Sedan imorse är jag tillbaka i Zagreb och på sätt och vis är jag redan inne i mina vanliga hjulspår, jag drack till exempel kaffe med Đurđica på Simpa imorse och jag fick russin i present av Marijan i grönsakshandeln. Men ändå är jag inte riktigt tillbaka. Det känns tomt efter Rudolf och efter Afrika och resan surrar ännu i huvudet.
På hemvägen såg jag mycket mindre av landskapet från flygplanet än på ditresan, för jag hade ingen fönsterplats och damen vid fönstret stängde tidigt den lilla luckan. Medan vi for över Afrikas horn i kvällningen tänkte jag därför i stället tillbaka på soluppgången från resan ner. Jag tog då en bild som inte visar mycket, men som när jag ser den ger mig en mycket stark och ändå svårdefinierbar känsla. Är detta den ursprungliga jorden? Den första solstrimman över Afrikas horn.
Ja, nu har jag redan kastat mig tillbaka i tiden, så jag fortsätter och plockar ut några bilder, inte alls på måfå, men åtminstone skenbart utan sammanhang. Jag minns första dagen då Rudolf och jag gick ner till havet strax intill där han bor. De mäktiga tre bergen Taffelberget, Lion’s Head och Signal Hill bygger upp sin karakteristiska linje mot himlen och vågorna rullar in, människorna sitter i sanden eller vadar i strandkanten. Och jag vet hur kallt vattnet är.
Jag tar fram en bild på mitt favoritträd som blommar så ymnigt och starkt i brandgult och rött – brandrött. Kanske vet någon av er trädets namn?
Och så ser jag mig själv gå ut ifrån Rick’s Bar i vidbrättad hatt som jag lånat av Susanne.
Till sist tar jag fram en bild jag ”smygtog” på Rudolf och Susanne den där dagen i Stellenbosch…
Detta är nu minnen.
Jag tycker om dina berättelser och dina minnen. Människor med kroppen mot jorden är intressanta.
Tack!