En nallehistoria

Nu har jag låtit den här höstens andraårsstudenter skriva om ett barndomsminne för jag vet att ett sådant ämne kan ge fina texter. Detta är en som jag tycker särskilt mycket om. Tack Helena!

Som barn hade jag en nallebjörn som jag tog med mig varthelst jag gick. Den hade inget fast namn men hette ömsom Ana, Tea, Marija, Karlo och Filip. Den bytte även kön. Ibland var den en hon och ibland en han. Eftersom den under största delen av tiden hette Ana, ska hon kallas så i uppsatsen. När jag för första gången såg teddybjörnen blev det kärlek vid första ögonkastet. Vi visste båda att Ana skulle bli min bästa väninna. 

Men Ana var mycket gammal. Hon hade varit min mammas teddybjörn när hon var liten och hon var fylld med halm och spån. Flera gånger ville mina föräldrar köpa en annan nalle och kasta bort Ana  därför att hon inte gick att tvätta så bra. Ändå räddade jag henne. Från det ögonblick blev vi oskiljaktiga. Ana gick med mig på dagis, promenerade när jag promenerade, åt när jag åt och sov när jag sov, det vill säga hon ville aldrig sova.

Eftersom Ana var mycket ömtålig och hade många plåster på kroppen, måste jag ta väl hand om henne. Trots allt hände det en gång att jag inte hade varit tillräckligt försiktig och nallebjörnen skadades. Jag lekte i trädgården utanför huset med Ana och mina dockor. Plötsligt hörde jag ett skall och visste strax att det var grannens hund som kallades för Chipsi. Jag rafsade tag i Ana och började fly. Eftersom jag sprang för snabbt, tappade jag henne. Nallebjörnens huvud lossnade, föll av och började rulla runt i gräset. Utanför huset stod inte bara Chipsi men också en äldre pojke som alltid retades med mig och andra barn. Han såg hur Chipsi snappade åt sig huvudet och hur jag förgäves sprang efter hunden och försökte fånga den. Naturligtvis började han skratta och jag gråta. Efter några minuter hände något överraskande. Pojken grep hunden och befriade nallebjörnens huvud. Trots att Ana var räddad, kunde jag inte sluta gråta. Det gjorde jag först när jag kom hem och mamma sydde fast huvudet på Anas kropp. Då insåg jag att nallen var säkrare hemma. Från det ögonblicket satt teddybjörnen bara hemma i bokhyllan och lyssnade på mina berättelser och sagor.

Helena Dobrosavljević

2 tankar om “En nallehistoria

Kommentera