Naumburg är en stad som intar en särskild plats i mitt medvetande, ett medvetande som ligger inbäddat i det undermedvetna. Innanför sina murar håller den medeltiden i ett fast grepp. I domen kan man finna den undersköna Uta högt upp i halvmörkret bredvid sin man den kraftfulle Ekkehard. Jag såg dem inte denna gång för jag reste med Miki som ju är hund och inte släpps in i kyrkor, men andra gånger har jag sett dem. Vi fick nöja oss med de små monstren som tittade ner från ytterväggarna.
Och domens mäktiga yttre stod oss också fritt att uppleva: tornen, de höga gotiska skeppen och den låga romanska delen som liksom verkar ha sina sannaste rum under marken i det kyrkliga undermedvetna.
Naumburg ligger i Sachsen-Anhalt inneslutet i Tysklands nordligaste vindistrikt. Här är varmare än man tror det kan vara – mycket sol, lite regn och nu när vi var på besök var det hett, 28° i skuggan klockan sju på morgonen.
Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom. Vad gör han i Naumburg egentligen och varför hade han glömt min bokning av rummet bredvid duvslaget?
Frukosten åt vi bland förtorkade oleandrar under vinrankor med mogna druvklasar. Miki försökte jaga eller snarare fånga en katt. Men nej.
Ovanför vinrankorna stack höga korsvirkestorn upp och hur långt vi än gick genom staden tycktes vi aldrig komma ur den medeltida kärnan.
Inför färden söderut tog vi den lilla pinglande historiska spårvagnen utmed stadsmurarna till stationen. Hettan satt på alla de tomma platserna i vagnen. Svettpärlorna droppade sakta ner på kläderna. Detta är en resa, tänkte jag.