Fruktmåne och andra frukter

”Kom, låt mig ta er med” in bland fruktträden på La Curbastra. Det är nu fjärde året vi är här. Varför det, undar kanske någon. Landskapet är inte exeptionellt vackert – det är ett platt flodland med ändlösa rader av fruktträd. Lamone, en vid den här punkten ganska brun flod, masar sig lättjefullt genom det gröna och det bruna. Klimatet är typiskt för Poslätten, mycket varmt och fuktigt på sommaren. Man svettas hela tiden. Men ändå är det här en plats att vara på. Huset är vackert och det luktar gott inne i det och luften under det höga välvda taket ger svalka, åtminstone framemot kvällen. Maten är god och människorna här är vänliga. Det är trevligt att sitta under det lilla taket vid brunnen och dricka vin och titta på dem som går förbi eller växla några ord med dem. Och höjer man blicken lite från själva gården och ut på kartan, så ser man att La Curbastra ligger mitt i världen. Ravenna, Bologna, Ferrara och Florens ligger alla inom räckhåll – lite mer ellr lite mindre än en timme är det till var och en och Faenzas torn ser man från flodbanken.

Men nu låter vi Alessandro föra oss ut i fruktodlingarna. Han berättar allt möjligt om beskärning, bevattning, nyodlingar och fruktsorter, men jag kopplar bort ljudet för en stund och vi ger ögat en rundvandring:

odling
cachiträdrad (sharonfrukt) alldeles intill gården

cachi
cachi har underbara blad, frukterna är ännu små, de mognar först i oktober-november

nektarin
nektariner med gult fruktkött (a pasta gialla)

nektarin 2
nektariner med vitt fruktkött

persika
persika

kiwi
kiwifruker – kiwin har blivit mycket spridd på grund av EU-bidrag

Solens strålar skiner på och rakt igenom den lilla fruktmånen:

plommon

Sooß – Wien – Sooß

Den här beskrivningen gjorde Baden bei Wien till en oemotståndlig anhaltspunkt på sommarens resa:

Sedan finns Baden bei Wien. Därifrån kan man åka spårvagn till Wien. Det är ganska fint (och mycket lugnt) men passar sig egentligen bäst för äldre änkenåder med ledbesvär.

Vi sov på ett litet pensionat i Baden, tog spårvagnen in till Wien på dagen och gick genom vingårdarna upp till Sooß på kvällarna och drack vin på Studeny (som för övrigt betyder ”kall” på tjeckiska).

Studeny
på Studeny i Sooß

SD
en bekant silhuett

sotare
det här kan kanske ge tur

spegel
speglingar

CC
en plats för ett fiktivt möte

guld
wienerguld

häst
och silver – stadslippizaner

Sooß
vägen ner från Sooß i kvällningen

Marradi, Dino Campanas stad

![SA](/wp-content/P1/P1010223_01.jpg @alignright)Under det senaste året har jag åtminstone av och till sysslat ganska intensivt med Sibilla Aleramos texter och då särskilt med den självbiografiska romanen ”Una donna”, som gjorde henne känd för världen som en av Italiens feministiska banbrytare. Här och här har jag skrivit om henne. Sibilla Aleramo levde mellan 1876 och 1960. Förutom för sitt litterära verk kom hon också att bli omtalad för sina många och intensiva kärleksrelationer. Flera av hennes tids diktare och konstnärer kom att tillbringa något brinnande år med henne. En av dessa män var lyrikern Dino Campana. Av händelse kom jag att ”stöta på” honom den här sommaren. Vid infarten till den lilla staden Marradi i Toskanas nordöstligaste hörn finns det en skylt som säger ”Marradi – città di Dino Campana, città dei marroni” (Marradi – Dino Campanas stad, kastanjernas stad).

DC

Jag frågade mig fram till hans hus. På var sin sida av det mittersta fönstret – bakom fönsterluckor i middagshettan – fann jag två stentavlor. På den ena står det några rader om poeten där han presenteras som stadens store olycklige son,

tavla 1

på den andra finns ett utdrag ur hans mest kända verk ”Canti orfici”:

tavla 2

Jag står en stund framför huset och tänker lite på några rader ur ett brev från Dino till Sibilla, som jag nyss läst.

hus

Raderna finns i samlingen Un viaggio chiamato amore – Lettere 1916-1918. Lite senare läser jag brevet igen. Här är texten jag tänkte på:

Rina io potrei rinunciare a te, ma per sempre. Così bella ”comme un rêve” potrei dimenticarti solo per andare molto lontano e non tornare più. Davanti alle cose troppo grandi sento l’inutilità della vita. Il mare ieri era discretamente bello. Sono andato di notte al mare. Avevo visto i monti pisani velati da cui sorge la luna di Dannunzio senza foco in cui leggemo e due aeroplani che volavano sul treno. Mia vergine perché leggemmo d’Annunzio prima di partire? Nessuno come lui sa invecchiare una donna o un paesaggio… Pensa che per vivere l’assurdità del nostro amore hai bisogno di tutta la tua grazia.

