Sedan många år har jag då och då tänkt på komifolket därborta på taigan strax under Ishavet. Ett slags drömtankar som mest handlat om språket och landskapet. Jag har tittat på bilder med skogar, ofta björkskogar, och klara vatten och fjärran snöfläckade bergskammar. Och jag har läst om språket och vet att det är ett finsk-ugriskt språk som hör till den permiska grenen. Språket har många kasus, säger jag helt kort eftersom jag nästan inget vet. Och sedan säger jag inget mer om komispråket som har med vetande att göra. I stället ruvar jag på det som ett av mina fantasispråk – ett guldfärgat ägg i ett rede i björkskogen vid den brusande forsen i sommarnatten. Och jag vet att jag aldrig kommer till Komi.
Men ibland har tankarna också handlat om en helt annan sida av landet, tankarna går då till det sovjetiska och ryska förtrycket. På kartan hittar jag namnen Vorkuta och Petjora och jag vet vad som fanns (finns?) där. Det här är platserna för några av Sovjetunionens mest kända (naturligtvis är de ändå knappast kända för sovjetiska läger talar man tyst om) koncentrationsläger. Här dog många av svält, umbäranden, tortyr…
Jag läser nu att komifolket håller på att russifieras: År 1926 var 92% i ”Republiken Komi” komier, 2010 var det 22,5%. Inte så få ryssar och ukrainare är ättlingar till överlevande koncentrationslägersfångar.
Hela landet har en knapp miljon invånare. Det är rikt på gas, olja och järn. Stora miljökatastrofer på grund av vanskötsel förtigs av dem som fattar besluten. Finns det någon räddning för detta land? När ska det Onda Imperiet som står med kängan i Komis ansikte falla sönder?