Resa i Dienstabteil

Ursäkta bilden, men jag vill ändå ha med den som (suddigt) bevis. När Londi och jag skulle åka tillbaka från Slovenien i tisdags kväll steg vi på i Dobova, den slovenska gränstationen där det brukar vara fullproppat med beväpnade gränsvakter. Den här kvällen var det mer stillsamt. Visst såg jag spridda grupper med uniformerade män och kvinnor, men tåget vi klev på var ju på väg ut ur EU, så det var väl inte så noga med kontrollerandet. På dörren hängde en skylt som sa Siegen-Zagreb. Siegen ligger så vitt jag vet någonstans i Rhenlandet och är väl inte någon särskilt stor stad, konstigt att ha det som utgångsstation men det finns väl något skäl.

I alla fall gick vi in i första bästa tomma kupé. Jag satte mig och Londi la sig på golvet. Efter en stund strömmade den vanliga passkontrollgruppen in och besåg våra pass. Och strax efter att tåget satt sig i rörelse kom konduktören och godkände våra biljetter. Just när han lämnade oss fick jag syn på skylten i fönstret till vår kupé. ”Dienstabteil / Kein Eintritt” stod det och ”Service compartment No entrance”. Vi är tydligen i tjänst här, Londi och jag, tänkte jag lite förstrött (den slovenska dagen hade varit fylld av mat och vin och bakverk och dimma och berg och jag var lite trött), så vi satt kvar. När vi ungefär fem minuter senare kom till Savski Marof på den kroatiska sidan vällde det in en ny grupp gränsvakter, den här gången med rödvitrutiga emblem. Mitt pass stämplades och Londis betittades. Så gick de ut och en liten stund senare kom biljettkontrollören och gjorde sina yrkestypiska gester. Ingen sa något om vårt kupéval. Vi var helt klart i tjänst på det här tåget Siegen-Zagreb.

7 tankar om “Resa i Dienstabteil

  1. Du måste ha gjort ett gott intryck, Bodil.
    Nu har du alltså lagt ytterligare en tjänst till alla uppdrag du redan har. 😉

  2. Det är den mentaliteten jag gillar i södra Europa. Folk är mer avspända. Jag vet inte varför men tycks nordeuropéerna har något analt över sig. Eller så var de rädda för Londi?

  3. You made an impressive team,Bodil & Londi!Good opening for a book.Thrilling from the first line!Many questions arise: for whom is the lady working? Expecting trouble (accomanied by a dog)?

  4. Gustaf,
    det där ”sydländskt” avspända möter jag inte särskilt ofta här, inte när det gäller polis- och gränssaker. Då man närmast dubbelanal här, allting hålls fast och kontrolleras in absurdum. För årets arbetstillstånd (jag har alltså ett arbetskontrakt) har jag suttit omkring i poliskorridorerna fem gånger och väntat framför anonyma bruna dörrar i Kafka-korridorer. Här skildras en av turerna.

    Kanske såg de inte det där med kupén som sin uppgift, deras ansvarsområde var kanske strängt kringgärdat: titta på pass, biljetter och människor (och möjligen hundar).

    Hej Vanja,
    ja, visst är Londi och jag ett team. Och vi klarar förstås också en sådan här Dienst.

  5. Det ligger mycket både i Gustafs och Bodils egna uppfattningar. Nog är det mera slappt här nere i jmf med t.ex. Sverige, ”schlampig” säger man i Österrike och ”Schlamperei”. Den attityden kan man ofta utnyttja när det gäller knepigheter med myndighetspersoner och dylika. Många tar det inte så allvarligt. Å andra sidan lever många på vissheten att man innehar ett ”Amt” dvs. något som är givet av kejsaren (jo) och i sista hand Gud. Träffar man på en sådan person är det kört.

    Nu kan jag tänka mig att det är värre i länder där det kommunistiska arvet fortfarande gör sig gällande. När gränserna började luckras upp kom många från ”öststaterna” hit till Wien och satte upp små butiker eller tog jobb i restauranger och liknande. Länge behöll man samma attityd som hemma men det gick ju inte i längden. Det fanns ingen som helst förståelse för att folk som kom in i butiken var ”kunder” som man skulle tjäna pengar på genom att ”betjäna” eller åtminstone ”expediera”.

    Men i allmänhet är det mycket enklare att leva här än i Sverige. Det finns alltid en väg runt det mesta. Svenskar som man möter på stan, även i Stockholm, är nästan alltid vänliga och trevliga men sätt dem bakom en disk eller en kassa eller i någon sorts mottagning och deras allt överskuggande ambition blir att visa att ”här är det jag som bestämmer” och ”du skall inte tro att du kan få precis som du vill.” Låg utbildningsgrad på alltför höga poster är det vanliga och något sätt att hävda sig måste man ju ha.

    För er som eventuellt har läst denna alltför långa kommentar har jag lagt upp en bild där Martin Kellerman som vanligt slår huvudet på spiken: Hemma igen.

  6. I Tyskland har jag ibland hört ”österreichische Schlamperei” och i Österrike något om tjeckiskt dito. Fast å andra sidan verkar polacker och slovaker kunna se på tjeckerna som den slaviska världens tyskar.

    I Kroatien gör sig arvet från kommunismen ännu gällande just på polisstationer och liknande officiella ställen där folk tvingas att köa på ett kuvat och av godtycket regerat sätt. Här skojar man ännu mindre än i Sverige och är minst lika drygt obildad. Och folk löper gatlopp efter små dyra klistermärken och sitter tyst ihopsjunkna utanför bruna dörrar innanför vilka den lilla makten sitter och rullar tummarna och slamrar med kaffekoppar.

Kommentera