Madeleinekaksupplevelser

Låt mig berätta något om mina två senaste madeleinkaksupplevelser. Den första är mycket vag men stark och handlar om lukterna i trapphuset här. För några dagar sedan när jag öppnade lägenhetens ytterdörr kom en svag lukt in i näsan på mig, men trots att jag inte alls hade kunnat beskriva för någon hur det luktade, så var jag helt säker på att jag varit med om den lukten tidigare och jag kände ett styng av sorg och saknad. Nej, lukten förband mig inte med något i tiden avlägset minne, utan med ett på ett annat sätt fruktansvärt avlägset minne. Känslan famlade och jag anade eller förstod att det var ett minne från Londi-tiden, ett minne från den första Londi-tiden här på Hvarska. Jag kände, jag vet inte hur, att Londi inte varit så gammal då än, när jag mötte den här lukten först. Lukten kom från en tid av lätthet och sorglöshet, men som minne kastade den hårdhänt ner mig i förlusten.

Den andra upplevelsen av det här slaget – fast helt annorlunda – kom över mig idag när jag gick från Miramarska mot universitetet längs smågatorna och fotvägarna som löper lite oregelbundet där. Just när jag rundade ett hörn mellan en fotväg och en liten gata, som jag inte vet namnet på, kanske heter den också Miramarska, fast det inte är samma gata som den stora raka Miramarska, kände jag igen mig på ett omstörtande sätt. Jag tog ett steg eller två tillbaka och tog en bild.

Jag kände igen det slitna hörnet eller den flagnande putsen eller fönstrens form eller luftrummet mellan husen eller något med trottoaren… Plötsligt var jag tillbaka i Greifswald i början av 1980-talet. Febrilt grubblade jag över gatans namn. Två av mina studenter bodde där då och jag hälsade en gång i hemlighet på dem och ingenstans skrev jag upp adressen för att inte riskera att kompromettera dem. Senare kom jag att misstänka att de nog hade ett uppdrag med mig och att de nog inte var i fara, i alla fall var inte jag faran. Märkligt nog har jag nu kommit på namnet på gatan: Steinstraße. Ja, och kanske ännu märkligare: när jag nu tänker på den där kvällen, den där trappuppgången med de slitna och sneda plattorna och den knarrande trätrappan, så grips jag av ett slags nostalgi eller vemod. Nu har ni alla möjligheter att missförstå mig, ja, dörren till missförstånd står vidöppen. Någon undrar om jag kanske tyckte att det ändå var ganska bra i DDR och om alla negativa beskrivningar av landet kanske är överdrivna. Nej, svarar jag, nej, det är inte det jag menar. Jag vill bara säga att livet är mycket större än diktaturer och ondska och att det jag håller av ur mitt östtyska liv hör till de där trånga undangömda nischerna. Som jag sa i ett annat sammanhang: det fanns kvällar, det fanns vänner, det fanns kärlek och längtan också där.

Kommentera