Vi firar

Det är en råkall morgon, en den bistra Balkankylans morgon. Jag tror här är kallare än i Sydsverige idag. Men vi firar ute, för inne i rökdimmorna i Darkos trånga bar kan Miki inte andas och egentligen inte jag heller.

Vi firar att Đurđica åker till Turkiet på måndag (om allt går väl). Hennes dröm ska äntligen efter år av kamp och väntan gå i uppfyllelse. Hon har hunnit lära sig turkiska under tiden. Det blir en vecka, längre kan hon inte skrapa ihop pengar till och inte heller kan hon få Hajdi-vakt längre. Den senaste i raden – efter att andra svikit – som anmält sig som Hajdi-promenerare är Miro, en pensionerad polis. Nu undrar ni kanske varför jag inte åtagit mig det. Det har jag, men alla rundor skulle jag inte få till för mitt arbete och för att jag inte klarar Miki och Hajdi samtidigt. Hajdi är stark och vild. Miro är en av Dashs stamkunder och det är, som Đurđica säger, på Dash som man kan ordna allt. Dash är tillvarons inre motor. Det är här jag utan anledning blir presenterad för taxichaufförer, äventyrare och män som handlar med något. Det är här den helt omotiverade sorglösheten bor. Och det är här vi firar i travarica, uppsluppna ute i kylan.