Ja, sommar och ingenting särskilt händer här utom en rad små saker, som kanske är bäst obeskrivna. Jag undrar hela tiden när terminen ska ta slut, den både är slut och inte, hela tiden ramlar det in nya saker att göra. Jag gör dem lite långsamt. Och Londi vilar på olika ställen ibland i skuggan, ibland i solen.
Igår kväll var jag med några vänner på l’Istituto Italiano di Cultura här i Zagreb för att vara med om invigningen av en konstutställning med verk av Agostino Ferrari. Utställningen är en del i ett större projekt. Så här bland annat skriver italienska kulturinstitutet på sin hemsida:
In occasione del semestre italiano di presidenza europea, l’Istituto Italiano di Cultura di Zagabria presenta il progetto espositivo di arte contemporanea CONFINI, linguaggi, spazi, cose, persone, ideato e curato da Martina Corgnati.
Il progetto CONFINI coinvolge quattro grandi artisti italiani di fama internazionale, che esporranno, a rotazione, alcune loro opere nella sede dell’Istituto Italiano di Cultura.
(Med anledning av halvåret med Italien som ordförandeland för EU presenterar Italienska Kulturinstitutet i Zagreb utställningsprojektet med samtida konst under titeln GRÄNSER, språk, rum, ting, personer i Martina Corgnatis regi.
Rrojektet GRÄNSER involverar fyra stora italienska konstnärer med världsrykte, som, enligt ett rullande schema, kommer att ställa ut några av sina verk på Italienska Kulturinstitutet.)
Hela texten – på italienska respektive kroatiska.
Agostino Ferraris del av utställningsprojektet heter Interno – Esterno:
(något beskurna)
I den ena kanten av vår torra knastrande džungla tvärs över gatan från där vi bor finns ett plommonträd med röda frukter och så finns det ett björnbärssnår. Det speciella med de här björnbären är att de är blåa. Är detta verkligen björnbär?
Jag har smakat på dem och jag tycker nog att de smakar väldigt björnbärsaktigt och saften har en stark mörkröd färg och en sådan saft har väl vanliga björnbär också?
Man kunde nästan tro det med tanke på att säkert närmare hälften av alla kulturevenemang jag varit på under den senaste tiden har haft med Portugal eller det portugisiska språket att göra. Det mesta kommer genom Instituto Camões här eller närmare bestämt från Soraia Lourenço som håller i trådarna på ett suveränt sett.
Igår kväll var jag/vi och lyssnade på den portugisiske pianisten Júlio Resende, som spelade fadoinspirerad jazz på Vip Club här i centrum.
Hans framträdande här i Zagreb var helt improviserat i den bemärkelsen att det bara var några dagar sedan han, som från ingenstans, hörde av sig till Soraia och sa: Jag skulle vilja spela i Zagreb nu, kan du ordna en lokal? Jag spelar gratis. Så Soraia hon ordnade förstås.
Jag lyssnade som i en dröm eller till en dröm, kände främlingsskap och tät förtrollning i en märklig blandning. Band och flytande frihet i mörka vågor.
Allra sist spelade han ”Barco Negro”: Lyssna!
Spårvagnsfärderna här öppnar då och då en dörr till en lite grovkalibrig medmänsklighetens värld. Minns ni mokro je-episoden? Här ska ni få höra något lika bra:
Förra eller förrförra veckan satt jag på treans spårvagn på väg till en tentavakt. Det var rätt varmt ute och inne. Trean har ingen luftkonditionering och det var trångt, så av- och påstigningar blev ibland lite komplicerade. På hållplatsen Miramarska ser jag en gammal man mödosamt ta sig fram på kryckor mot spårvagnen, som just är på väg att ge sig av. Då hörs två starka röster som i kör ropar ”Čekajte” mot chauffören, ja, mot hela vagnen. Två kvinnor, en medelålders och en ung, kanske mor och dotter, störtar fram mot dörren som är på väg att stängas, kastar sig nerför trappan och tränger upp de halvstänga dörrarna. ”Čekajte!” När de tagit mark griper de glatt och bestämt tag i mannen från varsin sida och baxar upp honom för trappan med några snabba och kraftfulla rörelser. Muntert pladdrande föser de undan en sittande ung man och låter den gamle sätta sig på den nu lediga platsen. Klart!
Nej, detta är inte den spårvagnen. Den här bilden tog jag en dag då vi åkte med öppna dörrar.