Månad: juli 2008

Under det senaste året har jag åtminstone av och till sysslat ganska intensivt med Sibilla Aleramos texter och då särskilt med den självbiografiska romanen ”Una donna”, som gjorde henne känd för världen som en av Italiens feministiska banbrytare. Här och här har jag skrivit om henne. Sibilla Aleramo levde mellan 1876 och 1960. Förutom för sitt litterära verk kom hon också att bli omtalad för sina många och intensiva kärleksrelationer. Flera av hennes tids diktare och konstnärer kom att tillbringa något brinnande år med henne. En av dessa män var lyrikern Dino Campana. Av händelse kom jag att ”stöta på” honom den här sommaren. Vid infarten till den lilla staden Marradi i Toskanas nordöstligaste hörn finns det en skylt som säger ”Marradi – città di Dino Campana, città dei marroni” (Marradi – Dino Campanas stad, kastanjernas stad).

Jag frågade mig fram till hans hus. På var sin sida av det mittersta fönstret – bakom fönsterluckor i middagshettan – fann jag två stentavlor. På den ena står det några rader om poeten där han presenteras som stadens store olycklige son,

på den andra finns ett utdrag ur hans mest kända verk ”Canti orfici”:

Jag står en stund framför huset och tänker lite på några rader ur ett brev från Dino till Sibilla, som jag nyss läst.

Raderna finns i samlingen Un viaggio chiamato amore – Lettere 1916-1918. Lite senare läser jag brevet igen. Här är texten jag tänkte på:

Rina io potrei rinunciare a te, ma per sempre. Così bella ”comme un rêve” potrei dimenticarti solo per andare molto lontano e non tornare più. Davanti alle cose troppo grandi sento l’inutilità della vita. Il mare ieri era discretamente bello. Sono andato di notte al mare. Avevo visto i monti pisani velati da cui sorge la luna di Dannunzio senza foco in cui leggemo e due aeroplani che volavano sul treno. Mia vergine perché leggemmo d’Annunzio prima di partire? Nessuno come lui sa invecchiare una donna o un paesaggio… Pensa che per vivere l’assurdità del nostro amore hai bisogno di tutta la tua grazia.

Jag gör ett litet översättningsförsök av utsnittet:

Rina jag skulle kunna avstå från dig, för alltid. Vacker ”comme un rêve” skulle jag kunna glömma dig för gå långt bort och aldrig komma tillbaka. Inför de alltför stora tingen känner jag livets lönlöshet. Havet igår var ganska vackert. Jag gick till havet om natten. Jag hade sett de dimhöljda bergen vid Pisa, där d’Annunzios måne stiger upp utan eld och där vi läste och två flygplan flög över tåget. Min jungfru varför läste vi d’Annunzios innan vi gav oss av? Ingen kan som han få en kvinna eller ett landskap att åldras… Tänk, för att leva vår kärleks absurditet behöver du all din älskvärdhet.

Jag backar lite och ser på huset igen. "Det här är mitt Italien", tänker jag oförmedlat.

Marradi ligger vid Lamone, en flod jag stannat vid ibland. Så här skriver Campana om floden:

La valle canora dove si snoda l’azzurro fiume
Che rotto e muggente a tratti canta epopea
E sereno riposa in larghi specchi d’azzurro

Marradi är, som jag sa, också känt för sina kastanjer, äkta kastanjer alltså. På Bar Bianco finns världens godaste kastanjeglass och glassen av fichi caramellati con scaglie di pecorino är inte sämre…