Under min läsning av Håkan Lindgrens långa intressanta text om utställningen Figurationer – Realism och romantik i norsk samtidskonst hittade jag en länk till några målningar av Christopher Rådlund. Jag fann bland annat den här målningen som gav mig en kraftig déjà vu-stöt:
Der Friedhof
Jag föreställer mig att målningen är en hälsning till den här av C.D. Friedrich (väl i ännu högre grad än en annan till en annan), ja, till och med staketspjälorna eller gallerstängerna hälsar ju:
Friedhofstor
På prov låter jag Joseph von Eichendorff ge texten till den undre bilden:
O weiter, stiller Friede!
So tief im Abendrot
Wie sind wir wandermüde –
Ist das etwa der Tod?
Men vilken text ska jag foga till den övre?
PS Lite under ytan funderar jag över om inte all konst föreställer något eller att det åtminstone alltid finns något den kan föreställa…
Kanske den här (citerat ur minnet):
”Hades tunga portar hänger i ett flyktigt draperi”
Håkan Sandell – ur Sjungande huvud
Jag sitter på jobbet nu men ska leta upp samlingen när jag kommer hem och ge ytterligare några rader ur samma dikt – om du vill alltså…
Carl,
tack gärna. ”Sjungande huvud”: jag tänker – väl föga överraskande – på Gullbergs oerhörda Orfeusdikt…
I avdelningen erkännande av bildningsluckor: jag har inte Gullbergs dikt i minnet men lovar att ha det inom överskådlig framtid…
Och, som utlovat, en halv strof ur den 22 sidor långa dikten Oraklet (Håkan Sandell, Sjungande huvud, 1996):
En gryning skildrad sent på dagen, ett skiftes
testamente, en evighet så länge fallet varar
Den gråblå väven rullas ut i solens sista ljus
och visar i ett grånat drama, med vagt motiv
och slitna guldbrokader, hur en bitter hjälte som
i trotsig kärlek sökt en öppning ner i underjorden
finner att den fyllts av vatten, men går i…
Hades tunga portar hänger i ett flyktigt draperi
Tack Carl,
jag anar att jag borde börja läsa Håkan Sandell. Särskilt raden:
Den gråblå väven rullas ut i solens sista ljus
fängslar mig … och ja, den passar till målningen där uppe…
Och här är länken till Gullbergs Sjungande huvud – en bit ner i texten.
När jag såg bilderna och funderade på någon dikt till den andra bilden, så föll denna fram ur minnet. Inte helt adekvat, men någon mer passande har inte dykt upp hos mig. (Med instruktion från Bodil, hoppas jag fixa radbrytningen denna gång.)
<br/>
<br/>
UTBYTE
När sol och grönska är borta
och allting är kalt och grått,
man bygger i dagar korta
av minnen ett spindelvävsslott.
När tron på lyckan är borta
och man är till att leva för feg,
man plöjer i dagar korta
på diktens magra teg.
(Ola Hansson ur debutsamlingen »Dikter« 1884)
Tack själv Bodil, för att du rättade till radbrytningarna som först blev fel – och sedan för länken till din text om Harries essä om Orfeus och Gullbergs dikt. Har du läst Printz-Påhlssons inledande essä i När jag var prins av Arkadien? (Har efter en flytt alla böcker nerpackade, så jag ber om ursäkt för eventuella felskrivningar…) Fantastiskt fint problematiserande av Orfeus-myten – detta för poeter eviga tema! – som jag själv berörde i mitt redaktionella förord till Aorta nr 15, 2006. I korthet: Orfeus väljer själv att vända sig om därför att han vet att ett lyckligt slut på sagan förnekar honom odödligheten.
Sandell travesterade för övrigt myten redan i boken Johnny – en film (1986).
Tack Agneta,
för Ola Hansson-dikten!
Och Carl,
nej, jag känner inte till Printz-Påhlssons essä. Det är så mycket jag inte känner till.