ett mörkt vyssjebarn

Idag är jag ensam i boet, men himlen utanför balkongrummets fönster är hög och blå och Vesna skickar mig bilder på Miki och vad han gör hemma hos henne. Nyss förstörde han med glad energi den nya bollen han precis hade fått i present.

1. 652d48b5-9047-4ac8-9c17-4ef89749b5e9

Här går jag igenom tentamensuppsatser och funderar över betyg. Mellan varven tar jag rast och läser dikter av Sirkka Turkka ur En hund i strumpbyxor, vackert mörka, ibland brutala, ibland lekfullt brutala, dikter med mycket död och djurdöd och vinter i skog och mark. Jag läser och skriver nu av en av dem jag hela tiden tyckt bäst om. Tyvärr blir radondragen inte som de borde, men boken går att båda köpa och låna. Och i boken ligger raderna där de ska.

Jag var ett mörkt vyssjebarn, alltid i mors famn, en åkerrot.
Ack, poeten arbetar, har hon
törnat emot någonting
ögonvrårna är så svarta.
My world is empty now, baby.
Jo jo, här sträcker vi alla på oss,
ruskar på oss, katterna, hundarna, hästarna
och diverse andra, med slutna ögon,
under stort ståhej.
Och himlen öppnar sig, snön yr, den täcker
oss, gårdsplanen, alla åren, månskenet.
Hundarnas gravar, hur ofta stod vi inte invid
gropen, smärtan så svår,
det var omöjligt att gråta, det gjorde så ont.

Blåsten slog en gång i väggen. Hårt.
Då gav du dig av, vackra öde.
Ack, hur skulle jag kunna glömma dig,
gropen, den svåra smärtan.

Översättningen från finskan är gjord av Maria Tapaninen och Gungerd Wikholm och jag kan inte låt bli att undra hur originalet kan tänkas låta. Och vad kan ”ett mörkt vyssjebarn” heta på finska?

Kommentera