Jag gör ett litet översättningsförsök av utsnittet:

Rina jag skulle kunna avstå från dig, för alltid. Vacker ”comme un rêve” skulle jag kunna glömma dig för gå långt bort och aldrig komma tillbaka. Inför de alltför stora tingen känner jag livets lönlöshet. Havet igår var ganska vackert. Jag gick till havet om natten. Jag hade sett de dimhöljda bergen vid Pisa, där d’Annunzios måne stiger upp utan eld och där vi läste och två flygplan flög över tåget. Min jungfru varför läste vi d’Annunzios innan vi gav oss av? Ingen kan som han få en kvinna eller ett landskap att åldras… Tänk, för att leva vår kärleks absurditet behöver du all din älskvärdhet.

Jag backar lite och ser på huset igen. "Det här är mitt Italien", tänker jag oförmedlat.

hus 2

Marradi ligger vid Lamone, en flod jag stannat vid ibland. Så här skriver Campana om floden:

La valle canora dove si snoda l’azzurro fiume
Che rotto e muggente a tratti canta epopea
E sereno riposa in larghi specchi d’azzurro

Lamone

Marradi är, som jag sa, också känt för sina kastanjer, äkta kastanjer alltså. På Bar Bianco finns världens godaste kastanjeglass och glassen av fichi caramellati con scaglie di pecorino är inte sämre…

Ich bin am grünen Weg

Erika

Erika blir snart 90. Hon går fortfarande med lätta steg, men hennes rygg är böjd och ibland känner hon sig väldigt trött. Så länge hennes hund Eminka finns, måste hon leva, säger hon. Och så länge hon klarar att tillbringa somrarna i sin Hütte ute i Veverská Bítýška vill hon det också. Hon har utedass och tvättar sig med regnvatten. Annars är det ett vackert och välbyggt litet hus och hon har parabolantenn.

Hütte

Hon berättar om sina grannar, om ryssarna bredvid som botar de flesta krämpor med urin – "de kissar på varandra", om kanadensarna på andra sidan som missköter sin trädgård och inte förstår hur man lever i en Hütte. Hon är helt och hållet tvåspråkig, tjeckiskan har hon levt med under sina många många år i Brno och tyskan har hon från sin wienerjudiska barndom och ungdom. Hon känner många i stugområdet och hon brukar gå på hundpromenad med flera av dem. När hon går ut lägger hon en lapp på verandabordet. ”Ich bin am grünen Weg”, står det på den – "jag är vid den gröna vägen" och då vet alla var de kan hitta henne.

Bítýška ligger någon mil utanför Brno och går man ett litet stycke från Erikas Hütte ser man slottet Veveří som blir nyare och nyare för varje år som går. Snart är det perfekt och sedan får det kanske förfalla igen.

Veveri

Erika har alltid mycket att berätta när vi kommer på besök. Mycket handlar om grannarna: ”Die Nachbarn grillen – sie sind sehr modern.” En del rör praktiska svårigheter med lantlivet: ”Das Regenwasser kann man heuer nicht benutzen, weil mir alles reingefallen ist.” Det hon säger innehåller en del gåtfulla ellipser, man måste vara bekant med kontexten.

Förra året skrev jag något här om wienertyskans överanvändning av verbet ”geben” som förutom ”ge” bland annat täcker ”ställa”, ”sätta”, ”lägga”. I Erikas variant har ”geben” och då inte minst ”weggeben” ett ännu vidare spelfält. Jag samlade några uttryck igen, för jag vill absolut hålla dem kvar:

Wenn ich Dinosaurier im Fernsehen sehe, gebe ich das Bild sofort weg.

Früher hatten sie hier bei der Brücke ein Buffet, aber jetzt haben sie es weggegeben.

Immer wenn ich unsere Politiker – die sind alle so blöd – sehe, gebe ich den Fernseher weg.

grüner Weg
Ich bin am grünen Weg.