Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret

Ramberättelsen till Giovanni Boccaccios ”Decameron” (ca 1353) utspelar sig på en vacker lantegendom ett stycke utanför det pesthärjade Florens. Sju unga kvinnor och tre unga män ur den högre samhällsklassen har samlats där och de fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Varje dag berättar de tio historier och tidsrymden i boken är tio dagar, så ”Decameron” innehåller följaktligen hundra berättelser.

bok

Den sjätte dagens fjärde historia berättas av Neifile, en av de unga damerna i sällskapet. Huvudpersonerna i berättelsen är Chichibìo och Currado Gianfigliazzi. Currado är en rik florentinsk adelsman och Chichibìo är dennes venetianske kock. Jag återberättar historien här i korta drag:

Currado som tyckte om att jaga, hade en dag med hjälp av sin falk nedlagt en trana. Han bad Chichibìo att tillaga fågeln inför kvällens gästabud. Medan kocken var sysselsatt med att steka tranan dök Brunetta upp i köket ditlockad av doften. Brunetta var en ung flicka som Chichibìo hade ett mycket gott öga till. Hon tittade intresserat på den stekta fågeln och frågade om hon inte kunde få ett lår. Först sa kocken nej, men då svarade flickan: ”Om du inte ger mig tranlåret, så får du inte det du vill ha av mig.” Chichibìo kände sig lite trängd, tvekade ett ögonblick men bestämde sig sedan hastigt för att göra Brunetta till viljes. Han tog loss ett av låren och räckte henne det och vips var Brunetta borta.

På kvällen serverades Currado och hans gäster den stekta tranan. När Currado såg att ett av benen saknades kallade han på Chichibìo och bad honom förklara vad som hade hänt. Kocken svarade: ”Tranor har bara ett ben.” Då blev Currado arg och sa: ”Är du inte klok? Tror du att det är första gången jag ser en trana?” Chichibìo svarade: ”Men det är sant. Jag kan visa Er en levande om Ni vill.” För sina gästers skull bestämde sig Currado för att inte fortsätta grälet och sa istället: ”Då får du visa mig dem imorgon, men visar det sig då att du ljuger kommer jag att straffa dig så att du aldrig glömmer det.”

Nästa morgon steg Currado till häst och Chichibìo fick sätta sig upp på en gammal hästkrake. Tillsammans red de ner till flodstranden, Currado före och Chichibìo efter. Husbonden var arg och kocken kände oron växa och helst av allt hade han velat ta till flykten, men han förstod att det var omöjligt. Runt omkring dem skymtade tvåbenta tranor i alla riktningar, men till sist fick Chichibìo syn på tolv tranor som stod och sov nära vattnet och som tranor brukar göra när de sover, så stod de alla på ett ben. Då sa han till sin herre: ”Se där, precis som jag sa igår, så har tranor bara ett ben!” Currado tittade på dem, vände sig mot kocken och svarade: ”Vänta bara, så ska jag visa dig att de har två!” Och så red han ett litet stycke närmare de sovande fåglarna och ropade med kraftig stämma: ”Hå-hå!” Alla tranorna satte hastigt ner den andra foten och lyfte sedan från marken. ”Vad säger du nu, din skojare? Har de ett eller två ben?”, frågade Currado sin kock. Utom sig av skräck famlade Chichibìo förtvivlat efter ett svar och orden strömmade ur munnen på honom utan att han själv visste vad han sa: ”Herre, ja, men till tranan igår skrek Ni ju inte ’hå-hå’ – då hade den ju också släppt ner benet.” Currado tyckte så mycket om svaret, att hans vrede med ens var som bortblåst. Han skrattade och sa: ”Nej, det har du rätt i. Jag borde ha ropat ’hå-hå’ till den stekta tranan.”

5 kommentarer till “Giovanni Boccaccio: Historien om tranlåret”

  1. uuuuuu boccaccio!!! che bello!! troppo simpatico boccaccio!! 😀

    cara Bodil, ti rispondo qui perchè ho problemi nell’inviare mail.

    se puoi mandarmi già la nona, e domani sera vedo di inviarti entrambe
    riguardo al libro, non c’è problema, te lo compro io e te lo spedisco 😉
    devo solo cercarlo nelle librerie, perchè è un testo che si studia in maniera antologica a scuola, ma non lo trovi sugli scaffali.
    un bacio 🙂

  2. Allora mi metto a fare la traduzione della nona adesso e te la spedisco appena è ”pronta”.

    E grazie mille per il libro di Castiglione – del resto non c’è fretta.

