Tillbaka till Brno

Den 21 februari förra året bröt Miki och jag upp tidigt på morgonen och så for vi den väg jag nyss hade åkt i motsatt riktning genom Slovenien där tåget stannade i till exempel Krško, Sevnica och Laško och så i Celje som ni ser på den första bilden just där Savinja gör en krök.

Det var rätt tomt i tåget så vi hade egen kupé. Vid Spielfeld-Straß korsade vi gränsen till Österrike och till en början var det lika lugnt och tomt i tåget som i Slovenien, men någonstans kanske vid Graz blev det mer folk och dessutom byte av konduktör, från en trevlig till en otrevlig och jag blev tvungen att sätta på Miki hans brnjica/Beißkorb (”Beißkorb” heter det bara på österrikisk tyska, i Tyskland heter det ”Maulkorb” och det verkar ha något med inställningen till hundar att göra).

Så fort konduktören inte var i närheten tog jag av den och så höll jag på fram till Wien. Ganska tröttsamt för både Miki och mig. I Wien köpte vi biljetter till Brno och gick vi ut och luftade oss och sedan klev vi på nästa tåg. Efter någon halvtimme – utan intermezzon – passerade vi gränsen i Břeclav och så var vi i Tjeckien, där man också kan råka ut för brnjica-obehag, men den här gången gick det bra. Någonstans mitt emellan Břeclav och Brno, enligt min kamera vid Hustopeče tog jag en bild, en dålig bild, av det där berget jag brukar fotografera på den här sträckan.

Framme i Brno blev vi mötta på stationen av Rudolf, Alex och Federico (jag tror i alla fall det var alla tre). Och så gick vi väl och åt någonstans, undrar var, och så tog vi oss hem till Čápkova och ställde av min ryggsäck och gjorde lite annat. Miki fann sig snabbt till rätta. Och på kvällen var det dags för minneskonsert för René på Black Box Cafe i BuranTeatr. Mitt minne av den är ganska dimmigt efter elva timmars resa men jag visar några bilder, en jag redan visat men där vi alla med, fast inte Federico, kanske kom han senare. Miki var fri och sprang dit han ville och lekte lite med en stor vit hund. Och vi drack öl. Det går inte riktigt att berätta det här och jag gör det mest för mig själv för ordna mina minnen och minnesluckor.

Kommentera