Humaniora på det sluttande planet

För några dagar sedan publicerades en artikel i DN om den för inte så länge sedan inledda massakern på språken vid Göteborgs universitet. Artikeln är skriven av Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet och känd debattör av utbildningsfrågor.

Enkvist börjar med den här lägesbeskrivningen:

Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet står i begrepp att lägga ner ämnena klassisk grekiska, italienska, ryska och fornkyrkoslaviska från och med 2013. Tidigare har man bland annat lagt ner nederländska, bulgariska, tjeckiska, polska och hebreiska. Ytterligare nedläggningar kan inte uteslutas.

Om det är något av språken som klarat sig undan yxan i den här nedhuggningen vet jag inte, men det som inte skett än kommer sannolikt att ske inom ett eller ett par år. ”Nedläggningar brukar presenteras som en del av ett kvalitets- och förnyelsearbete”, fortsätter Enkvist beskt några rader längre ner. I sådana här sammanhang är språket naturligtvis orwellsk newspeak för något måste man ju gömma sig bakom när man bit för bit kastar kulturen på sophögen. Newspeak som det nya stora språket hotar bakom nästa hörn.

Enkvist frågar sig och oss vad vi egentligen ska ha universiteten till och hur de förtillfället gällande målen speglas i medeltilldelningen och vad detta kan få för följder:

Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Den sista meningen i citatet ovan är värd att läsa två gånger.

Enkvist kastar sedan en blick över de förändringar vad gäller universitetsutbildningar som sker på olika håll i dagens Europa:

Universiteten i hela Europa genomgår en kraftig och snabb förändringsprocess på flera plan och präglas numera av byråkratisering, politisering och kommersialisering.

Och så pekar hon på den allt sämre skolunderbyggnad som studenter i många europeiska länder har att utgå ifrån när de påbörjar sina universitetsstudier:
Dessutom har den ”moderna” pedagogiken i skolan lett till att studenterna kommer till universitetet med mindre förkunskaper. I så olika länder som Sverige och Spanien är erfarenheterna förvånansvärt lika även om det finns gradskillnader.

Här måste jag kasta en sidoblick mot det jag upplever på universitetet här i Zagreb. Kunskapsnivån hos humaniorastudenterna är vad jag kan se betydligt högre än i Sverige och det är något som sannolikt har sin rot i själva inställningen till studierna och möjligen en bättre skolbakgrund (inte så mycket nivellerande och trist "lek" i skolan får man anta). Om man jämför just Sverige och Kroatien tror jag att det går fortare utför i Sverige med humaniora på grund av den sedan ett antal decennier cementerade antiintellektuella hållningen kombinerad med ett slags aningslös belåtenhet med denna. Tekniskt-naturvetenskapligt står vi kanske ännu på fast mark, men verkligen inte när det gäller humaniora. Där finns i Sverige det sluttande planet. Men nu tillbaka till Enkvist. Hon kommer i sin artikel så småningom in på en nyligen utkommen bok av den spanske litteraturvetaren Jordi Llovet. ”Adiós a la universidad. El eclipse de las humanidades”, heter boken. Så här skriver Enkvist bland annat om den:

Författaren hävdar att det under utbildningens historia i västvärlden aldrig tidigare förekommit en sådan brist på intresse för språket självt som medel för kunskap och tänkande. På bara någon generation har ett mentalitetsskifte ägt rum som innebär att intellektuellt liv nedvärderas, menar han.

Enkvist kommer sedan in på den så kallade ”Bolognaprocessen” (när jag hör det ordet tänker jag aldrig någonsin på Bologna som är en underbar stad) och om försöket att skapa ett slags enhetlighet bland universitetsutbildningar i Europa. Nå, detta försök går att kommentera så här:

Man ville dessutom förbättra kvaliteten och understryka den speciellt europeiska dimensionen av högre utbildning, men av detta har det inte blivit mycket. För många universitetslärare innebär ”Bologna” det synliga beviset på att ekonomer och byråkrater har tagit makten över utbildningen.

Efter det kommer Enkvist tillbaka till Llovets bok och säger då bland annat detta:

Han kritiserar nämligen både vad som kan kallas höger- och vänstertendenser inom utbildningsvärlden. Han påpekar att universitetsvärlden är genompolitiserad, vilket är speciellt tydligt vid utnämningar. Llovet har också ägnat mycken tid och kraft åt att stödja de spanska studentprotesterna mot ”Bologna”. När han uttrycker besvikelse över studenternas svaga förmåga att argumentera och deras bristande intresse för intellektuell utveckling kan ingen därför anklaga honom för att vara avskuren från den unga generationen.

