Munter klagan

Samtidigt som den här veckan är som en häst som gång på gång stegrar sig och som jag dessutom envisas med att rida barbacka på, faller hela tiden nya stockar och grenar på min väg och sällar sig till dem som redan/ännu ligger där obortröjda. Nu vill jag i ett försök till magi eller exorcism räkna upp de här stockarna och grenarna. Ni kommer att häpna över hur alldagliga och åtminstone skenbart harmlösa de är. Fast anhopningen är inte harmlös, håll den stregrande hästen i minnet. Den kräver all min energi. Till uppräkningen: jag har ännu inte fått tag i min porezna kartica (skattekort?) och det är på något obegripligt sätt bråttom (efter fem år!), jag behöver sedan igår ett ”bostadskort”(?), mina glasögon har tappat den där ena ”saken vid näsan”, min skrivare spottar ut pappren på fel ställe och visar en högröd knapp, man knackar bort bitar av den fallande fasaden så hårt att hela lägenheten stundtals blir till ett enda stort bankande, försök att arbeta därinne, om ni kan!, jag har glömt att maila både x och y fastän det var bråttom, jag ligger efter med två eller tre recensioner, jag har inte skickat in pappren på min "EU-handel", jag har fått ett papper med en obegriplig kod som tvingar mig till ett avläset postkontor inom fem dagar…

Men nyss inträffade något som kanske är en vändpunkt. Jag gick in till optikern i kvarteret och han satte genast på en sådan där näsvinge på mina glasögon. Detta kan betyda en ny riktning! Nästa steg blir att gå in på ”kompjuter usluge” i bortre änden av gatan här. Det var där man för två eller tre år sedan lät mig betala för en reparation av skrivaren (ja, samma skrivare som nu, fast nu är den äldre) genom att köpa en flaska rakija. Kanske ljusnar det.

Kommentera