    Un bacione

    PS Qui sopra racconto in breve la novella del cuoco Chichibìo (sesto giorno – quarto racconto). È molto semplice ma mi piace da morire.

  3. cara bodil,
    che bella la novella di chichibio, me la ricordo!!!
    non riesco a mandare ancora mail, scusami se ti rispondo qui.
    ho riguardato l’ottavo testo e cercato di sistemare questo nono, un pochino cambiando qualcosa. ah, io questo nono testo non lo avevo proprio! non so se Thomas si sia dimenticato di spedirmelo o erroneamente io non l’abbia salvato, infatti non so a quale foto corrisponda.
    eccoti qui entrambi:
    l’ottava:
    8) Non c’era tempo da perdere. Il giorno, la settimana, il mese, l’anno – tutto volgeva al termine. Nell’angolo più remoto dell’eternità c’era un posto di svolta dove tutti si recavano per cercar di trovare nuovi giorni, nuova vita. In quel punto si ammassava la folla e tutti si rallegravano per vane illusioni, svuotavano gli scaffali dei negozi, svuotavano le bottiglie, ridevano e rumoreggiavano così come solo gente veramente moderna può fare.
    Ella rimaneva seduta, sola, contemplando la fuga del tempo.

    la nona:
    9) VERSIONE TUA:

    Del dramma che si svolge nel vicolo tu non sai niente.Apri il giornale del mattino e mastichi le rubriche con il caffè. Non va bene. Non va bene. (Non vale? Non basta? Questa frase è difficile)Il dramma è il tuo corpo e la tua anima. Il dramma è il tuo pensiero e la tua volontà(?). Il dramma è il tuo destino.La notte dopo ci torni. A lungo stai all’entrata del vicolo e tremi (tremando?). Il tuo coraggio ti tradisce (ti manca?) Quando fai (prendi?) i primi tre passi nel vicolo lo sai che è irrevocabile (che non c’è ritorno?). È la dentro, nell’oscurità, fra le ombre, che la incontri. Non ti minaccia, non ti accarezza nemmeno, invece ti parla con voce mite (mitigante?) e tu sai che niente di quello che hai creduto fino ad allora è esattamente vero (mah). A lungo ascolti quello che ti racconta in quella notte. Il tuo respiro si fa sempre più calmo. Ascolti e apprendi (qualcosa).

    9) VERSIONE MIA (controlla che non si allontani troppo dal senso originale):

    Del dramma che si svolge nel vicolo tu non sai niente.
    Apri il giornale del mattino e mastichi le rubriche con il caffé.
    Non va. Non basta.
    Il dramma è il tuo corpo e la tua anima. Il dramma è il tuo pensiero e il tuo volere. Il dramma è il tuo destino.

    La notte seguente vi fai ritorno. A lungo indugi sull’uscio del vicolo e tremi. Il tuo coraggio ti tradisce. Quando muovi i primi tre passi sai che non ci sarà ritorno. Èd è lì dentro, nell’oscurità, fra le ombre, che la incontri. Non ti minaccia, non ti accarezza nemmeno, invece ti parla con voce mite e tu sai che niente di quello che hai creduto fino a quel momento ha mai avuto davvero senso. A lungo ascolti quello che ti racconta in quella notte. Il tuo respiro si fa sempre più calmo. Ascolti e comprendi.

    – ho lasciato mastichi le rubriche col caffè perchè mi piace molto come immagine
    – ho messo ”non va. non basta” perchè mi sembrava più efficace
    – ”la notte seguente vi fai ritorno” mi sembra stilisticamente più corretto
    – ”indugiare sull’uscio” mi sembra migliore
    – ”ti tradisce” mi piace, rende l’idea
    – non ho ripetuto ”vicolo” perchè è sottinteso
    – ”ed è lì dentro” penso sia meglio, è più chiaro
    – ”ha mai avuto davvero senso” è come dire che non era vero ciò che credeva, non era autentico diciamo, ma non so se si allontana troppo
    – mi son presa forse troppa libertà con ”comprendi” invece che ”apprendi”, però mi sembrava più efficace.. dimmi tu

    un bacio :))

  4. Grazie, Rossella,

    ti risponderò meglio con un’e-mail. Comunque penso che vada tutto bene così, perché il testo deve assolutamente avere un’autentica ”voce” italiana.

    A stasera.

Kommentarer är stängda.