Och så kommer hon tillsammans med Llovet till själva kärnan av detta med humaniora:

Llovet menar att klassiska språk och dialog som undervisningsform fortfarande är kvalitetsfaktorer inom humaniora, att humaniorans grund är kunskap om språk, historia och äldre litteratur och dess uppgift är att bevara arvet från det förflutna, upprätthålla en kulturell nivå och utbilda personer som kan delta i det offentliga samhällslivet.

Och så får vi läsa lite om den politiska korrekthetens husbocksartade effekter på humanvetenskapernas bärande bjälkar:

Det politiskt korrekta har blivit en så stark påtryckningsfaktor att det påminner om McCarthyismen på 1950-talet i USA, med det ironiska tillägget att det brukar vara samma personer som ondgör sig över McCarthyismen som nu genomdriver det politiskt korrekta. Llovet har gått igenom titlarna på de doktorsavhandlingar som lagts fram vid hans eget universitet och konstaterar att ämnena blivit mer banala.

Vi ställs också inför en beskrivning av förytligandet av bedömningen av universitetslärarnas forskarmeriter och inför ett mer produktions- eller genomströmningsorienterat förhållande mellan lärare och student:

Lärarna bedöms allt oftare på listor av publikationer av personer som inte har tid att läsa texterna i fråga utan litar till olika tidskriftsredaktörers omdöme. Trenden mot ökad utvärdering, menar Llovet, är inte något tecken på myndigheternas intresse för kvalitet utan på deras misstro. Dagens universitetslärare har därför en historiskt ny relation till administrationen och till statsmakterna. Även till studenterna har de en ny relation, eftersom de har fler studenter än någonsin men allt färre ”lärjungar” – det vill säga studenter som vill lära sig det som lärarna kan.

Och så kommer vi tillbaka till språkets betydelse för studier i humaniora:

Llovet menar att god universitetsundervisning kan beskrivas som att lärare och studenter gemensamt och opartiskt studerar världen med språket som redskap. Om studenterna inte i förväg utvecklat ett väl fungerande språk är det omöjligt att studierna kan hålla en hög kvalitet. Universiteten vågar emellertid oftast inte kräva de nödvändiga förkunskaperna och föredrar att erbjuda stöd, stöd för uppsatsskrivning, teknikstöd och pedagogiskt stöd för lärarna, allt aktiviteter som dränerar resurser från de ämnen som studeras.

Nu har jag läst högt för er en stund och stoppat in lite av mitt eget här och där. Här är artikeln för den som vill läsa utan mina kommentarer – buona lettura!

För övrigt har den destruktiva hanteringen av språken vid Göteborgs universitet en parallell i det som sedan några månader sker med den skönlitterära översättarutbildningen vid Södertörns högskola. Också där smetar man tjocka lager av newspeak över förloppen för att dölja sakernas eländiga tillstånd.

4 tankar om “Humaniora på det sluttande planet

  1. Mycket bra debattinlägg av Enkvist och mycket bra summering. Mille grazie.

    Svenskt kultur- och utbildningsväsen är en tragedi på många plan. Vår äldsta dotter börjar ettan till hösten. På upptaktsmötet talades det mest om att bibringa eleven ”tillit” och ”självkänsla” och sådant. Inte ett knyst om klassisk kunskapsförmedling. (Och katederundervisning är som bekant ett skällsord.) Som om inte språkkunskaper vore själva grundförutsättningen för just den sortens själsförmågor man så fromt avsåg uppnå?

  2. Hej Ola,
    nej, det är ju meningslöst och dessutom lögnaktigt att erbjuda de unga tilltro till den egna förmågan om man inte gör något konkret för att denna förmåga ska vara något att lita på.

    Här i Kroatien ser det fortfarande lite bättre ut, men det är väl just fortfarande…

  3. ”att humaniorans grund är kunskap om språk, historia och äldre litteratur och dess uppgift är att bevara arvet från det förflutna, upprätthålla en kulturell nivå och utbilda personer som kan delta i det offentliga samhällslivet”.

    Tack för länken- jag fastnade för många delar i Inger Enkvists artikel – och kanske främst för raderna ovan. Jag skräms av utvecklingen och hoppas att debatten går vidare. Tack för att du skriver om detta så viktiga ämne.

Kommentera