken, går inte in i den. Och efteråt kommer vi att säga ”vi visste inget” om all slakt, lemlästning, tortyr, förstörelse. Och under de år som sedan följer kommer vi att lägga skynke på skynke över det som hände och vi kommer inte att förstå när någon säger ”min dotter dog i kriget, hon var soldat”. Vi kommer att vika undan med blicken från den tomma ärmen på mannen som förlorat sin arm och mumla något om att ”det är hemskt med krig”.
Men nu är nu och Ukraina förblöder för vår skull, för vår lättjas och feghets skull, för vår dubbelmorals skull! Ukraina behöver vapen, mer vapen, bra vapen, moderna vapen! Ropa in ”fred” till den som just håller på att få benen avslitna eller huvudet avskuret! Och om vi skulle frysa lite i vinter så finns det filtar och tröjor.
Det enda meningsfulla vi kan göra är att stödja Ukraina i kampen mot den onde angriparen. Det minsta vi kan göra är att låta bli att lägga ut hinder för kampen. Och vi måste en gång för alla sluta ljuga och hyckla. Hellre skära av oss tungan.
Ytterst välgörande Bodil! Inga sentimentala ordflätor. Rakt på sak.
Som om inte världen skulle ha gjort något åt tidigare tyranner och folkmördare. Hitler! Mussolini! Stalin! Mao! Pol Pot! Jag ser namnen jag skrivit och tänker att världens gjorde väl ingenting åt någon annan än Hitler? Han ”självmördades”som vi vet, men det var mot slutet av det krig som fördes mot honom. Efter det sålde västalliansen ut halva Europa och lät Sovjetunionen härja där. Mussolini mötte sina banemän på hemmaplan. Mao levde lycklig i alla sina dar. Pol Post regim störtades förvisso – av vietnamesiska despoter. Ack, måtte Ukraina slippa ett sådant öde. Landet slåss mot svåra odds. Fredsivrarna står i vägen, tillsammans med Putin som predikat i ”ta tillbaka territorium”-ämnet och vill gå till historien. Det ska han få göra, men inte som han tänkt sig.
Tack Thomas – ja, jag skriker så högt jag kan och blir väl ”onyanserad”, men det finns inget nyanserat sätt att tala om folkmord.