Att vara en av de sista

Sedan dagarna i Val Resia har jag då och då funderat på hur det kan vara att tillhöra en förmodligen snart ”utdöende sort”. I Val Resia finns det idag ungefär 800 som ännu talar resianska och spridda i världen ska det finns omkring 3000 till. Hur mycket man än vill hoppas på något annat så är nog språket på väg bort inom två eller tre generationer. Hur är det att vara en av de sista bärarna av en kultur och ett språk? Hur ser världen ut med det speciella perspektivet? Jag minns vad den resianska kokerskan på Casali Scjs, som lämnat dalen för kanske ett tiotal år sedan, sa om att hon ibland åker dit upp för att ”känna sig som en människa”, för att tala språket och lyssna på den egenartade musiken. Och damen som förestår malgan uppe i Sella Carnizza sa något liknande: ”Här uppe känner man vad det är att leva.” Men inte heller hon är längre bofast i dalen. Under vinterhalvåret bor hon i Gorizia och resianska talar hon bara då och då under somrarna. Ingen av de här två är alltså längre till fullo en del av den resianska världen. Och Franco som gav oss skjuts ner från Stolvizza i regnet den där dagen berättade att han talar resianska med dem som kan språket och med de andra italienska. Hur mycket resianska blir det? Jag frågade inte, det kändes som om det inte skulle ha varit bra att ställa en sådan fråga. I baren i Stolvizza hörde jag bara italienska, fast kanske var det några som talade resianska ändå. Det är ju lättare att uppfatta språk man förstår.

Stolvizza
vägen in i Stolvizza

bar
utanför baren i Stolvizza

hus
vy från baren

Jag tänker mig att de flesta som ännu talar resianska är över femti eller åtminstone över fyrti. Bland de unga finns det nog fortfarande en del som använder det rätt ofta, förmodligen främst när de talar med sina äldre släktingar. Hur många barn lär sig resianska idag? Kanske finns det de som just under de första åren talar resianska i familjen men som sedan när de börjar skolan mer och mer lämnar det här språket i en liten nisch för samtal med mormor eller farmor.

De texter som idag publiceras på resianska trängs så vitt jag förstått mer och mer in i ett folkloristiskt hörn för visor och sagor eller så handlar det om dokumentation med eftervärlden som främsta målgrupp. Det finns så vitt jag vet ingen tidning som ges ut på språket. Världen blir allt trängre för den som vill hålla fast vid sitt resianska arv. Mer och mer riktas blicken mot det förgångna. Språket smalnar eftersom det finns färre och färre rum för det att vistas i. Ingen kan snart lära känna någon ny människa inom den här välden. Och jag tror till exempel inte att resianska är arbetsspråket på kommunkontoret i Prato di Resia (Ravanca) som är den viktigaste orten i dalen, nej, där talar man nog italienska eller möjligen friulanska till vardags. Mer och mer blir språket till ett museiföremål, som vaktas, älskas och skyddas, men som snart inte längre lever. Vad känner man då efter till exempel ett långt samtal på resianska med någon av de gamla vännerna? Att det här det kommer snart inte att hända mer? Eller känner man en desperat vilja att kämpa emot utvecklingen mot avvecklingen? Tänker man på barnen som inte kommer att vara en del det här snart? Jag minns mannen i Coritis som gång på gång sa ”det är lönlöst”. Menade han just det här? Vädrade han med den frasen just sin känsla av hjälplöshet inför sin världs försvinnande?

Det här att se sitt språk och sin kultur tyna bort och att veta att det kommer att vara borta med ens egen död eller kort efteråt ligger någonstans emellan föreställningen om en världsundergång och tanken på den egna döden. När man en gång lämnar livet vill man att världen man levde i ska vara kvar och att den inte ska vara alltför olik den man kände till. Det ligger en tröst i detta. Just när man tänker i den här banan märker man att det finns både en individuell död och en kollektiv och att man helst vill att den egna döden ska ske utan att vara del av en kollektiv. Man vill dö i livet. Därför är det så skakande när en kultursfär upphör finnas till.

val resia
blick ner i Val Resia från Casera Nische

2 tankar om “Att vara en av de sista

  1. Det är nog en svår position att vara en av de sista. För många år sedan sa en man från en samisk kultur, att han liksom inte riktigt förstod nyheterna på radio förrän han hört dem på samiska också. Hans svenska var perfekt – modersmålsnivå – men samiskan var det språk som ägde hans drömmar, känslor och förhoppningar som människa. Samiskan för också en ganska tynande tillvaro, trots nyhetsprogram och insatser för att stärka dess position. Vid sameträffen i Jokkmokk t.ex. talar inte alla nödvändigtvis väl fungerande samiska.

    Våra drömmar och känslor knyts till modersmålet. I Spanien säger man sorgligt att de ETA-anknutna baskerna slåss på baskiska, men drömmer på spanska. Visst, historien med baskiskan är annorlunda och våldsammare, men positionen som människa densamma, när man inte längre kan knyta an till barn och barnbarn genom det språk som självklart fyller ens känsloliv och berikar ens tillvaro. Det måste vara oerhört komplicerat, rent känslomässigt.

  2. Kanske kan det här tillståndet påminna om de känslor som exiltillvaron kan skapa, särskilt om landet man flytt ifrån sedan bytt språk och kulturell identitet (Ostpreußen, Dalmatien, Transsylvanien etc etc), så att det egentligen inte längre går att återvända dit även om det på ett praktiskt plan skulle vara möjligt.

    Jag tänker så småningom, när jag lärt känna mina olika resianska bekanta lite närmare, kanske först vid ett återbesök i dalen och inte via mail eller brev, fråga några av dem lite närmare om det här känslomässiga planet också. Jag vill kunna föreställa mig hur det är, delvis åtminstone.

Kommentera