Jag vill göra en omläsning av ytterligare ett kapitel i Karl-Markus Gauß’ De döende européerna (översättning Per Nilson, förlag Perenn). För någon månad sedan läste jag ju om kapitlet om sefarderna i Sarajevo och det berodde väl på att jag just för första gången satt min fot i Sarajevo och att jag med vidöppna ögon rest med tåg genom det bosniska landet. Det blev en rad texter av den omläsningen.
Märkligt nog finns så många som tre av de fem europeiska folk som Gauß beskriver i sin bok här på Balkan och det fjärde kommer dessutom härifrån. Och nu lever jag här sedan år och har på det viset flyttats närmare innehållen i Gauß’ texter. I dagarna vill jag läsa om kapitlet ”Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner”. Nej, jag har inte varit i Makedonien – eller jo, men det var när landet var en del av Jugoslavien och min läsning nu har inget med den resan att göra. Jag vill läsa om arumänerna igen för att jag vill komma närmare Balkan på ett nytt sätt. Och kanske kan jag någon gång resa i det spår som kapitlet lägger ut. Även om jag vet att det är mycket långt till Makedonien…
Arumänerna finns i Makedonien, Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien, men enligt Gauß är Makedonien det land där de behandlas bäst, även om det inte alltid betyder att de behandlas eller behandlats väl. Gauß möts på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.
Jag går in i det andra underkapitlet och läser på nytt de suggestiva raderna i dess inledning:
Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.
Det står att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och att man antar att de idag kan vara ungefär en halv miljon tillsammans, fast enligt Gauß är de sannolikt fler. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. Och här får ni läsa raderna om den makedonska statens sätt att förhålla sig till dem:
Endast Makedonien, en ung stat som inte direkt åtnjuter internationellt anseende, har hittills varit berett att tillerkänna dem status som folkgrupp.
Och texten fortsätter:
Och ändå fanns det grekiska ministrar, serbiska akademiledamöter, mottagare av det bulgariska statspriset, albanska folkhjältar, rumänska fotbollsstjärnor och bankdirektörer i Wien som var arumäner.
Och lite längre ner på samma sida läser jag:
I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.
Det är något häpnadsväckande, ja, heroiskt med denna text, som berättar om ett nu skingrat och nästan bortglömt folk som en gång, för egentligen inte alls så länge sedan, var bland de kanske inflytelserikaste i Europa. Jag grips av ett stilla rus. Jag måste till platserna, där arumänerna ännu lever.
Jag avslutar dagens text – det blir alltså fler om arumänerna – med en bild från byn Molovište, bokens mest suggestiva bild. (foto Kurt Kaindl, bilden beskuren)
Fint att du skriver om Gauss’ spännande bok – kanske kan det få någon att intressera sig för minoritetsfolkens historia och nuvarande situation.
I julaftonens upplaga av ”Der Standard” som tar flera dagar att läsa med alla sina djuplodande artiklar om kultur, ekonomi, politik, samhälle och religion hittar jag en artikel som heter ”Rueckkher nach der Vertreibung vor 524 Jahren”. Det handlar om en ung bosnisk kvinna som dragit nytta av en ny spansk lag som medger att avkomlingar till de sefarder som fördrevs 1492 kan söka och beviljas spanskt medborgarskap. Elvaåriga Lea Maestro flydde med sina föräldrar från Sarajevo 1996 och har efter en hel del släktforskning kunnat påvisa sin härstamning från de fördrivna spanska judarna.
Lea berättar att hennes farföräldrar talade ladino och att hon själv åtminstone förstår en del. För någon månad sedan i samband med en judisk begravningshögtid i Stockholm träffade vi en man som påstod att han var en av kanske fem personer i Sverige som behärskade ladino och att han jobbade med att försöka sprida förståelsen för språket.
Gauss’ bok, Leas berättelse och vårt möte med den sefardske språkläraren ger oss titthål tvärs igenom dagens kaos rakt in i en förfluten europeisk historia. Min mening är att om minnet och kunskapen om detta förflutna försvinner så försvinner också väsentliga delar av den europeiska identiteten som redan nu är i grunden hotad.
Tack Bengt, för din intressanta kommentar här. Jag har också hört eller läst om att det finns några få sefarder som kunnat ”återvända” till Spanien. Jag är djupt tagen av det sefardiska ödet och för några veckor sedan – eller var det månader? – grävde jag omkring i Gauß’ bok efter deras historia med det nya perspektiv jag fått efter att ha vistats i Sarajevo under några mycket intensiva dagar i september. (Förresten lyssnade jag på Gauß här i Zagreb någon gång i början av 2014.)
Och nu är jag alltså på nytt inne i det arumänska kapitlet. Jag läste det och skrev om det här för kanske sju eller åtta år sedan, men nu läser jag det med nya ögon, för även om jag inte alls bor så värst nära Makedonien, så gör sig Makedonien påmint här på ett helt annat sätt än i Sverige – och både Kroatien och Makedonien är Balkan. Det mesta rödvinet jag köper är makedonskt och många taxibilar kör sedan ett år omkring med reklamskyltar för en makedonsk restaurang som ligger några kvarter bort. Och tittar jag på väderleksrapporten på tv så är Skopje en självklar väderstation. Ja, så nu vill jag läsa om arumänerna (varje gång jag skriver ”arumän” blir jag rättad till ”rumän”, så tröttsamt) med min nya blick och eftersom Gauß främst eller nästan enbart skriver om dem i Makedonien, så blir det makedonska arumäner jag ägnar mig åt. Även om jag läst alltsammans förut så är jag oerhört nyfiken på vad jag kommer att finna i texten.