För vår resa söderut valde jag ut Freising som anhalt efter Naumburg. Avståndet är inte så stort, men med vår Quer-durchs-Land-Ticket, som man bara får åka regionaltåg med, var det kanske på gränsen för Miki. Men vi klarade det och jag har glömt de flesta nästan-katastroferna från den sträckan. Minnets tvillingbror glömskan suddar flitigt och mjukar upp kantigheterna. Jag valde Freising för att staden inte är så stor (44 000) och för det ändå är en riktig stad med historia och stadsliv. Vi nådde visserligen inte upp till Domberg med Dom St. Maria och St. Korbian, men vi såg mycket av centrum längs Obere och Untere Hauptstraße.
När vi steg av tåget ganska utmattade kom vi först lite fel på grund av stora ombyggnadsarbeten med jättelika klargula kranar. Vi gick lite hit och dit över olika broar och tittade ner i floden Isar eller något mindre vattendrag. Det var hett men inte lika mördande som i Naumburg, då och då kände man en lätt fläkt. Jag frågade den ena efter den andra efter vägen till Bayrischer Hof, där vi skulle bo, och så småningom nådde vi Marienplatz med Rathaus och Stadtpfarrkirche St. Georg och mitt på Marienplatz stod en Mariensäule, som sig bör i en bayersk stad.
Vi hittade vårt boställe strax intill och jag krängde av mig ryggsäcken i rummet och tvättade händerna och gav Miki mat och vatten. Och så var kvällen i staden vår. Vi gick längs Untere Hauptstraße till dess slut och fann en passande plats för mig att inta min kvällsmat på, nämligen Wirtshaus Weißbräu Huber eller snarare dess Biergarten. Nej, jag ska inte berätta vad jag åt eller drack, men så här såg det ut från vårt bord.
Efter maten gick vi en runda och kom att passera över diverse små broar igen. Plötsligt fylldes luften av dånet från stadens kyrkklockor. Bara bayersk-katolska kyrkklockor kan låta så. Jag kände igen det stormande ljudet från barndomens somrar.
Miki, som egentligen sällan är törstig och oftast bara tar ett par sparsamma klunkar när jag serverar honom vatten, fann en brunn som måste ha haft ett särskilt vatten eller så var det spännande att hänga huvudstupa från kanten. I alla fall drack han länge där och krafsade expertmässigt med ena framtassen i vattnet för kontrollera något och i vattnets spegel såg han kanske sitt ulliga huvud.
Det blev läggdags och vi sov som stenar fram till morgonen. Före min frukost gick vi en runda ”åt det andra hållet” och hamnade nästan genast utanför staden på en väg i en bok- och lönnskog längs en stig som sökte sig allt högre. Ja, vi gjorde en mini-bergsbestigning innan vi vände tillbaka till Bayrischer hof och mitt frukostbord på gården på baksidan.
