Det går alltid att drömma om Ilica, eller ja, att drömma vid Ilicas stränder eller trottoarer. Jag vet ingen gata som ringlar så skönt och milt betvingande som denna. Spårvagnsspåren blänker framåt och kröker lätt och känner du gatan, vet du att den snart kröker tillbaka och att denna böljande rörelse fortsätter ända ut till Črnomerec. Den bästa farkosten här är en spårvagn, men gå kan du också förstås och du känner den gamla undankrupna flodens andning i Ilicas buktningar.
Och ljuset är helt eget här. Allt är miniatyr, men ändå stort nog för oss alla och rörelsen pulserar och ger liv och längtan. Våra steg fjädrar lätt och vi ska någonstans. Gatan bär oss.
Fast Ilica är inte en gata, Ilica är en resa och du känner färdriktningen så snart du tagit in dess lopp med blicken.