Sedan någon gång igår vid middagstid och fram till för kanske en timme sedan har jag levt i en skriande kris på grund av ”kromp”. ”Kromp" är ett samlingsnamn för allt det där som kan dränera en människa på kraft och fylla alla kanaler som leder inåt med panik. Kromp rör otäcka upplevelser med försäkringar-skatt-datorer-internet-elektricitet-lagar-hierarkier-statsgränser. Jag kommer aldrig mer att plocka ut någon av deluppenbarelserna ur kromp, för då sänker jag garden för mycket och huggen träffar från alla håll. Kromp kommer i fortsättningen alltid hållas strängt och oisärtagbart hopbuntad till just kromp.
Kanske är jag inte fri än, kanske hugger kromp snart tillbaka igen, men just nu verkar det som om jag kommit förbi slukhålet. Jag flåsar tungt lättad. Och låter Miki blänka med vitögat i mitt ställe.