En dag med Coetzee

Någonstans finns visst en brytpunkt (!) när det gäller vad jag klarar med min tillförsikt och energi i behåll. Och jag har passerat den nu. Så bräckligt är det. Men detta betyder inte att jag nu tänker klaga och jämra mig, det är bara ett slags liten bakre scenanvisning.

Dagen har rullat fram och försvinner nu strax runt hörnet. Miki är med Vesna och kommer tillbaka först sent ikväll. Vad jag har gjort? Legat på soffan, ätit något i köket, burit saker mellan tänderna hit och dit, gått igenom några studenttexter och så har jag läst. För några veckor sedan kom en bok hit från Kapstaden, från Rudolf. På bokens försättsblad finns ett underbart litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Boken kom efter att Rudolf och jag hade pratat på skype om Coetzee en kväll. Jag sa något om att jag blivit väldigt skrämd av hans The Lives of Animals i Elizabeth Costello – jag minns det som att de två böckerna är inne i varandra – och att jag tycker han är en oerhörd författare, men så fruktansvärd. Rudolf sa då något om att jag kanske kunde pröva något mindre grymt än The Lives of Animals och så sa han något om Disgrace, men jag minns inte riktigt vad. Och sedan gick en tid – det var kanske en vecka före benbrottet – och en dag när jag kom hem från universitetet mötte jag brevbäraren i trappuppgången och han räckte mig ett paket och i det fanns just Disgrace.

1IMG_5240

Och nu läser jag boken och häpnar på nytt över Coetzees sätt att skriva. Det är både iskallt och hett, som en sandödlas kallblodigt smidiga glidande genom het och flyktigt risslande sand. Oron finns redan på första sidan, oron från det fördolda, från det ännu inte skedda. Men han skriver så vackert att jag tillåter honom att skrämma mig ända in i märgen (!).

”He has always been a man of the city, at home amid a flux of bodies where eros stalks and glances flash like arrows.”

”The deed is done. Two names on a page, his and hers, side by side. Two in a bed, lovers no longer but foes.”

”The gossip-mill, he thinks, turning day and night, grinding reputations. The community of the righteous, holding their sessions in corners, over the telephone, behind closed doors. Gleeful whispers. Schadenfreude. First the sentence, then the trial.”

Nej, det jag citerar här ovanför hänger inte ihop, det är pärlor utan band. Allt hos Coetzee är allvar, även leken, kanske allra mest leken.

Och till min läsning fogar sig ett litet extra lager från mina upplevelser med Rudolf och hans vänner i Kapstaden förra vintern som var sommar. Jag känner igen platsnamn och vyer, förhållanden och ord och jag vet hur mycket en rand är.

5 kommentarer till “En dag med Coetzee”

  1. Elizabeth Costello tänker jag på som filosofi i skönlitterär form. Jag har gett bort den i present ett par gånger för att jag ville dela med mig av den. Häromåret ville jag slå upp något i en av novellerna och upptäckte att den inte sade det jag mindes – jo delvis, men inte så tydligt som jag hade bestämt mig för att minnas det. Svindlande. Jag borde läsa om den någon gång. Då kanske jag också skräms av The Lives Of Animals (som också skakade om mig första gången).

    Disgrace skrämde mig däremot så att den dök upp i en mardröm, fastän jag inte läst den utan bara recensionen och sett omslaget. Inte heller hade jag lärt mig hur man uttalade författarens namn så i min feberliknande dröm såg jag omslaget och kände ”kwetsee… kwetsee…” djupt nere i strupen. Jag längtar efter att läsa allt av Coetzee men den här bävar jag för. Det kanske jag inte borde?

  2. ”Disgrace” är mycket skrämmande och har en sträng av det förfärliga ur ”Lives of Animals” i sig också, förutom ett slags ödesmättad och intuitiv överblick över Afrikas kolonialhistoria, de vitas slagna timme… och mycket annat, allt skrivet så otäckt vackert… Och ja, namnet funderar jag också på – inte i drömmarna dock – och jag laborera med två varianter, en med ö och en med o (franskt ou)… Tack, för din spännande kommentar!

  3. Tack själv, nu låter Disgrace så lockande som den borde göra.
    Jag vill inte överdriva inverkan av ditt brutna ben som jag tror kommer att läka väl, men du har ju en olycksbroder i Coetzees Slow Man som jag också tyckte mycket om.

    Jenny B

  4. (Det har du kanske redan noterat själv och jag har bara missat det. Ursäkta att jag drar in Paul Rayment och drar uppmärksamheten till ditt fina läkande ben.)

  5. Jenny, jag tror inte jag klarar mer än en bok av Coetzee i taget. När jag har läst ut ”Disgrace” – det blir nog idag eller imorgon – så kommer jag att läsa något av någon annan. Här ligger ett par böcker på rad på tur. Men tack för förslaget!

Kommentera